På böljorna blå

På tisdagmorgon efter en orolig jetlags-sömn med den där spöklika stanken hängandes i näsan hela natten började det stora arbetet med verkligheten igen. CK for till jobbet och jag tog emot en upp till hårfästet stressad och pressad Landlady som äger ganska många hus som blivit drabbade av översvämning. Hon var trots det lika trevlig och lättförhandlad som vanligt. Vi kom överens om att alla hennes möbler som hon tidigare insisterat på att ha i källaren nu skulle fraktas bort. Jippie, en win för mig! Hon ville genast ersätta dem med rena och nästan nya liknande möbler, men jag avböjde och hänvisade till att källaren nog bör vara helt torr och färdigrestaurerad innan vi börjar diskutera inredning där, vilket hon i sak höll med om. En avfuktare står nu och brummar dygnet runt i rummen därnere och det är alldeles evakuerat sånär som på skåpen i serveringsgången som vi skall ta itu med idag. Där har jag en massa porslin. Till råga på allt har jag fått lite problem med ryggen. Efter nio timmar i airchinas säten och panikflyttande av alla grejer från källaren har min rygg gått i strejk. Men skitsamma, den får vara tyst och samarbeta lite till. På tisdagen klagade jag även över gaslukten som inte ville ge sig när min Landlady ändå var här och såg över sina ägor. Innan hon for vidare skickade hon hit en kille som genast hittade ett fel som jag pekat på sedan vi flyttat hit. Skönt. Ingen gaslukt mer i kastrullskåpet. Win, igen! Alltså, jag försöker tänka positivt och allt detta tog mer tid och prat och kraft än vad jag klarar av att skriva, det skulle bli en lång bok då. Gasen slogs således på litegrann en stund hit och dit och av igen. Men oj, vad det började stinka gas igen i HELA huset och till och med i trädgården! Elkillarna som klampade runt tyckte också att det luktade, men de gjorde ju sitt. Wangan ringde till management office och de ringde Gas company. Gas company kom efter låååång stund och då kom även våra gas-workers. De hade med sig en apparat med en sticka som satt fast i en sladd som ledde till en mätare. Det såg ut som en sån man mäter el med. De drog stickan längs gasmätaren i pannrummet i källaren och lät lika otrevliga som bara griniga gubbar kan som blivit störda mitt i ett kortspel. Den enorma gaslukt som dundrade emot dem som en ilsken tjur när de öppnade dörren bekom dem inte heller när vi påpekade den. Det är den blöta kartongen ni låtit ligga kvar här på golvet som luktar, påstod dom. Om ni städar ur här inne och väntar ett par dagar skall ni se att det ordnar sig. Gasläcka! Kom igen!HAHAHAHAHAHA!Alla skrattade de i ansiktet på mig som det blonda neurotiska västerländska freaket jag är. Wangan och jag städade ur det där ynkliga utrymmet så det gick att slicka på golvet, men stanken var kvar. På kvällen när CK kom hem stod jag inte ut längre. Jag bad honom att gå ner och känna om det var jag som inbillade mig eller inte. Då hade jag inte varit där inne på tre timmar. När dörren öppnades var lukten distinkt. Tveklös. Vi ringde dit en after hours worker och han bekräftade gaslukten och stängde av gasen. Morgonen därpå hade vi fått vår Landlady att ordna hit mer workers och ringa gas company igen. De var motvilliga att komma först, men eftersom vi fått en konfirmation på gasläcka har de väl en viss skyldighet att komma antar jag. De skickade så småningom hit en liten ensam stackare som var så söt och fin. Det var väl han som inte fick vara med och spela kort anar jag. Jag hade fått instruktioner att räcka över min telefon till honom med Julian i andra änden(Julian jobbar som husmäklare och ansvarar för att vi har det bra i vårt hus). Julian började med att läxa upp den här lille killen fullständigt. Här skulle det inte hånflinas minsann! Den lille killen fick skarpa order om att rapportera tillbaka efter grundlig gasläckekontroll med allvarsam min. Jag tyckte lite synd om killen efter samtalet samtidigt som jag kände mig försäkrad om att det denna gång skulle tas på allvar. Jag följde med honom ner och assisterade honom med stege, fönsterupphållning och glada hejrop. En hel del vatten förtärdes också och efter tio minuter var vi vänner(men säg inget till de andra gubbj-arna på Gas company). Han letade grundligt med sin mätare men hittade ingenting någonstans. Han beslöt sig för att hoppa ut genom pannrumsfönstret och ut i vår lilla vallgravssektion som går längsmed ena husväggen för att kolla lite om det läckte därute. Han slog på mätaren och det skrek och blinkade i apparaten som det gör i maskinerna i Las Vegas när de får Jack Pot, och först då trodde jag på att de där apparaterna fungerade, för tro mig, jag hade haft mina tvivel.