Idag har ju ingen blivit påkörd eller klippt av håret, så jag passade på att sy till ett fint litet örngott åt CK så han också får mysigt på sin sida av stora sängen. Egentligen köpte vi dom (ett par) färdiga, nästan, jag har bara bättrat på dem lite med rosetterna som man ser på sidan. Jag hatar kuddar som glider ur sitt fodral till hälften under nattens gång, och jag ÄLSKAR rosetter!!!
Annars seglar livet på i både mot- och medvind här. Imorgon åker min älskade Luddekudde på camp. Han kommer inte hem förrän på fredag och jag som behöver honom vid min sida extra mycket nu efter vad som hände i lördagskväll...
Ludde krockade med en bil. Kan knappt skriva orden för de är lika avskyvärda som Voldemort.
Jag var så upprörd efter olyckan att det var bra för mig att inte följa med ut på jakt efter Bildåren. Jag ville bara döda någon. Slita för någon. Vråla och hämnas. Blint raseri precis som en lejoninna som vaktar sin unge. Och någon var ju tvungen att vara kvar hemma med Ludde. Han var så chockad. Senare somnade vi båda med migrän i en natt som visade sig vara en mara av oro och med alldeles för bra fantasi. Ibland önskar jag att jag var lite korkad och bara kunde skaka av mig skiten och säga "Hoppsan! Nu går vi vidare!".
Idag har alla varit lite dämpade och lite mer hänsynsfulla mot varandra. Shit, vad nära man är en katastrof varje dag utan att veta om det. Tack och lov!
1 kommentar:
Tack o lov att det gick såpass bra för Ludde ändå!
Sår som syns och sår som inte syns kan smärta mer än man tror...
Skicka en kommentar