Avpyntning

Nu viner Beijingvindarna utanför huset och kylan drar in över staden från norr och håller oss i ett järngrepp i ytterligare några veckor. Gobiökens sand och smuts tränger in överallt. Ute osar det illa av koleldarna som brinner ivrigt för att hålla undan den värsta kölden i hutongerna. Det gäller att härda ut. När julen är över och till och med julprydnaderna börjat se ledsna ut på att hålla humör och värmen uppe är det dags att se vad man går för.

CK knogar troget på, som en Nordsvensk arbetshäst (och ni vet hur svag jag är för sådana), kanske något sammanbiten. Idag tog han bilen till jobbet. Han fick nog igår av att jaga taxis som inte vill köra honom. Detta fruktlösa jagande i femtonminusgrader och stormvindar kan ju knäcka även den bästa av arbetshästar. Speciellt när man har en tid att passa.

Killarna har numera stängt in sig fullständigt på sina rum med sina laptops, gud vet vad de sysslar med, I dont want to know. Enda gången man ser dom är när man prasslar med en chips/godispåse eller vrålar -MAAAAT! i trappan. Tur att lovet är slut snart annars skulle vi alla få söka hjälp hos någon slags vitrock, tror jag.

Elisabeth kniper ihop, tar ett djupt andetag innan hon lämnar vår igloo och beger sig varje dag ut på nya äventyr i den isiga storstadsdjungeln. Varje dag med blicken: Hoppas vi ses igen... Hon är väldigt tapper och snygg när hon flexar iväg vid allt mellan nio och tio. Lucas är fascinerad av hennes arbetstider. Han överväger varje förmiddag att söka hennes jobb när han blir stor, men hennes alltid sena hemkomst avskräcker varje kväll. Då tycker han så synd om henne.

Wangan har också hamnat i någon slags permafrostkoma. Hon är inte helt bra från sin refluxsjuka och doktorn har rekommenderat  någon slags liten operation. Datum är ännu inte bestämt. Men hon brottas med Tassie och dammsugaren och plockar ur och i diskmaskinen, så jag klagar inte.

Jag har hamnat i soffan framför Nigella Lawson. Laddade hem hela henne, tror jag, så nu är vi bästisar snart. Det enda jag tyvärr kan göra när jag tittar på henne är att längta hem. Alla dessa fantastiska råvaror som inte går att få tag på här! Man ju inte göra någonting här! Jo, om man skall laga asiatisk mat...Men då går man ju ut och äter det här...suck, pust... En filt i soffan och tv är inte så dumt när det viner kallt ute, men när det gått fyra dagar i rad börjar det kännas jättetrist. Jag är inte byggd att sitta stilla och inte göra någonting. Det kliar i hela kroppen men jag vet inte vad jag skall ta mig för. Ingen har jag att prata med heller. Nigella bara pratar mat och svarar inte på tilltal...Tur att jag har en talbok. Men den vill ju inte heller utveckla en dialog till ett stimulerande samtal som inspirerar och värmer själen. Prutt, vad trist. Näää...nu får jag väl prata lite med den där trummande nötknäpparen. Han skall plockas ner i sin ask och jag får väl berätta en godnattsaga för honom så att somnar och sover ända fram till nästa jul igen! Nu skall jag städa så det ryker, det är ju fredag för faan! Frustrationsstäda är så effektivt!

På fredag ska man städa, det gör varenda tant
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist.

Men då sa pojken: SUDDA, sudda, sudda bort din sura min
Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Munnen den ska skratta och va’ gla’.
Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har du fått för du ska tralla, la la.
Sudda, sudda bort din sura min.


Skitbra! Fast jag ska ju mest ha julgransplundring...Det blir man ju inte sur av!