Så länge skutan kan gå

ÄÄÄÄNtligen tillbaka till Beijing! Trodde jag att jag skulle känna när planet landade på flygplatsen för en vecka sedan men jag hade en känsla i hela kroppen att den här gången var annorlunda. Detta nervkittlande började redan dagarna innan hemresan. Jag hade inte hunnit med allt jag önskat uträtta i Sverige, vilket inte tillhör ovanligheterna dessvärre, men i år var mina planer mer raserade än någonsin och omständigheter och olycksaliga händelser i Sverige hade gett mig andra huvudbry. Jag gav helt enkelt vika och beslöt mig för att ta ett toy hemma hos goda mor i coola F-haga de sista klämtande dagarna i vårt underbara, men nu lite semestriga fosterland, Sverige. Väl där fick jag plötsligt för mig att tvätta ALLT. Hela sommarpackningen tvättades och en del strök jag dessutom och terapivek skjortor i snyggaste reseviket en husfru kan erbjuda. Jag hade "tyskordning" i resväskorna och det kändes lite bättre för både resfebern, resvikten och lite allt möjligt. Sedan åkte vi upp till sthlm. Där skulle vi sova mellan lördag och söndag för att ta kvällsplanet på söndagen hem till Beijing. På söndagförmiddag råkade jag se på nyheterna att hundratals plan varit inställda under lördagen i Beijing pga av oväder och att flera dött av regn och storm i Beijing city! Det var elledningar som fallit, tak som rasat in, avloppsbrunnar som saknat galler och slukat folk, bilar som sugits ner under broar på ringvägarna mitt i stan! Jag blev helt chockad! Vi kollade upp om vårt plan var inställt men det var det inte och regnet hade upphört. Vi skulle hem. Oh boy.