Än en gång däran

Denna veckan har avlöpt i rask takt med många möten och uppstarter!
I tisdags var det så dags för PTA möte på skolan. PTA står för parent teacher association och går ut på att få föräldrar att lägga sig i sådant som de tycker angår dem i skolan. Det kan vara allt från kommunikation till välgörenhet och basarer, säkerhetsfrågor, biblioteket, skolresor, sportevenemang och spetskunskaper som kan utnyttjas på bästa sätt.
Detta möte var ganska långt eftersom alla små grupper skulle presenteras och gås igenom. Vi var ett fyrtiotal föräldrar där, kan jag tro. Ganska få, i förhållande till att skolan är stor, med över femtonhundra elever. Vi är väl ett troget gäng engagerade morsor som säkert borde ge andra lite mer utrymme, antar jag, men allt kan inte serveras på silverfat heller. Språkbarriärer är ju också något som är jobbiga trösklar. Kineserna och koreanerna har egna möten med representanter på våra möten.
Allt grundar sig, til syvende og sidst, på att vi föräldrar, som vill, ställer upp som volontärer. Jag är i år engagerad i skolans shop. Förra året tog jag en paus från shoppen, tänkte att andra kunde få chansen, men nu är jag tillbaka eftersom jag tycker det är både roligt och givande!
På onsdagen var det möte för oss som jobbar i shoppen. Vi drack kaffe och lärde känna varandra. Vi bytte datum om vi fått ett schema som inte passade osv. Det var kul att se lite nya ansikten och alla verkade jätterara!
På eftermiddagen var det Change For Lifemöte. Det vill jag inte missa för allt i världen. Vi planerade en resa till QingHai lite senare i höst och så lade vi planerna för charity/julbasaren då vi säljer kransar samt lite annat.
Jag hörde en så underbar historia om en tonårskille som fick sin första hörapparat av oss. Hans ansiktsuttryck ändrades helt under utprovningen, ögonen lyste upp och när inställningen var klar sa han med mumlig röst, så som en hörsleskadad kan tala som inte hört något under sin språkutveckling;
-Det måste vara det här som kallas musik!  Ur en högtalare i byn kom tonerna av musik, något som de andra knappt tänkt på i allt annat ljudbrus, men han, han hörde musik för första gången i sitt liv!
Håren reste sig på hela min kropp och mina ögon blev helt tårfyllda när jag hörde detta. Jag skall sälja MER kransar än någonsin i år! Jag vill att fler barn skall få chansen att höra musik och lära sig tala, lyssna och därigenom kunna studera för att så småningom kunna försörja sig själva trots att de har en hörselskada!
På kvällen samma dag begav Lucas och jag oss till tandläkaren för att titta på planen de lagt upp för Lucas tandproblem/andning. Som jag befarade var inte andningen i fokus utan skönheten. Tandläkaren talade endast om de sneda tänderna och om bettfelet. Jag fick äntligen stopp på henne och frågade om gomexpansionen som vi bett om föregående besök och som varit huvudanledningen till varför vi sökt upp henne. Det var lite besvärligt tyckte hon eftersom han hade ett så bra bett i baktänderna så det gick inte att vidga bettet så mycket, men visst hon skulle göra så mycket hon kunde. Både uppe och nere. Tack. En betalningsplan framlades också, givetvis. Hulk, hulk. Om två veckor och ödet vill,  skall det i alla fall sitta en tandställning i munnen på yngste sonen.

Igår jobbade jag på i shoppen på skolan. Det var superskoj! Vilken commers! Studenterna vill ha nya sportkläder. Alla är kommenderade av sina träningscoacher att köpa WABs egna sportuniformer var och en för sin sport. Det är Tennis, Rugby, Fotboll, Basket ALLT!!!! Man blir helt snurrig av alla, mest killar, som kommer in och skall ha mouthguards for rugby and rugby socks m m. Sedan kommer det in studenter som skall ha gradskivor till matematiken och två suddgummin, en linjal och ett datorskydd. Ja, vi säljer det mesta som har med skolan att göra. Själv storhandlade jag! Sportbag och vattenflaskor, sockor och sportgrejer! Mina killar blir bortskämda, de behöver aldrig handla där själva eftersom jag är där och gör det åt dem.

Idag var det vandring som jag inte följde med på. Jag vaknade med migrän. Snabbt tog jag en tablett och huvudvärken gick bort ganska fort, men jag vågade inte chansa, så jag stannade hemma. Jag drack en kopp kaffe också, kan den ha hjälpt! ? ;P

Målarn kom klockan elva, jobbade en timma, åt en timma, när jag kom hem från affären klockan ett låg han och sov i vår trapp ner till källaren...Jag skall ta kort på hur arbetet ser ut...

Trevlig helg så länge!

Al fresco

Varje år skall pojkarnas hälsojournaler uppdateras i skolan hos skolsyster. I fredags, när mina vandrarvänner begav sig iväg utan mig på äventyr, fick jag vackert nöja mig med att stanna hemma för att inte störa min läkande peroneus brevis. Jag var tvungen att själv hitta på en passande aktivitet, varför inte ett besök hos skolsyster?
När jag och den holländska skolsköterskan kommit så långt in i diskussionen som till Ludvigs migrän, utbrister hon: Har du testat kaffe?
Nej, tack, tänkte jag svara, men hon menade nog inte att bjuda mig på kaffe utan hon menade att ge kaffe till Ludde när han har migrän. Då kände jag bara att jag ville ge henne på käften. Nej, jag har inte prövat att ge honom kaffe, jag har inte prövat att krossa två pepparkorn och stoppa under huvudkudden och jag har inte bett honom stå på händer i tio minuter heller.
Jag valde att bemöta henne med grace. Nej, svarade jag, men du har mitt fulla godtycke att erbjuda honom kaffe om han kommer till dig och klagar på huvudvärk samtidigt som vi följer det gamla protokollet och ringer hem så att jag kan hämta honom omedelbart. Vi kan ju inte förkasta någon metod förrän vi prövat, eller hur? Jag tar alla tips jag kan få, stora som små.
Ser ni framför er mitt sarkastiska leende? Jag fick nästan sitta på mina händer så att de inte viftade iväg över tantens fejs.

I morse varnade jag Ludde för kaffetanten. Han skrattade gott och tog det på helt rätt sätt. -Kaffe, jo hon kan ju försöka!

Den instängde poeten

Halva veckan har snart gått och tiden med den. Allt går så fort nu, men det gör det ju när man är fullt upptagen med vardagliga sysslor och göromål.
Det har blivit svalare på morgnarna. Jag kör iväg till bagaren och köper färskt bröd till killarna var morgon vid sjutiden och för var dag som går märker jag skillnad på temperaturen.
Just nu kan jag inte komma mig för att baka bröd härhemma. Jag har arbetare här som kommer och går när jag minst anar det och jag kan aldrig planera vare sig en tvätt eller matlagning. Vi har det ju så att det inte går att stänga till mellan källare och de övriga våningarna, så när de är här dammar det och blir skitigt i hela huset. Det väsnans och luktar. Allt skulle vara så mycket lättare om jag visste att de skulle komma en viss tid och åka en viss tid, men de lämnar aldrig några besked om det. Var dag kommer de några timmar och aldrig samma tid som dagen innan. Det börjar kännas som trakasseri.
Igår tog jag mig ur huset ett par timmar och följde med några väninnor till hotellmarknaden. Wangan fick hålla ställningarna hemmavid. På hotellmarknaden är allt sig likt. Jag köpte gladpack och aluminiumfolie i storförpackning samt en ny kudde till Victor i finaste dun, en riktigt fin hotell-lyx-kudde för 150 rmb.

Jag har gått långpromenader med Tassadar på morgnarna efter att jag vinkat av killarna till skolan varje morgon. Det har jag gjort tillsammans med mina vandrarkompisar som också har hundar, i alla fall några stycken. Takten har varit god och promenaden har väl tagit sisådär en och en halv timme. I förrgår kände jag en sån smärta i foten helt "out of the blue". Jag valde att ignorera och tänkte att det nog var lite kramp. Det har bara blivit värre sen dess. Det gör bara ont när jag går på foten och det är på fotens utsida strax framför hälen men under fotknölen. Jag kollade upp hur foten såg ut på insidan och då såg jag exakt var jag hade ont. Det måste vara min peroneus brevis som blivit inflammerad eller något liknande, skadad är den i alla fall och jag vet inte vad jag skall göra åt saken annat än att vila den. JAG HATAR ATT VILA!!! Jag har vilat klart nu. Kan jag få gå till gymmet och springa mina dagliga fem kilometer, tack! Kan jag få gå ut med min söta pudel, tack! Kan jag få gå bort till JLou, tack! Jag blir galen!
Ingen idé att gnälla mer. Jag skall sätta igång ett underbart broderi och titta på Uppstairs Downstairs, like a fucking Lady. (Mamma, du måste se det, det finns nio nyinspelade avsnitt från 2010! 3+6 stycken, bara att ladda hem)

Anna Bella Mirafior

Hela fredagen firade vi vår Lucas med pompa och ståt. 12 år. Han fick hemgjorda revbensspjäll och drömtårta och bananrulltårta, precis som han begärt! I present fick han ett nytt badmintonracket med fjäderbollar till och lampor till sin nya cykel. Det var tyvärr bara tre familjemedlemmar vid kalasbordet på kvällen. Ludvig åkte på bio med kompisar och Victor var ute på stan och firade att Liam kommit tillbaka till Beijing från Indien. Som tur var, så är det ju Lucas som är entertainern i familjen, så vi hade inte en lugn stund. Tvärtom, nu hade han oss i sin ficka!

På lördagen åkte jag och CK in till stan för att fixa nya linser till CK. Bilköerna var så helvetiska och luften så dålig att jag trodde jag skulle krevera! Vi åkte hemifrån vid ett-tiden och kom inte hem förrän halv sju! För ett enda uppdrag! Värdelöst! Killarna hade knappt märkt att vi varit borta, så djupt inne i dataspelsvärlden var de då.

Idag är det en bättre dag, dock. Luften är hög och klar, solen är varm och skön och fjärilarna flyger runt överallt och det är så vackert ute att man vill nypa sig i armen! Jag gick upp klockan halv sju och pysslade i köket, tände ljus och tittade på Upstairs-Downstairs med fruksotbrickan i soffan alldeles ensam. Det var så mysigt. Sen kom CK nertrillandes för trappan och magin var borta.
Romantiken tog överhanden och vi gick ut och gick i två timmar. Rosiga och varma av den uppfriskande promenaden hade vi jobbat upp en aptit som vi lyckades häva genom att först grilla ett rejält antal hamburgare ute i trädgården och sedan duka upp en härlig hamburgerlunch i köket. AC:n bjöd på en sval fläkt över köksbordet och alla åt med glupska miner.

Nu är CK och Lucas och spelar badminton. Ludde spelar dataspel, Victor pluggar och jag skall duka upp kaffe tills de kommer tillbaka. OBS! Vilken äcklig orm CK höll på att trampa på utanför Beijing Riviera när vi var ute och gick! Den var alldeles gulgrön.

Bibbi du räknar timmarna

Argh! VARFÖR sa vi till Lucas för två år sedan att man var tvungen att gå i sjuan för att få cykla till skolan? Med kramp i magen var jag nu tvungen att låta valpen cykla iväg till skolan som vi lovat FÖR TVÅ ÅR SEDAN!
Lucas båda bröder tyckte att jag var oansvarig trots att de båda cyklade till skolan själva när de gick i sjuan. Men det var skillnad tyckte de båda. Jag med. Vi kanske är orättvisa mot Lucas eller kanske så har vi rätt, eller kanske måste han också få chansen att flyga lite...under en bil...Neej!
Fy, vad orolig jag är...
Nej, han är duktig och försiktig och har hjälm och en bra cykel. Han kan. Han är som jag. Han kan. Han kan nog visa oss att han kan. Tusen fjärilar har jag i magen. Nu måste jag tänka på något annat än att stå vid skolgrinden när skolan slutar och plocka upp honom med bilen. Klart slut. Lev och njut.

Oxdragarsång

Igår kom de flesta av mina vänner tillbaka, så idag var det dags för en lunch tillsammans med några av dem. Oj, så mycket som hänt sen vi skiljdes åt och tänk vad tiden går när man delar sommarminnen! Över en kobbsallad satt vi på gamla The Veranda och pratade i nästan två timmar.

Sedan följde jag med en av väninnorna hem till hennes nya hus och inspekterade. Under sommaren har hon bytt till ett lite mindre hus i samma område och det blev jättefint!

 Lucas och jag var till tandläkaren idag på morgonen. Han blev undersökt på alla vis som tänkas kan och om två veckor kommer en plan att presenteras för oss huruvida de skall gå till väga med hans bettfel och trånga gom. Det enda jag vet än så länge är att det kommer att bli dyrt. Första besöket gick på tretusen rmb. Inte kul.

 Idag är det varmt. Hett, rent ut sagt. Ingenting har blivit gjort i katastrofområdet idag. Tröttsamt nog.

Vidalitá

Hej, kära bloggvänner Måndag igen och denna veckan börjar skolan. På torsdag rättare sagt. Tungt, tycker killarna. Innan dess skall vi göra massor: En återvisit hos kirurgen med Lucas(tisdag) och ett tandläkarbesök(onsdag) för Lucas, samt göra skolpliktiga i huset så skolberedda som möjligt, dvs försöka gå upp före elva, äta frukost före ett, borsta tänderna åtminstone en gång om dagen och byta till rena kläder då och då. Vi skall ta oss samman och hyfsa till oss, klippa klorna, kamma kalufsen, le i spegeln, sträcka på oss och ställa in flipfloppsen längst in i hyllan. Allt annat gör någon annan åt oss: Städar, bäddar, lagar mat, diskar, torkar köksbordet, handlar, byter toarulle, skalar äpplet, puffar kuddar i soffan, går ut med hunden, svarar i telefonen, öppnar dörren när någon ringer på, spolar på toan om du glömmer det utan att vråla på dig, stryker kläder, pumpar cykeln m m. Det kan inte vara så svårt att byta semesterliv till skolliv. Simsalabim! Sedan är det oktoberlov! Jag längtar redan. Det bästa med den här veckan är att alla har kommit tillbaka från sina summer hideouts! Jo, du läste rätt! Jag som är så folkskygg och helst vill vara ifred, tänker du som känner mig. Jo, men det är nu som handeln i affärerna sätter fart och ingenting är gammalt och äckligt i hyllorna längre! Nu blir det rotation på både restauranger och JLo´s! I tre veckor har jag knappt vågat köpa vissa varor pga att de legat hela sommaren och möglat. Lucas älskade snacks, seaweed, var tre månader gammalt i hyllan(vi andra var glada för det stinker hundmat). Mjölk, t ex är svårt en sån här period. JLo vågar inte köpa hem tillräckligt mycket mjölk såhär dags på året, hon är rädd att den inte skall gå åt då vi är för få expats i området. Hon köper hellre för lite än för mycket och är man inte där tidigt på morgonen och köper får man gå utan, kommer man för tidigt får man vänta i timmar, för du tror väl inte att mjölkbilen kommer ett visst klockslag i Kina? HAHAHAHAHAHA! Då kan man ju lika gärna flytta hem! Idag hade vi ett nederlag i husrenoveringen. Hyllorna i källaren blev inte nedmonterade mer än till hälften. Workern, som kom på morgonen med uppkavlade ärmar och började så storartat sitt uppdrag, tog sin familj som han använder som hantlangare och drog efter halvgjort arbete. Han var då ganska arg eftersom han inte skulle få betalt för arbetet av vår landlord. Hon kom i sista stund på att jag lika gärna kunde betala honom, vilket jag vägrade. En riktig dålig kinesaffär som kunde ha kostat mig 2500 rmb om jag varit mesig! Så här står jag nu med en massa hyllplan i källaren och mögel och en arg landlord och en arg worker och ett fruset läge. Skam den som ger sig! Julian är som tur inkopplad och jobbar på att lösa konflikten. Jaha, det var dagens rapport från min lilla hydda! Hur har ni det då?

Som stjärnor små

Tidigt på morgonen gick vi upp, Lucas och jag, för att för en gångs skull slippa ringa till sjukhuset från bilen och meddela sen ankomst pga trafikens eviga köer. Kvart i sju satt vi vid köksbordet och tvingade i oss frukost under tystnad. Tystnad, är en sällsynt upplevelse i vårt hem, oavsett tid på dygnet. Jag misstänkte redan då att det berodde på dagens kommande aktiviteter. Lucas var trött som en zombie, men vaken som en jägare. Trafiken visade sig inte vara lika mardrömslik som den varit föregående veckan då det spöregnade och tog nästan två timmar till sjukhuset. Idag var vi inne på en halvtimme, så vi svängde in på Starbucks på Lido Hotell och satt och mös där en stund för vi hade gott och väl en timme på oss innan det var vår tur. Halv nio satt vi i väntrummet och strax därefter kom sköterskan och tog emot oss fastän det inte var vår tur förrän klockan nio. Lucas fick lämna urinprov "in a bottle". Han tyckte det var lite äckligt att någon var intresserad av hans kiss i en flaska, trots att han förstod varför. Speciellt svårt när man inte ens är kissnödig. -Gå nu in på toan och se till att gör det nu bara, sa jag. -Ja, men jag är ju inte kissnödig,gnäller han. Hur mycket skall jag kissa? -Så mycket du kan! -Tänk om det rinner över! -Men du sa ju just att du inte var kissnödig! -Jamen ifall! Ja, ni kan tänka er samtalet... Sjuksyster kom med ett glas vatten för att övertyga sonen om att uttorkning inte riskeras av ett urinprov, eller var det för att inspirera ett visst vattenflöde... -Tur att jag gör det här först, för det här är värst, lägger han till när han går iväg till toan. Trettio sekunder senare kommer han tillbaka med stolt min, jag tror han bluffar, för det gick ju så snabbt, men, nej, han är klar. Sedan är det dags för blodprovet. Vi går in på doktorns rum. Hon har inte kommit ännu. Två söta sköterskor fixar med det lilla bordet som har alla de små flaskorna och grejorna som skall användas till provtagningen. En av dem börjar tvätta Lucas arm. -Gör det ont, mamma, frågar han. -Det nyper till, men det gör inte så ont som man tror det skall göra, säger jag. -Hur mycket nyper det, frågar han. -Inte så farligt, du hinner knappt känna det, säger jag. Han får knyta näven och de knyter ett blått gummiband om armen på honom. Sköterskan prickar in nålen på hans perfekt utstickande ven, Lucas fixerar blicken på allt hon gör, oj, venen glider undan, oj, igen och igen. Sköterskan jagar venen med nålen under huden i armen på Lucas och hans ögen följer jakten samtidigt som han refererar katt och råttaleken för mig med en stegrande panik i rösten. Jag försöker lugna honom och förklara att det där händer mig jämt, ingen fara. -Mamma, jag ser inget längre! Mina ögon ser inget, han gnider sig i ögonen och vrider sig som en orm i stolen, huvudet dunsar ner på kudden där hans arm skall ligga, han kämpar upp huvudet igen, men ögonen rullar inåt och hans tal blir sluddrigt, sköterskan har just fått tag i den gäckande venen, hon jublar, den andra sköterskan försöker få tillbaka Lucas till medvetande och det lyckas hon med fram och tillbaka, jag har sprungit fram till sonen och håller hans huvud och försöker få kontakt, ser till att han rör på fötterna, andas ordentligt och på några sekunder är allt över, det som känns som en timme. Vilken RED ALERT! Lucas är genomsvettig och kämpar på för att orka vara med, sköterskorna tar pulsen på honom och erbjuder honom att lägga sig en stund, men han vägrar. Han lutar sig mot mig. -Svimmade jag just? Kan jag få en apelsinjuice, jag är helt slut, lägger han till. Efter en urdrucken apelsinjuice och lungröntgen är det dags att åka hem. Dagens BeijingAdventure är över. I morgon är det operation! Klart slut!

Solig Morgon

Helgen har varit solig och underbar. Huset är fortfarande en enda stor jävla oreda, men jag börjar vänja mig, snart ser jag det inte längre! Trädgården är fortfarande uppgrävd och går inte att vara i, källaren gapar tom och brummar på med sin avfuktare, arbetarna har ännu inte varit därnere och lättat på väggfasta inredningen som har vatten under sig. Vi tog bilen in till stan och tänkte på lite annat i helgen. CK köpte sin efterlängtade kaffekvarn och Ludde och Lucas fick varsin ny cykel. Luddes var ju helt kaputt efter sju svåra olyckor och sju svåra år och Lucas har ju ärvt sin som både börjar på att bli för liten, gammal, trasig och ful, dessutom fyller han ju år om elva dagar! Folk har verkligen passat på att ta sig ut den här helgen för vädret har verkligen bjudit till. Bilköerna har varit ganska trista. Det är inte kul att sitta i bilen när vädret är fint och himlen är blå för en gångs skull. Tror också att det är den här helgen de flesta expatsen kommer tillbaka efter sommarledigheten. Victor stack iväg på söndagmorgon för att köra paintball med kompisar. Han kom hem framåt eftermiddagen helt slutkörd och lite blåmärkt på låret med fräknar på näsan. Det börjar bli nedräkning nu inför skolstarten. Fast först är det Lucas lilla sjukhusvisit som skall avklaras så klart. Startskottet går imorgon. Då skall vi på preop-samtal och ta blodprov, lungröntgen m m. På onsdag gäller det. Han är lite nervös, men glad att få det gjort. Idag är det Ludde som är sjuklingen. Han vaknade med migrän. Det första anfallet på mycket länge, jag tror det är två månader sedan han hade migrän! Det är nog rekord! Det gör det hela inte mindre smärtsamt just idag stackarn. Nu skall jag upp och kramas med honom. Det är fortfarande uppehåll! Jippie! Bilder kommer senare.

För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få

Morgonen därpå vaknade jag av att allt var tyst och mörkt i sovrummet. CK hade åkt till jobbet och Tassie var redan nere. Jag klädde på mig och kikade ut genom sovrumsfönstret. Ett stilla duggregn strilade ner från en blytung himmel. När jag kommit ner i köket kikade jag ut på baksidan för att kolla hur där såg ut efter nattens bravader. En igenfylld krater och en hel del lervälling runtomkring. Lite nytt gräs och tillkrattning så blir det nog fint igen, tänkte jag för mig själv. Stengången var inte så illa åtgången men behöver definitivt repareras. Det bästa av allt, gaslukten var borta! Innan jag ropade hej och hurra, sprang jag ner i källaren för att försäkra mig om att det inte luktade något därnere också. Min känsliga näsa vädrade och vädrade men andades bara in frisk luft. Fint. Frisk och frisk.Jag passade på att tömma avfuktaren när jag ändå var nere trots att den inte pipit ännu. Den där "banala"vattenläckan hade jag nästan glömt i ett dygn nu när gasläckan flåsat mig i nacken så häftigt de senaste tjugofyra timmarna. Mögelrosorna på väggen fick mig att nyktra till kraftigt och så började en ny arbetsdag på bygget hos Kestens. Pumpen skulle repareras. Men den historien är så dum och korkad så den får jag ta någon annan dag för humöret svänger när jag tänker på det. Antingen det är av lycka att vi nu har en fungerande pump eller för att det var så komiskt att få hit den eller så väldigt mödosamt, det spelar ingen roll idag. Det har nu nästan gått en vecka sedan gasen fixades. Mycket har hänt sedan dess. Det mesta fungerar idag som det skall fast under lite andra premisser än tidigare. Elektriciteten i uterummet är nydragen från ett uttag i gästrummet. Elfelet hittades aldrig, så då löstes problemet så istället. Kanske inte så snyggt, men det funkar. Pumpen, som funkar, är egentligen inte vår, men den funkar, än så länge. VÅR ursprungliga pump funkar nu också. I ett annat hus. Det har regnat i flera dagar nu och det ser inte ut att klarna upp varken i väderleksrapporten eller på himmlen. INGET vill torka. Tur att det inte är svinkallt ute! Allt står stilla i arbetsprocessen. Det är svårt att sanera och fixa när det regnar ute hela tiden eftersom allt är fuktigt. Vi rullar tummarna och går varann på nerverna istället. Idag åkte vi in till sjukan med Lucas och beställde en operation. Nästa onsdag åker den där knölen bakom näsan ut. Han hade den minsta lilla näskanalen doktorn sett. Läkaren fick spruta avsvällande två rejäla gånger i näsan på Lucas för att få in kameran och det var ändå för trångt. Har det inte växt till sig när han är sexton kanske han måste operera upp gångarna också. Det spörs. Skönt att få detta gjort innan skolan börjar i alla fall!