Så länge solen den glittrar

-Ni har haft en stor vattenläcka överallt i ert hus, förklarar Peter med sitt aldrig svikande humör. Väl ute får jag syre i hjärnan igen och jag kan tänka klart. Adrenalinet sjunker något. -Eventuellt är det ett stort problem med gasen i hela området också. Elen fungerar inte heller överallt som den ska. Er aircondition verkar gå på halvfart. Framför allt har källaren haft en kraftig översvämning och allt som legat på golvet är förstört. Peter ler omtänksamt och lägger till att det där skall nog ordna sig om vi bara ringer vår landlord. Jag samlar kraft och störtar ner i källaren där jag möts av en katastrofsyn. Allt vatten är borta men resterna av saker som flutit runt i ett virrvarr ligger kvar här och där. Wangan har redan börjat det mödosamma arbetet med att forsla bort skräpet. Hon har inte vågat slänga något naturligtvis, allt måste gå via mig, och det är jag tacksam över. Möglet har redan börjat blomma på väggarna, en del möbler är angripna. Jag kan se att vattennivån varit nästan decimeterhög på sina ställen och kapillärkraften har varit god i soffgruppen kan jag lova. Jag inser att allt i källaren måste bäras upp och ut för att torkas. Räddas det som räddas kan. I solrummet kanske jag kan ställa det mesta. Hela tiden följs jag åt av CK och barnen och en evigt smattrande Wangan. Hon förklarar med både gester och skrik vad som hänt och jag tar inte ens in hälften av vad hon häver fram. Hon drar mig upp i solrummet och där hänger textilier på tork överallt. De är färgade av varandra och totalt förstörda. Linnetyger, siden, och fint bomull om vartannat. En sån depression! Det är säkert 90 grader varmt därinne också och klart fuktigare än i ett par väl användna gummistövlar. Lukten går inte att beskriva. Elen funkar inte, så fläktarna går inte, så vädringen blir usel. Jag öppnar dörrarna och det är lika fuktigt ute som inne, och varmt. Vi måste i alla fall vädra ut all den där idiotlukten inomhus. Det går inte att vara inne annars. Får jag bara duscha först, så tar vi tag i det här, säger CK, som strax skall åka till jobbet, det är ju måndag. Killarna rusar upp och duschar, de också. Några workers är på väg till vårt hus, naturligtvis blir mitt jobb att ta emot dem. Jag öppnar fönster och dörrar överallt jag kan och står utanför huset för att kunna tänka klart. Sörjer mina tyger. Tänker på vad som kan vara förstört mer ibland allt kaos. Det ramlar in workers. Hundra stycken. Alla bär på små lådor och verktyg och väskor. De sätter små tossor över sina skor och klampar in i mitt katastrofdrabbade hem. Gasen slås av. Stora delar av området är översvämmat och marken har rört på sig, risken för gasläckor är för stor , därför måste vi stänga av överallt, säger de. Jaha, men jag har ju inte fått duscha ännu? -Tough luck. Sedan bankar de och jobbar med jag vet inte vad för hundra grejor som verkar viktiga. De kommer och går hela tiden och har frågor och papper som skall skrivas på. CK och jag håller oss på vår kant, vi packar upp våra resväskor och jag tackar mig själv? för att jag packat så fint och tvättat ALLT. CK har dessutom beslutat att göra det STORA UNDANTAGET att STANNA HEMMA från jobbet i denna krisen. Det enda som var rent och fint att se denna dag var Tassadar! En ren fröjd! Tänk vad hundar är bra för själen!