Al fresco

Varje år skall pojkarnas hälsojournaler uppdateras i skolan hos skolsyster. I fredags, när mina vandrarvänner begav sig iväg utan mig på äventyr, fick jag vackert nöja mig med att stanna hemma för att inte störa min läkande peroneus brevis. Jag var tvungen att själv hitta på en passande aktivitet, varför inte ett besök hos skolsyster?
När jag och den holländska skolsköterskan kommit så långt in i diskussionen som till Ludvigs migrän, utbrister hon: Har du testat kaffe?
Nej, tack, tänkte jag svara, men hon menade nog inte att bjuda mig på kaffe utan hon menade att ge kaffe till Ludde när han har migrän. Då kände jag bara att jag ville ge henne på käften. Nej, jag har inte prövat att ge honom kaffe, jag har inte prövat att krossa två pepparkorn och stoppa under huvudkudden och jag har inte bett honom stå på händer i tio minuter heller.
Jag valde att bemöta henne med grace. Nej, svarade jag, men du har mitt fulla godtycke att erbjuda honom kaffe om han kommer till dig och klagar på huvudvärk samtidigt som vi följer det gamla protokollet och ringer hem så att jag kan hämta honom omedelbart. Vi kan ju inte förkasta någon metod förrän vi prövat, eller hur? Jag tar alla tips jag kan få, stora som små.
Ser ni framför er mitt sarkastiska leende? Jag fick nästan sitta på mina händer så att de inte viftade iväg över tantens fejs.

I morse varnade jag Ludde för kaffetanten. Han skrattade gott och tog det på helt rätt sätt. -Kaffe, jo hon kan ju försöka!