Så håll tillgodo ändå

Det dök upp en snubbe till slut och kollade läckan. Han slog på stora bongotrumman och inom loppet av någon halvtimme stod en höjdare från Gas Company här utanför med finkläder och i sitt följe hade han hejdukar som hela tiden tände cigaretter åt honom och gubbar med ritningar och spadar och korkad uppsyn. De stod och rökte i flera timmar utanför min dörr. Deras bilar var parkerade mitt i gatan på lång rad och blockerade för allt och alla. Konstigt nog var det ingen som sa till dem att flytta på sig. När jag har besök av en väninna som parkerat bilen längsmed gatan och inte blockerar för alla, ringer det genast någon från management office och ber min gäst att flytta på bilen. Inte för att jag någonsin återgett tillrättavisnings-samtalet för min gäst som lugnt alltid stått kvar med sin bil på gatukanten tills besöket varit avklarat, men nu var det andra bullar minsann, den saken var klar. Telefonen var dödstyst. Men det kryllade av management officekillar runt min tomt. De såg oroliga ut och ville höra allt som sades angående läckan och planerna kring den. Wangan och jag limmade hårt på gubbarna också. Det stod klart att läckan var allvarlig och att den skulle fixas asap. I trädgården på baksidan där jag klagat på lukt och blivit utskrattad ett dygn tidigare möttes jag nu av helt andra miner. Man tog markprover som gav blinkande och skrikande utslag på mätaren. De bad om ursäkt och var artiga och tvingade sig att ödmjukt le och böja på huvudet. Big boss var road över att jag kunde kinesiska och jag var (o)road över att han kanske inte var helt nykter eller så berodde det på överintag av cigaretter i samband med gasinhalering. Hur bra är det? Gas+tändsticka.. De for iväg en stund på lunch och kom tillbaka ganska snart med förnyad "styrka" och kraft. Nu hade de samlat ihop mer folk dessutom. Så fort ett akutjobb i ett annat område i närheten var avklarat skulle den enheten komma till oss och jobba. Hela kvällen stannade de hos oss. Det kom mer folk och de började gräva upp gräsmattan. Studsmattan flyttades undan och stengången bilades upp. De grävde för hand i timmar. Det var naturligtvis en hackkyckling som fick gräva mest. Det småduggade och var mycket hett ute. Myggen hade fest. Jag tyckte så synd om dem som jobbade så hårt därute. Big Boss hade för länge sedan dragit hem, men ingenjörerna var kvar och även den lille killen, min vän. När klockan var elva ringde han på och tillsammans med en av ingenjörerna bad de om ursäkt för allt oväsen och alla problem de orsakat. Tyvärr var det nu så att det snart skulle komma mer oväsen och ståhej i form av en brandbil med bemanning. Den lille killen ville också komma ner till pannrummet för att mäta lite och se att inget oönskat hänt därnere under grävningarna. Vi gick ner dit, jag i rosa pyjamas och han i något tröttare form än i förmiddags. Inga alarm från mätaren. När vi kom upp hade brandbilen kommit. Den blinkade och lös, motorn brummade väldigt högt, hela kvarteret var nog underrättade. Det började att svettsas på gatan i något rör och en massa brandmän stod och såg på. Värsta YMCA-partyt i kinestappning. När skorpan drog sig strax efter ett på natten började det att lugna ner sig på gatan och de sista tappra grävarna for iväg. Halv två sa vi Zai Jian och godnatt och somnade som stockar.

Om blott en dag eller två

Den lille killens min var också lik minen på en hängiven Las Vegasspelare när denne kammar in storslammen. Ögonen dubblades i storlek och blev runda, en stor ansträngning för en kines, håret ställdes rakt ut och munnen vidöppnades och drog in ett häftigt andetag samtidigt som det krockade med utkommande luft. Jack Pot! Mätapparaturen skrek och blinkade var han än förde stickan och jag körde ut huvudet genom fönsteröppningen och frågade lite oskuldsfullt, fast jag redan visste svaret, om det var det där som betydde att det var en läcka. Han hade hittat the motherloads of gas! Kunde ju också känna att stanken var ännu mer påtaglig i det lilla utrymmet där han var. Han fiskade upp sin mobil och började ta bilder på rören som ledde in i vårt hus. Han ringde några samtal och krånglade sig in till pannrummet igen. Tur att han var en liten och smidig kille. De andra gubbarna hade ALDRIG tagit sig igenom det fönstret, ALDRIG. De hade inte ens tänkt tanken. Vi skämtade lite om just det, jag och killen, men säg nu inget om det till de där gubbarna bara.Sedan gick vi på övervåningen och ställde oss på just den enda exakta platsen som min mobiltelefon kan få mottagning på i huset och ringde Julian. Jag skall inte säga att jag var glad över att få rätt med gasläckan, jag har tröttnat på tillfredsställelsen i "I told you so" efter tre söner och tio år i Kina, men det kändes skönt att det nu var klarlagt och att det nu skulle åtgärdas. Den lille killen var glad. Han hade ju hittat något som de andra inte hittat! Han rullade! Så nitisk!Yeah!Rock on! Hade lust att erbjuda honom en öl. Fast chefen var ju på väg. Mobilen skickades över till mig och Julian berättade att det skulle komma någon mer från gas company för att se på läckan och avgöra hur omfattande den var. Tidigast imorgon förmiddag kunde man få tag i folk som kunde komma och reparera, kanske. Modet sjönk. Den lille killen försäkrade att så länge gasen var avstängd och fönstret var stängt så läckte ingen gas in i huset. Det var ofarligt i huset. Trädgården och omgivningarna var det annat med. Folk var på väg från gas company. Bara att vänta. Så vi väntade.

På böljorna blå

På tisdagmorgon efter en orolig jetlags-sömn med den där spöklika stanken hängandes i näsan hela natten började det stora arbetet med verkligheten igen. CK for till jobbet och jag tog emot en upp till hårfästet stressad och pressad Landlady som äger ganska många hus som blivit drabbade av översvämning. Hon var trots det lika trevlig och lättförhandlad som vanligt. Vi kom överens om att alla hennes möbler som hon tidigare insisterat på att ha i källaren nu skulle fraktas bort. Jippie, en win för mig! Hon ville genast ersätta dem med rena och nästan nya liknande möbler, men jag avböjde och hänvisade till att källaren nog bör vara helt torr och färdigrestaurerad innan vi börjar diskutera inredning där, vilket hon i sak höll med om. En avfuktare står nu och brummar dygnet runt i rummen därnere och det är alldeles evakuerat sånär som på skåpen i serveringsgången som vi skall ta itu med idag. Där har jag en massa porslin. Till råga på allt har jag fått lite problem med ryggen. Efter nio timmar i airchinas säten och panikflyttande av alla grejer från källaren har min rygg gått i strejk. Men skitsamma, den får vara tyst och samarbeta lite till. På tisdagen klagade jag även över gaslukten som inte ville ge sig när min Landlady ändå var här och såg över sina ägor. Innan hon for vidare skickade hon hit en kille som genast hittade ett fel som jag pekat på sedan vi flyttat hit. Skönt. Ingen gaslukt mer i kastrullskåpet. Win, igen! Alltså, jag försöker tänka positivt och allt detta tog mer tid och prat och kraft än vad jag klarar av att skriva, det skulle bli en lång bok då. Gasen slogs således på litegrann en stund hit och dit och av igen. Men oj, vad det började stinka gas igen i HELA huset och till och med i trädgården! Elkillarna som klampade runt tyckte också att det luktade, men de gjorde ju sitt. Wangan ringde till management office och de ringde Gas company. Gas company kom efter låååång stund och då kom även våra gas-workers. De hade med sig en apparat med en sticka som satt fast i en sladd som ledde till en mätare. Det såg ut som en sån man mäter el med. De drog stickan längs gasmätaren i pannrummet i källaren och lät lika otrevliga som bara griniga gubbar kan som blivit störda mitt i ett kortspel. Den enorma gaslukt som dundrade emot dem som en ilsken tjur när de öppnade dörren bekom dem inte heller när vi påpekade den. Det är den blöta kartongen ni låtit ligga kvar här på golvet som luktar, påstod dom. Om ni städar ur här inne och väntar ett par dagar skall ni se att det ordnar sig. Gasläcka! Kom igen!HAHAHAHAHAHA!Alla skrattade de i ansiktet på mig som det blonda neurotiska västerländska freaket jag är. Wangan och jag städade ur det där ynkliga utrymmet så det gick att slicka på golvet, men stanken var kvar. På kvällen när CK kom hem stod jag inte ut längre. Jag bad honom att gå ner och känna om det var jag som inbillade mig eller inte. Då hade jag inte varit där inne på tre timmar. När dörren öppnades var lukten distinkt. Tveklös. Vi ringde dit en after hours worker och han bekräftade gaslukten och stängde av gasen. Morgonen därpå hade vi fått vår Landlady att ordna hit mer workers och ringa gas company igen. De var motvilliga att komma först, men eftersom vi fått en konfirmation på gasläcka har de väl en viss skyldighet att komma antar jag. De skickade så småningom hit en liten ensam stackare som var så söt och fin. Det var väl han som inte fick vara med och spela kort anar jag. Jag hade fått instruktioner att räcka över min telefon till honom med Julian i andra änden(Julian jobbar som husmäklare och ansvarar för att vi har det bra i vårt hus). Julian började med att läxa upp den här lille killen fullständigt. Här skulle det inte hånflinas minsann! Den lille killen fick skarpa order om att rapportera tillbaka efter grundlig gasläckekontroll med allvarsam min. Jag tyckte lite synd om killen efter samtalet samtidigt som jag kände mig försäkrad om att det denna gång skulle tas på allvar. Jag följde med honom ner och assisterade honom med stege, fönsterupphållning och glada hejrop. En hel del vatten förtärdes också och efter tio minuter var vi vänner(men säg inget till de andra gubbj-arna på Gas company). Han letade grundligt med sin mätare men hittade ingenting någonstans. Han beslöt sig för att hoppa ut genom pannrumsfönstret och ut i vår lilla vallgravssektion som går längsmed ena husväggen för att kolla lite om det läckte därute. Han slog på mätaren och det skrek och blinkade i apparaten som det gör i maskinerna i Las Vegas när de får Jack Pot, och först då trodde jag på att de där apparaterna fungerade, för tro mig, jag hade haft mina tvivel.

Så länge solen den glittrar

-Ni har haft en stor vattenläcka överallt i ert hus, förklarar Peter med sitt aldrig svikande humör. Väl ute får jag syre i hjärnan igen och jag kan tänka klart. Adrenalinet sjunker något. -Eventuellt är det ett stort problem med gasen i hela området också. Elen fungerar inte heller överallt som den ska. Er aircondition verkar gå på halvfart. Framför allt har källaren haft en kraftig översvämning och allt som legat på golvet är förstört. Peter ler omtänksamt och lägger till att det där skall nog ordna sig om vi bara ringer vår landlord. Jag samlar kraft och störtar ner i källaren där jag möts av en katastrofsyn. Allt vatten är borta men resterna av saker som flutit runt i ett virrvarr ligger kvar här och där. Wangan har redan börjat det mödosamma arbetet med att forsla bort skräpet. Hon har inte vågat slänga något naturligtvis, allt måste gå via mig, och det är jag tacksam över. Möglet har redan börjat blomma på väggarna, en del möbler är angripna. Jag kan se att vattennivån varit nästan decimeterhög på sina ställen och kapillärkraften har varit god i soffgruppen kan jag lova. Jag inser att allt i källaren måste bäras upp och ut för att torkas. Räddas det som räddas kan. I solrummet kanske jag kan ställa det mesta. Hela tiden följs jag åt av CK och barnen och en evigt smattrande Wangan. Hon förklarar med både gester och skrik vad som hänt och jag tar inte ens in hälften av vad hon häver fram. Hon drar mig upp i solrummet och där hänger textilier på tork överallt. De är färgade av varandra och totalt förstörda. Linnetyger, siden, och fint bomull om vartannat. En sån depression! Det är säkert 90 grader varmt därinne också och klart fuktigare än i ett par väl användna gummistövlar. Lukten går inte att beskriva. Elen funkar inte, så fläktarna går inte, så vädringen blir usel. Jag öppnar dörrarna och det är lika fuktigt ute som inne, och varmt. Vi måste i alla fall vädra ut all den där idiotlukten inomhus. Det går inte att vara inne annars. Får jag bara duscha först, så tar vi tag i det här, säger CK, som strax skall åka till jobbet, det är ju måndag. Killarna rusar upp och duschar, de också. Några workers är på väg till vårt hus, naturligtvis blir mitt jobb att ta emot dem. Jag öppnar fönster och dörrar överallt jag kan och står utanför huset för att kunna tänka klart. Sörjer mina tyger. Tänker på vad som kan vara förstört mer ibland allt kaos. Det ramlar in workers. Hundra stycken. Alla bär på små lådor och verktyg och väskor. De sätter små tossor över sina skor och klampar in i mitt katastrofdrabbade hem. Gasen slås av. Stora delar av området är översvämmat och marken har rört på sig, risken för gasläckor är för stor , därför måste vi stänga av överallt, säger de. Jaha, men jag har ju inte fått duscha ännu? -Tough luck. Sedan bankar de och jobbar med jag vet inte vad för hundra grejor som verkar viktiga. De kommer och går hela tiden och har frågor och papper som skall skrivas på. CK och jag håller oss på vår kant, vi packar upp våra resväskor och jag tackar mig själv? för att jag packat så fint och tvättat ALLT. CK har dessutom beslutat att göra det STORA UNDANTAGET att STANNA HEMMA från jobbet i denna krisen. Det enda som var rent och fint att se denna dag var Tassadar! En ren fröjd! Tänk vad hundar är bra för själen!

Så länge hjärtat kan slå

När planet lyfte från Arlanda mot det okända i Beijing gick tankarna kors och tvärs. Sista året vi åker hem med Victor, är detta vårt sista år, hur ser det ut i Beijing nu, tre veckor kvar till skolan börjar osv. Sätena är för jävliga i Air Chinas plan. Vi försökte sova men det gick knappast. När vi landade var vi alla mycket trötta. Trots det kom vi ut först från passkontrollen där det inte var någon kö, vi var först på tåget och framme vid väskorna som redan snurrade runt på bandet supersnabbt! ALDRIG har det gått så snabbt! Vädret ute såg grått och varmt ut. Inget regn dock. På flygplatsen inga vattenpölar. Skumt. Peter kom och mötte oss med sitt glada leende. Han hade inte haft några problem med regnet, men oj vad andra haft problem och folk har dött, berättade han. På vägen hem såg allt ut som vanligt tills vi kom till Jing shun lu. Där var båda sidor dränkta i vatten. Peter berättade att hela vägen legat under vatten för ett dygn sedan. Och så ler han sitt stora soliga leende. Vi kör upp på vår lilla väg och stannar bilen, Wangan kommer utspringande och kramar om oss. Hjälper till att få ur väskorna och strålar av glädje. jag tar ett steg in i huset och där slocknar solen. Stanken är outhärdlig och svårdefinierbar. Jag vet inte om jag skall kräkas eller få panik. Är det så här cyanid luktar? Nu vet jag hur judarna hade det sin sista stund i livet. Djävulen gallskriker i mitt huvud. Håller jag på att bli galen? Nej, det är Wangan som håller på att forserande berätta vad som hänt i huset. Hon har så mycket att berätta och jag kan inte ta in något med den här stanken i näsan, jag vill bara kräkas. Det går inte. Jag får panik. Mina barn, var är mina barn? Jetlagen slår och bränner i mina ögon eller också är det luften. Hettan är också outhärdlig. Det surrar i mina kinder och i hela kroppen. Sticker, bultar och jag är helt förlammad. Hennes mun rör på sig och det kommer ut en massa höga ljud men jag kan inte göra någonting av dem. Jag går ut. Där står glada Peter och pratar med CK. Kanske han kan få mig att förstå vad som händer.

Så länge skutan kan gå

ÄÄÄÄNtligen tillbaka till Beijing! Trodde jag att jag skulle känna när planet landade på flygplatsen för en vecka sedan men jag hade en känsla i hela kroppen att den här gången var annorlunda. Detta nervkittlande började redan dagarna innan hemresan. Jag hade inte hunnit med allt jag önskat uträtta i Sverige, vilket inte tillhör ovanligheterna dessvärre, men i år var mina planer mer raserade än någonsin och omständigheter och olycksaliga händelser i Sverige hade gett mig andra huvudbry. Jag gav helt enkelt vika och beslöt mig för att ta ett toy hemma hos goda mor i coola F-haga de sista klämtande dagarna i vårt underbara, men nu lite semestriga fosterland, Sverige. Väl där fick jag plötsligt för mig att tvätta ALLT. Hela sommarpackningen tvättades och en del strök jag dessutom och terapivek skjortor i snyggaste reseviket en husfru kan erbjuda. Jag hade "tyskordning" i resväskorna och det kändes lite bättre för både resfebern, resvikten och lite allt möjligt. Sedan åkte vi upp till sthlm. Där skulle vi sova mellan lördag och söndag för att ta kvällsplanet på söndagen hem till Beijing. På söndagförmiddag råkade jag se på nyheterna att hundratals plan varit inställda under lördagen i Beijing pga av oväder och att flera dött av regn och storm i Beijing city! Det var elledningar som fallit, tak som rasat in, avloppsbrunnar som saknat galler och slukat folk, bilar som sugits ner under broar på ringvägarna mitt i stan! Jag blev helt chockad! Vi kollade upp om vårt plan var inställt men det var det inte och regnet hade upphört. Vi skulle hem. Oh boy.