För ett tag sedan gjorde jag upp med syrran att åka på konsert med henne. Hon vet att jag ääälskar att gå på konsert. Jag är inte så kräsen, bara det är LIVE! Lars Winnerbäck hade jag aldrig hört så jag åkte med helt nya öron, det skulle bli spännande!
Maia Hirasawa, som förspelade hade jag hört förut. Såg henne på You tube när hon "liveade" The Arks The Worrying Kind. Bra. Söt. Bäst kjol.
Miss Li var en flicka med ruter i. Söt och energisk sjöng-skrek hon medan hon slog ihjäl keyboarden gång på gång. Vet inte varför, men jag tänkte på Molly i familjen MacCahan när jag såg henne. Kul fenomen.
Lars. Höjdpunkten på kvällen, tyckte alla. Speciellt alla de som fyllnat till och tolkade hans texter i örat på min niece. Slagsmålet snett bakom oss var också en höjdare samt kärringen(i min ålder) som letade efter en handväska att spy i. Hon försökte allt hos oss också, men vi blängde så dant att hon uppsökte en annan tjej att terrorisera. "Fy, vad alla är fulla och fula!" utbrast jag. " Välkommen till Sveriges folkpark" fick jag till svar av syrran och niecen. Ja, jag var glad att mina killar stannade hemma så dom slapp att se eländet. Svennar som slogs och pissade i varenda buske. Jag hade glömt. Lars var svår att få grepp om eftersom jag hela tiden blev så distraherad av den "fantastiska" publiken. Kvällen var fortfarande ljum men kanske inte helt ung när vi åkte hemåt i vår fanbärande farkost. Vi var nöjda alla tre med konserten. Maia var superbäst. och sötast, fast Miss Li var också charmig. -Lars, jag skall ge dig en chans till, du är nog mysigare i en iPod.
1 kommentar:
Svensk folkparksfylla är ett begrepp jag också har glömt! Miss Li såg verkligen ut som Molly, och Maia verkar varit sötast förutom tjejerna i kinesdiplomatbilen förstås!
Skicka en kommentar