måndag 13 september 2010

Ny kalabalik... The story continues here...

Upp tidigt i morse, Ludde skulle ju vara lite tidigare på skolan idag eftersom han skulle åka till Taiyuan, Shanxi Province. Cykeln är ju som bekant trasig och CK erbjöd sig att skjutsa honom till skolan. Allt var packat och klart i minsta detalj redan igårkväll. iPods laddade, passet och pengarna fixade, mediciner mot migrän, A-L-L-T.
Hejdåkramar och pussar utdelades i harmoni och så kvart i åtta vinkade jag och Tassie av Ludde och CK samtidigt som vi tog morgonpromenaden som brukar ta en halvtimme-en timme var morgon.
Väl hemma möts jag av en ilsken mobilsignal från min mobil som jag lämnat på köksbordet, brukar aldrig hända, men idag hade jag inga fickor i klänningen, såååå...När jag svarar ser jag att jag missat många samtal.

-Good morning, Victoria, This is Kevin Rose, how are you this morning?

Jag frös till is.

- Ludvig is here with me at school and he is fine, its just that he missed the buss to the railway station. Our meeting time was at six this morning. The train leaves in ten minutes from Beijing West. Unfortunately, there is no way you can make it there in time.

HELVETTE!!!!

-We can arrange for him to stay in school this week together with...ga ga ga ga gggga GaA!

Med kall, elektronisk röst hör jag mig själv avbryta hans pladder:
-No, no, no, no he is going to Taiyuan, even if I have to drive him there myself. Ill call you back in just two seconds.

Tänk Vickan. Hur faan skall du hitta till Taiyuan? Vart ligger det? Vad är det? Väderstreck? GPS?

Vi var på informationsmötet för tre veckor sedan, men inte tänker man på vägen dit när man hör att ungarna skall åka tåg... Och Victor har ju gjort resan en gång redan när han gick i åttan.

Samtidigt ringer jag CK. Tio gånger. Han svarar inte. Inte efter tjugo gånger heller.

Peter! Kanske han kan lura någon att köra den sextio mil långa vägen till Taiyuan och tillbaka? Ringer till Peter och lägger upp mitt förslag efter att jag presenterat mitt dilemma.

-I will fix this, no problem. Give me one hour or less.

En timme senare på skolan vinkar jag tillsammans med Kevin Rose av Ludde i vår bil som är på väg till Taiyuan. En nästan sex timmar lång resa. Vem som körde? Peter så klart! Han är numera hjälteförklarad av mig. Världens bästa ställa-uppare!

Det sista han sa till mig innan de for iväg var: -Dont worry Wei duo lia, you can trust me!

De for vid tiotiden i morse och jag ringde just upp Ludde för att höra var de var och han sa att det var ungefär en mil kvar nu. Klockan är nu halv sex på kvällen. Stackars Peter som skall tillbaka hela den långa vägen...

Vilken fin start på veckan! Nästan lika bra som helgen varit!
Ingen är ju skadad eller sjuk i alla fall! Eller:
"Hoppsan! nu går vi vidare!"