En ledig vecka för killarna har just passerat och nu är det dags att dra på sig ryggan med skolsaker igen och bege sig ut i djungeln för att brottas med nya utmaningar. Varma vädret har legat av sig lite, men skam den som ger sig. Jag promenerar mycket varje dag och letar vårtecken. Scillan, magnolian, forcynthian, persikoblomman, körsbärsblomman, maskrosen är en del vårminglare som stoltserar i parken där jag strosar runt med Tassadar.
Rugbysäsongen börjar idag för Ludvig och jag hoppas att hans sår i handen har läkt nog och att han klarar av träningen bra. Han började värma upp rejält redan nu under lediga veckan, så det ska nog gå bra. Såret i handen fick han när han cyklade hem en mörk kväll för någon vecka sedan. Han körde på en cementböld på marken och flög över styret, tog emot sig med båda händerna som fick sig en rejäl skrapa. När han kom hem fick jag sätta på mig en sjuksysterroll och inte svimma när jag synade speciellt ena handen som såg ut som en slarvsylta fylld med grus. Hans händer lade jag i blöt en halvtimme i ljummet vatten och sedan fick jag klippa bort en massa hud som var söndertrasad runt en krater mitt i handen. Därunder gömde det sig smuts och stenbitar om vartannat som jag fick plocka bort med pincett och därefter rengöra med sterila vattenpipetter som jag strilade med hård stråle på det smutsbelagda området. Det gjorde fasligt ont, men Ludvig, som drar ut tänder hos tandläkaren utan bedövning, är en äkta finne och biter ihop när det behövs, sa inte vodkaflaska. Jo, han sa, Mamma, varför blev du inte sjuksköterska?
Hahahahahah!!! Han skulle bara veta hur mycket jag ville slippa undan den där uppgiften. Jag ville svimma och nästan spy. Jag var kallsvettig och yr. But I kept calm and carried on. Som en mor.
Nu, snart två veckor senare och bandagebyte varje dag ser det fint ut i hans hand. Det var ju heller inte första gången jag la om ett köttsår på den stackars pojken tyvärr. Hoppas nu bara att det var den sista och att rugbypremiären går fint.
