Akrobatik China Style

Ok, nu har jag obsessat en halvtimme över en pizzakartong som legat i någon av pojkarnas rum sedan i förmodligen fredags och nu får jag sluta med det. Precis som jag skulle sätta mig ner för att blogga lite här efter lunch kom ayin förbi med kartongen och en massa annat skräp hon rensat upp från pojkarnas rum. Jag greps av pizzakartongsraseri i tysthet eftersom det bara är jag och Wangan hemma. Jag kan nämligen inte just nu tänka mig något mer degenererande än att ta upp en pizzakartong på sitt rum och äta direkt ur kartongen i sängen och spela dataspel samtidigt. Speciellt inte när jag alltid bäddar rent i alla sängar på fredagar! Tur att det bara är jag och Wangan hemma.
Har totalt glömt bort vad jag skulle blogga om dessutom. Det var säkert inget viktigt. Vad är viktigare än pizzakartongsraseri? Pizzakartongen på sitt rum sedan i fredags? Det är måndag idag!!! Jag vill gråta! Lugn och fin nu. Snart gråter jag av andra anledningar, riktiga anledningar, för att Victor flyttar hem snart och om två år gråter jag för att Ludde flyttar och till slut är jag helt ensam kvar utan pizzakartonger om jag inte köper dom själv förstås.

Livet verkar skoningslöst rulla vidare med eller utan pizzakartonger. Det är vår ute nu. Allt börjar vakna, även min medvetenhet som legat i dvala i vinter. Allt närmare kommer sommaren. Den sommaren som jag fruktat mest. Den kommer nu. Likt en tsunami rullar den in... Jag hör cirkusmusik långt bort i horisonten...allt är galet....

INBJUDAN till ALLA!!!!!

The split.

Miiiiina daaaamer och Heeeerrar! (trumvirvel)

Vår lilla tighta familj skall göra en akrobatisk konst, The Split, och vi har inte ens övat. Helt otränat förväntas vi att göra det omöjliga, inför publik dessutom.
I åratal värmer den kinesiske akrobaten upp, mjukar upp, stretchar och övar för att klara numret. Minsta slarv och leder kan gå av, ligament slitas sönder, men för livet kan uppstå. Akrobaten har övat sedan han varit liten av en skoningslös coach, han har gråtit och tränat i evigheter och slitit hårt med ett enda mål i sikte; att bli en vinnare, att kunna göra The Split utan ansträngning. Han kan och hans mamma är stolt. Deras hjärtan är av stål. Efter år av kallhamrande och övning.
Nu är det The Kestens tur och vi har inte tränat en sekund. Inget kallhamrande här inte. Får vi ångra det nu? Nu till försommaren skall vi visa upp vår makalösa The Split! Kom och titta! Vi behöver ert stöd. Den första juni bär det av till Confuciustemplet där numret skall uppvisas offentligt. En dag full av svårmod  och övermäktiga känslor, så ladda kleenexboxen och ha en bandaid låda redo. Varmt Välkomna!