Intressant alert!

Jag har just kommit på att vi tre damer i föregående inlägg härstammar på något vis alla från Dalarna! Kanske är vi släkt! Därav den mystiska och oförklarliga likheten som olika individer påstår sig se! That's right Sherlock!

Tjejsnack eller i brist på tjejkompisar att klaga ihop med!

Lika som bär, eller hur!

Ja, alltså hur olika vi tänker. Jag fick en riktig aha-upplevelse i helgen om hur olika vi är som människor, ingen revolution direkt, men en påminnelse för mig som släntrar på i samma ullstrumpor som vanligt. Kanske var det först en genusrelaterad incident som fick mig att tänka till, jag lever ju trots allt ensam med tre män och en pojke, och det kan vara en påfrestning ibland för alla parter har jag förstått.

Nu till min behjälpliga "Jag ser ljuset!" upplevelse:  

Jag vet att jag ibland ger mina killar svåra och utmanade uppgifter här hemma när det gäller ordnung und rednung. Skor som inte ska drälla i hallen, tvätt som skall bäras ned, diskmaskinen som kan användas, blablabla, ni vet alla vad jag talar om, (eller gör ni det?). 

Nåväl, kände mig väl lite nere i fredags och hade tagit ganska mycket mentalt stryk under veckan som varit utan att klaga, men att skicka Victor till Shanghai med en glad lyckönskning och ett leende på läpparna var nog droppen som fick tappra JAG att falla fritt en stund på fredagskvällen.

Istället för att knyta näven i byxfickan som en liten fegis och ett offer framförde jag en inte alltför lång men träffsäker predikan om den skavande och trista känslan att bli tagen för given. Det skulle jag inte ha gjort. 

Morgonen därpå var frukosten framdukad när jag kom upp. Fel frukost, fel, fel ,fel. 

"Bäste dräng reder sig själv", har en vis kvinna sagt, och hon har ju rätt som vanligt. Det roliga i sammanhanget, eller tråkiga, var att en framdukad frukost var nog inte vad jag behövde. 

Grabbarna på Orchid Garden hade inte fattat att allt jag behövde var att få känna mig viktig och betydelsefull för dem. Jag ville att de skulle säga det och uttrycka det i tusen ord och kanske handlingar, men inte saker som jag själv fixar lätt, utan kanske en nedladdad film, julmusiklista, mysig stund med småprat, lite nackkläm eller vad som helst som visar uppskattning, med ett intressefokus på mina behov, tillbaka. Men mina killar ser det inte på det viset. När jag nu fått min frukost framdukad, fel eller inte, skall jag var glad och tacksam. Det är ju tanken som räknas. Så resonerar de. Men den tanken är inget vidare anser jag.

AHA-UPPLEVELSEN som jag ser den

Det är inte hela bilden i ett sammanhang som skapar en reaktion.

(Omdömme av samma julgran: Mina killar: -Fin och präktig julgran! Jag: -Gräslig julgran, hur kan man sätta en lila kula bland de röda?) 

Enligt mig är det detaljerna i en bild som skapar en helhet som ger en reaktion. 

Det är där jag och de övriga i min älskade familj är så fruktansvärt olika. 

Jag vet att jag kan grotta in mig i detaljer något så fruktansvärt för mycket, men har jag fel, om jag nu håller mig på en normal nivå och inte grottar så mycket? Är det genusrelaterat eller är det jag som måste tänka om? Jag har slappnat av tvåhundra kilo när det gäller mycket om hur saker och ting skall vara och hur det är, men i vardagen måste man vara praktisk och inte samtidigt överge sina mest basala kunskaper och knep. Ex. disktrasan: användningsområde köksbänk, köksbord, EJ golv, EJ mun, EJ hundtassar, EJ ute mm. Medan mina killar tycker: En (disk)trasa är en trasa, användningsområde: torka allt som är skitigt om det inte finns kleenex, släng sedan trasan i diskhon och hoppas den är ren nästa gång kleenex är slut. Ja, och så fortsätter det... 

Nu till det positiva!!!!

Det här känns faktiskt lite romantiskt. Jag är Snövit, lååångt hemifrån och bor med de sju små dvärgarna. Happy working song, kom just till mig i tanken. 

Vi är alla så olika. Alla männsikor. Pojkar och flickor. Jag gillar det. Ständigt nya utmaningar och aha-upplevelser! Vi upplever och uppfattar saker och ting olika och tur är väl det. Annars skulle ju alla ha iPhone5...En väninna till mig skrev till mig på fejjan att jag var så lik söta MissLi. Jaha, det tycker hon. Jag tycker att MissLi och tjejen i svartvitt är lika(en gammal arbetskamrat till mig). Tur att vi tycker olika och är så olika! Undrar vilka detaljer hon ser likheten i eller om hon ser en helhetsbild som inte jag kan se. Fascinerande!