Aldrig klart-Rapport från ett bygge i Peking

Huset mitt emot oss blir aldrig klart. De bygger och bygger och bygger. Arbetarna kommer och går. 8.30-18.00.  De har sina egna verktyg med och orangea västar på sig. Västarna är de beordrade att ha sedan dödsolyckan i vintras men få har hjälm. Helt plötsligt så stannar bygget av i några dagar och så kommer de tillbaka och gör några knop till. Vad vet jag om byggpengarna är slut eller om de bara inte har lust att komma? Kanske är det någon helgdag som jag inte känner till. Men då har de många helger i så fall. Det roliga är att byggherren ser ut att ha ändrade byggplaner jämt. De vill inte ha bara ett rum till, de vill ha ett till rum. Så bygger de ut ett rum till.

Sen vill de inte ha köksinredningen. De slänger ut den på gatan, ingen container. Nästa vecka hivar de ut badrummet. Småskräp samlar de i en äkta matta som de knutit rep i alla hörnen på, som husägaren förmodligen lämnat kvar, och den använder de nu som någon slags bärhjälp och tömmer med ut på gatan. Sedan hör jag hur de bilar upp golven. Det nyutbyggda garaget. Nehej, det skall inte vara garage längre. Det skall vara ett rum där nu. Eller...?

Allt damm som flyger runt, alla arbetare som har förstaparkettsbiljett in till mig. De glor rakt in i mitt vardagsrum medan de jobbar och sitter alltid och äter med ögonen riktade åt mitt hus i förhoppning om att få se nått skojigt västerländskt (en blond tant cyklar med en pudel i cykelkorg) att få rapportera hem om till sin provins i hembyn hundratals mil härifrån.
Deras skitiga, rostiga, bilar som står parkerade och ivägen på vår smala gata här utanför. De är inte parkerade, de är bara släppta, mitt i gatan, utan tanke på att andra bilar skall kunna passera.

Häromdagen var det en av arbetarna som slog sig i huvudet något så vansinnigt i en dörr. Det bara small till och jag trodde hon skulle tuppa av. Det är byggets enda kvinna. Hon jobbar lika hårt som de andra, hon är nästan den största av dem, men magrast. Hjälm har hon aldrig på sig. Men ett förkläde, det var därför jag så lätt kunde se att hon var kvinna första gången jag såg henne.
Muren som de började mura upp för tre veckor sedan har bara avstannat. Varför? De rev den gamla med stora släggor. De slog och slog i flera dagar. Som galna hundar rev de den där kraftiga muren med den fina soptunnepelaren som hade ett inbyggt sopskåp som jag var så avundsjuk på. Se hur det ser ut nu. Ingen murar, allt är fult. Det blir aldrig klart. Det är så sorgligt.