Som stjärnor små

Tidigt på morgonen gick vi upp, Lucas och jag, för att för en gångs skull slippa ringa till sjukhuset från bilen och meddela sen ankomst pga trafikens eviga köer. Kvart i sju satt vi vid köksbordet och tvingade i oss frukost under tystnad. Tystnad, är en sällsynt upplevelse i vårt hem, oavsett tid på dygnet. Jag misstänkte redan då att det berodde på dagens kommande aktiviteter. Lucas var trött som en zombie, men vaken som en jägare. Trafiken visade sig inte vara lika mardrömslik som den varit föregående veckan då det spöregnade och tog nästan två timmar till sjukhuset. Idag var vi inne på en halvtimme, så vi svängde in på Starbucks på Lido Hotell och satt och mös där en stund för vi hade gott och väl en timme på oss innan det var vår tur. Halv nio satt vi i väntrummet och strax därefter kom sköterskan och tog emot oss fastän det inte var vår tur förrän klockan nio. Lucas fick lämna urinprov "in a bottle". Han tyckte det var lite äckligt att någon var intresserad av hans kiss i en flaska, trots att han förstod varför. Speciellt svårt när man inte ens är kissnödig. -Gå nu in på toan och se till att gör det nu bara, sa jag. -Ja, men jag är ju inte kissnödig,gnäller han. Hur mycket skall jag kissa? -Så mycket du kan! -Tänk om det rinner över! -Men du sa ju just att du inte var kissnödig! -Jamen ifall! Ja, ni kan tänka er samtalet... Sjuksyster kom med ett glas vatten för att övertyga sonen om att uttorkning inte riskeras av ett urinprov, eller var det för att inspirera ett visst vattenflöde... -Tur att jag gör det här först, för det här är värst, lägger han till när han går iväg till toan. Trettio sekunder senare kommer han tillbaka med stolt min, jag tror han bluffar, för det gick ju så snabbt, men, nej, han är klar. Sedan är det dags för blodprovet. Vi går in på doktorns rum. Hon har inte kommit ännu. Två söta sköterskor fixar med det lilla bordet som har alla de små flaskorna och grejorna som skall användas till provtagningen. En av dem börjar tvätta Lucas arm. -Gör det ont, mamma, frågar han. -Det nyper till, men det gör inte så ont som man tror det skall göra, säger jag. -Hur mycket nyper det, frågar han. -Inte så farligt, du hinner knappt känna det, säger jag. Han får knyta näven och de knyter ett blått gummiband om armen på honom. Sköterskan prickar in nålen på hans perfekt utstickande ven, Lucas fixerar blicken på allt hon gör, oj, venen glider undan, oj, igen och igen. Sköterskan jagar venen med nålen under huden i armen på Lucas och hans ögen följer jakten samtidigt som han refererar katt och råttaleken för mig med en stegrande panik i rösten. Jag försöker lugna honom och förklara att det där händer mig jämt, ingen fara. -Mamma, jag ser inget längre! Mina ögon ser inget, han gnider sig i ögonen och vrider sig som en orm i stolen, huvudet dunsar ner på kudden där hans arm skall ligga, han kämpar upp huvudet igen, men ögonen rullar inåt och hans tal blir sluddrigt, sköterskan har just fått tag i den gäckande venen, hon jublar, den andra sköterskan försöker få tillbaka Lucas till medvetande och det lyckas hon med fram och tillbaka, jag har sprungit fram till sonen och håller hans huvud och försöker få kontakt, ser till att han rör på fötterna, andas ordentligt och på några sekunder är allt över, det som känns som en timme. Vilken RED ALERT! Lucas är genomsvettig och kämpar på för att orka vara med, sköterskorna tar pulsen på honom och erbjuder honom att lägga sig en stund, men han vägrar. Han lutar sig mot mig. -Svimmade jag just? Kan jag få en apelsinjuice, jag är helt slut, lägger han till. Efter en urdrucken apelsinjuice och lungröntgen är det dags att åka hem. Dagens BeijingAdventure är över. I morgon är det operation! Klart slut!