måndag 19 november 2012
Intressant alert!
Jag har just kommit på att vi tre damer i föregående inlägg härstammar på något vis alla från Dalarna! Kanske är vi släkt! Därav den mystiska och oförklarliga likheten som olika individer påstår sig se! That's right Sherlock!
Tjejsnack eller i brist på tjejkompisar att klaga ihop med!
Lika som bär, eller hur!
Ja, alltså hur olika vi tänker. Jag fick en riktig aha-upplevelse i helgen om hur olika vi är som människor, ingen revolution direkt, men en påminnelse för mig som släntrar på i samma ullstrumpor som vanligt. Kanske var det först en genusrelaterad incident som fick mig att tänka till, jag lever ju trots allt ensam med tre män och en pojke, och det kan vara en påfrestning ibland för alla parter har jag förstått.
Nu till min behjälpliga "Jag ser ljuset!" upplevelse:
Jag vet att jag ibland ger mina killar svåra och utmanade uppgifter här hemma när det gäller ordnung und rednung. Skor som inte ska drälla i hallen, tvätt som skall bäras ned, diskmaskinen som kan användas, blablabla, ni vet alla vad jag talar om, (eller gör ni det?).
Nåväl, kände mig väl lite nere i fredags och hade tagit ganska mycket mentalt stryk under veckan som varit utan att klaga, men att skicka Victor till Shanghai med en glad lyckönskning och ett leende på läpparna var nog droppen som fick tappra JAG att falla fritt en stund på fredagskvällen.
Istället för att knyta näven i byxfickan som en liten fegis och ett offer framförde jag en inte alltför lång men träffsäker predikan om den skavande och trista känslan att bli tagen för given. Det skulle jag inte ha gjort.
Morgonen därpå var frukosten framdukad när jag kom upp. Fel frukost, fel, fel ,fel.
"Bäste dräng reder sig själv", har en vis kvinna sagt, och hon har ju rätt som vanligt. Det roliga i sammanhanget, eller tråkiga, var att en framdukad frukost var nog inte vad jag behövde.
Grabbarna på Orchid Garden hade inte fattat att allt jag behövde var att få känna mig viktig och betydelsefull för dem. Jag ville att de skulle säga det och uttrycka det i tusen ord och kanske handlingar, men inte saker som jag själv fixar lätt, utan kanske en nedladdad film, julmusiklista, mysig stund med småprat, lite nackkläm eller vad som helst som visar uppskattning, med ett intressefokus på mina behov, tillbaka. Men mina killar ser det inte på det viset. När jag nu fått min frukost framdukad, fel eller inte, skall jag var glad och tacksam. Det är ju tanken som räknas. Så resonerar de. Men den tanken är inget vidare anser jag.
AHA-UPPLEVELSEN som jag ser den
Det är inte hela bilden i ett sammanhang som skapar en reaktion.
(Omdömme av samma julgran: Mina killar: -Fin och präktig julgran! Jag: -Gräslig julgran, hur kan man sätta en lila kula bland de röda?)
Enligt mig är det detaljerna i en bild som skapar en helhet som ger en reaktion.
Det är där jag och de övriga i min älskade familj är så fruktansvärt olika.
Jag vet att jag kan grotta in mig i detaljer något så fruktansvärt för mycket, men har jag fel, om jag nu håller mig på en normal nivå och inte grottar så mycket? Är det genusrelaterat eller är det jag som måste tänka om? Jag har slappnat av tvåhundra kilo när det gäller mycket om hur saker och ting skall vara och hur det är, men i vardagen måste man vara praktisk och inte samtidigt överge sina mest basala kunskaper och knep. Ex. disktrasan: användningsområde köksbänk, köksbord, EJ golv, EJ mun, EJ hundtassar, EJ ute mm. Medan mina killar tycker: En (disk)trasa är en trasa, användningsområde: torka allt som är skitigt om det inte finns kleenex, släng sedan trasan i diskhon och hoppas den är ren nästa gång kleenex är slut. Ja, och så fortsätter det...
Nu till det positiva!!!!
Det här känns faktiskt lite romantiskt. Jag är Snövit, lååångt hemifrån och bor med de sju små dvärgarna. Happy working song, kom just till mig i tanken.
Vi är alla så olika. Alla männsikor. Pojkar och flickor. Jag gillar det. Ständigt nya utmaningar och aha-upplevelser! Vi upplever och uppfattar saker och ting olika och tur är väl det. Annars skulle ju alla ha iPhone5...En väninna till mig skrev till mig på fejjan att jag var så lik söta MissLi. Jaha, det tycker hon. Jag tycker att MissLi och tjejen i svartvitt är lika(en gammal arbetskamrat till mig). Tur att vi tycker olika och är så olika! Undrar vilka detaljer hon ser likheten i eller om hon ser en helhetsbild som inte jag kan se. Fascinerande!
onsdag 31 oktober 2012
Fragancia
Idag har jag skickat iväg yngste sonen ut i vildmarken med skolan på äventyr. De skall hålla sig undan i tre hela dagar och klättra i berg, pröva abseiling(hissa sig ner för ett stup), "gain an understanding of the safety, organization and communication systems used in the wilderness, specifically in a mountain setting", " better understand how I , and those around me, respond to challenge when faced with time pressures" etc. Jag hoppas de skall grilla korv och ha det mysigt också.
Vi var och köpte varma kläder åt gossen på decathlon, vår sportbutik, så jag tror inte han kommer att frysa, om han inte struntar i att packa upp allt som ligger i ryggsäcken förstås. De sover i små söta men iskalla stugor. Sovsäcken vi har är en riktig, sverigeköpt en, som tål minusgrader, så den skall nog duga!
Igår landade Viktoria S in! Hon bor hos AK, så jag har inte träffat henne ännu, men jag hoppas snart att vi skall ses. Det skall bli kul för vi har inte setts på så länge! Hon har sina flickor med sig och jag gissar att de har växt en hel del!
Luften har blivit så torr här nu så jag får smörja mig flera gånger om dagen. Trots det har mina eksem tagit makten och gör framsteg främst i händerna. Jag kan bara inte sluta tvätta mig! Det verkar tyvärr vara det enda som hjälper/lindrar, men det går bara inte. Här är det en reflex att gno in sig i tvål hundra gånger om dagen. Sitter i sen SARS-tiden. So, no can do.
Annars, fint väder. Perfekt höst, om du frågar mig. Tvättmaskinen rullar på. Aftermath is still going on efter översvämningen, men allt är under kontroll just nu. En worker är här lite då och då och saboterar harmonin med sina undermåliga reparationer. Ayi är kanske på bättringsvägen, så, ja, idag blir en bra dag!
Vi var och köpte varma kläder åt gossen på decathlon, vår sportbutik, så jag tror inte han kommer att frysa, om han inte struntar i att packa upp allt som ligger i ryggsäcken förstås. De sover i små söta men iskalla stugor. Sovsäcken vi har är en riktig, sverigeköpt en, som tål minusgrader, så den skall nog duga!
Igår landade Viktoria S in! Hon bor hos AK, så jag har inte träffat henne ännu, men jag hoppas snart att vi skall ses. Det skall bli kul för vi har inte setts på så länge! Hon har sina flickor med sig och jag gissar att de har växt en hel del!
Luften har blivit så torr här nu så jag får smörja mig flera gånger om dagen. Trots det har mina eksem tagit makten och gör framsteg främst i händerna. Jag kan bara inte sluta tvätta mig! Det verkar tyvärr vara det enda som hjälper/lindrar, men det går bara inte. Här är det en reflex att gno in sig i tvål hundra gånger om dagen. Sitter i sen SARS-tiden. So, no can do.
Annars, fint väder. Perfekt höst, om du frågar mig. Tvättmaskinen rullar på. Aftermath is still going on efter översvämningen, men allt är under kontroll just nu. En worker är här lite då och då och saboterar harmonin med sina undermåliga reparationer. Ayi är kanske på bättringsvägen, så, ja, idag blir en bra dag!
söndag 21 oktober 2012
De kristallklara bäckarna
Till Lars: Den här NYA saken GILLAR jag, den är KUL!!!
fredag 19 oktober 2012
Albertina (Ingen Fara!)
Häromdagen ringde Peter och berättade att han skulle sälja gamla Bettan, vår Ford S-max, som vi hyrt i fyra år av honom. Han hade bilen över lovet när vi var i Thailand och då hittade han väl en kund som ville ha rishögen, antar jag. Nej, nu var jag lite väl rask på tangenterna. Rishög har den faktiskt inte hunnit bli än, men den är på väg därhän som alla bilar blir så fort här i Beijing, så Peter är smart och säljer nu innan den blir svårsåld. Vi förstår honom fast vad skulle nu vi få istället?
Peter erbjöd oss en stor blå Buick, en sådan där clichéartad expatbuss som jag hatar! För tusen spänn mer i månaden dessutom! Jaha. Så nu är jag busschaufför i Beijing utan busskörkort.
Att tränga sig in på någon liten bakgata eller parkering med det där monstret är uteslutet.
Att slinka sig före i bilkön och se blond ut är utelsutet (dessutom är rutorna mörkade som om jag körde runt på Jolie och Pitt).
Att överhuvudtaget vara eller känna sig diskret med den bilen är UTESLUTET!
Det känns som om jag blivit sjukligt överviktig, som om jag förvandlats till Fru Jumbo och satt i en glasaffär. Och det är ju,som ni vet, alla flickors dröm...
Jag har i alla fall lovat mig själv och alla andra att inte bitcha om saken utan ge det hela en prövotid. Det är nu dag tre och jag har varit in till stan en snabbis för att hämta min uppsydda klänning som jag skall ha på mig imorgon på Men´s Night.
Till min stora glädje såg jag att de små kommunarbetarna på SanLiTun klättrade i träden längs hela Jiubajie för att få till julbelysningen på vackraste viset! Skickliga som apor var de! Det lovar gott!
Nåväl, bilturen gick skapligt, men det känns som om jag är rejält bred över baken och alla larmen som tjuter och går av så fort man startar och stannar slagskeppet har jag inte vant mig vid ännu. För att inte tala om alla knappar som skall vridas åt helt andra håll än på Bettan. Jag får knappt på radion! Fy, vad jag tycker förändringar är jobbiga! Det är väl inte ett ålderstecken? Neeej, så har jag varit jämt! Joo, det har jag! Joooooo, jag haaar det!! JOHO! Blä.
Peter erbjöd oss en stor blå Buick, en sådan där clichéartad expatbuss som jag hatar! För tusen spänn mer i månaden dessutom! Jaha. Så nu är jag busschaufför i Beijing utan busskörkort.
Att tränga sig in på någon liten bakgata eller parkering med det där monstret är uteslutet.
Att slinka sig före i bilkön och se blond ut är utelsutet (dessutom är rutorna mörkade som om jag körde runt på Jolie och Pitt).
Att överhuvudtaget vara eller känna sig diskret med den bilen är UTESLUTET!
Det känns som om jag blivit sjukligt överviktig, som om jag förvandlats till Fru Jumbo och satt i en glasaffär. Och det är ju,som ni vet, alla flickors dröm...
Jag har i alla fall lovat mig själv och alla andra att inte bitcha om saken utan ge det hela en prövotid. Det är nu dag tre och jag har varit in till stan en snabbis för att hämta min uppsydda klänning som jag skall ha på mig imorgon på Men´s Night.
Till min stora glädje såg jag att de små kommunarbetarna på SanLiTun klättrade i träden längs hela Jiubajie för att få till julbelysningen på vackraste viset! Skickliga som apor var de! Det lovar gott!
Så här ser Albertina (Tjocka Berta) ut på ett ungefär.
torsdag 18 oktober 2012
Brevet från Lillan
Just nu sitter jag och stirrar mig blind på julsidorna på pinterest. Jag ÄLSKAR ju julen!!!! Den är snart här och då är det så mysigt och fridefullt! Killarna tycker att jag är helt galen och har hotat med hemfridsbrott om jag spelar julmusik redan och jag har faktiskt hållt mig. Än så länge. Julsidorna på nätet har varit en fin tröst i mörkret och kylan nu när, som jag trodde, inte tvättmaskinen dykt upp. Berget av tvätt i tvättstugan ropar på mig därnere och jag kan inget göra. Imorgon, har de lovat mig, så kommer det en splitterny maskin efter det att jag fått ett klassiskt hysteriskt TaiTai utbrott i förmiddags. Jag önskar och blundar och önskar och blundar....
onsdag 17 oktober 2012
Bal på skeppsholmen
Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrivit på bloggen och lika mycket har hänt. Vår Thailandsresa var fantastisk. Vi var först i Hua Hin och bodde på samma ställe som vi alltid brukar göra, bättre att ta det säkra före det osäkra när man vill ha så lite bök och stök som möjligt.
Vi åt för mycket givetvis, men det kompenserades med långa strandpromenader och poolstoj. Vi låg i solstolar under parasoller och läste i timmar och sammanfattningsvis kan jag tycka att vi alla fick det vi behövde: Miljöombyte och frisk luft, uteaktiviteter, vila, en kravlös tillvaro i en enda vecka. Fast Victor pluggade fysik flera timmar om dagen förstås, men han verkade vara road av det...kanske, oroad(?).
Efter en vecka i solen begav vi oss till huvudstaden, Bangkok. Där skulle vi vara från fredag till söndag. Vi bodde mitt i köpcity, för här skulle nu handlas! Vi bodde även där förra året så vi visste precis hur slipstenen skulle dras, inget tjafs. I Bangkok finns det mesta att handla som inte finns i Beijing. Vettiga kläder, hygienartiklar, riktiga it-prylar m m. Nu har de ju tom H&M. Killarna var vilda av glädje! Det var även Thailändarna. Trots att HM varit öppet i två veckor redan var det kö för att komma in i butiken, men väl inne var det fullt uthärdligt och inte ett snäpp värre än en vanlig vardag på totalt värdelösa HM i Beijing. Kön till kassan var obefintlig, max två-tre stycken före. Ja, vi var där och handlade alla tre dagarna. Vissa klädesplagg och grabbar i familjen behöver betänketid innan det kan göras affärer. Det kändes lite konstigt att köpa höst/vinterutstyrsel i trettiofemgradig värme, men inne i shoppingmallen har dom ju en excellent aircon, så det märks ju inte förrän man kommer ut. Cashmeresjalen åker av och på, av och på, ja, ni vet ju hur hemskt det är att bli kall i värmen! Stel nacke eller vilken migrän som helst kan ju krypa på en! Huuu!
Nutid:
Just nu är jag i planeringstadiet för den årliga välgörenhetsbasaren på pojkarnas skola som äger rum den 24 november. Vår organistation, Change For Life, skall sälja kransar som vanligt. Vi skall även sälja lite svenskt julgodis och se om det går bra också. En resa till QingHai är planerad senare i höst också. Nya hörapparater är på gång till ungefär femtio barn som är i behov av det och vi skall åka med och se över installationen av det.
Quiznight på wab är på fredag och CK och jag skall dit och tävla tillsammans med två andra par. Det är också en välgörenhetsgrej där man köper biljett och får lite mat och frågesport för föräldrar som har barn på skolan. En kul kväll som vi deltog i även förra året. Pengarna går till skolbarnens efterskolanaktiviteter.
På lördag är det Men's Night med Masquerade som tema. Men's Night är den kvällen då Champagne och Caviar Club bjuder in männen på bankett. Detta sker en gång om året och blir alltid en oförglömlig kväll. Jag har sytt upp en sagolik klänning som jag skall hämta på fredag. CK klär sig i Black Tie. Våra masker har vi hittat på ryssen och de är så Amadeus!
Idag, om jag får tro på folk, vilket jag inte gör, är vår tvättmaskin klar för återinstallation! Jag tror det först när jag ser det! Vi är inne på fjärde veckan utan maskin nu och linneförrådet börjar sina. Förra tisdagen for jag runt i hela Beijing Riviera och tvättade eftersom vår tvättmaskin då varit trasig i nästan tre veckor. Tvätten fullkomligt tog över tvättstugan, jag kände nästan att ett uppror var på väg á la Syrien därnere i källaren. Stämningen ledde till att något måste göras. Jag vände mig till Ulrika, Yvonne och Helena, gud välsigne dem, och de lånade ut sina maskiner till mig och jag for runt som en skottspole mellan deras hus precis hela dagen. Kände mig som en gårdfarihandlare. Det var gräsligt på fler vis än ett, men alla har varit så snälla och förstående så jag kan inte fatta att jag har så gulliga väninnor! Att tvätta sin byk offentligt är inte min grej...
Imorse när jag gick upp var det två plusgrader ute och Lucas kunde inte sluta argumentera med mig om att ha kortbyxor på sig eller inte. Det var först när han kom ut som han tvärvände och sprang upp för att byta till byxor. Jag bet mig i läppen hårt för jag ville skrika: -Vad var det jag sa! men det gjorde jag inte, god mor som jag är...haha. Ja, han börjar bli ett litet omoget rönnbär nu, den där sötisen.
Annars är det skjutsar hit och dit, tandställningar som skall hittas, hämtas på restauranger, återbeställas. Sportuniformer som skall handtvättas och hinna torkas på mindre än ett dygn och levereras till matcher på andra sidan distriktet, gitarrer hit och dit, papper som skall skrivas på i tid så jag får akutåka till skolan precis innan lektionen börjar, möten med lärare och skoluppdrag som jag är dum nog att ta på mig, ja, så som det är med den här familjen och yberkontrollmorsan som inte kan slappna av en enda sekund.
Och nu tror jag det är dags att fixa lite jackor åt killarna som inte slutar vid armbågarna. Varför växer dom så fort?
Vi åt för mycket givetvis, men det kompenserades med långa strandpromenader och poolstoj. Vi låg i solstolar under parasoller och läste i timmar och sammanfattningsvis kan jag tycka att vi alla fick det vi behövde: Miljöombyte och frisk luft, uteaktiviteter, vila, en kravlös tillvaro i en enda vecka. Fast Victor pluggade fysik flera timmar om dagen förstås, men han verkade vara road av det...kanske, oroad(?).
Efter en vecka i solen begav vi oss till huvudstaden, Bangkok. Där skulle vi vara från fredag till söndag. Vi bodde mitt i köpcity, för här skulle nu handlas! Vi bodde även där förra året så vi visste precis hur slipstenen skulle dras, inget tjafs. I Bangkok finns det mesta att handla som inte finns i Beijing. Vettiga kläder, hygienartiklar, riktiga it-prylar m m. Nu har de ju tom H&M. Killarna var vilda av glädje! Det var även Thailändarna. Trots att HM varit öppet i två veckor redan var det kö för att komma in i butiken, men väl inne var det fullt uthärdligt och inte ett snäpp värre än en vanlig vardag på totalt värdelösa HM i Beijing. Kön till kassan var obefintlig, max två-tre stycken före. Ja, vi var där och handlade alla tre dagarna. Vissa klädesplagg och grabbar i familjen behöver betänketid innan det kan göras affärer. Det kändes lite konstigt att köpa höst/vinterutstyrsel i trettiofemgradig värme, men inne i shoppingmallen har dom ju en excellent aircon, så det märks ju inte förrän man kommer ut. Cashmeresjalen åker av och på, av och på, ja, ni vet ju hur hemskt det är att bli kall i värmen! Stel nacke eller vilken migrän som helst kan ju krypa på en! Huuu!
Nutid:
Just nu är jag i planeringstadiet för den årliga välgörenhetsbasaren på pojkarnas skola som äger rum den 24 november. Vår organistation, Change For Life, skall sälja kransar som vanligt. Vi skall även sälja lite svenskt julgodis och se om det går bra också. En resa till QingHai är planerad senare i höst också. Nya hörapparater är på gång till ungefär femtio barn som är i behov av det och vi skall åka med och se över installationen av det.
Quiznight på wab är på fredag och CK och jag skall dit och tävla tillsammans med två andra par. Det är också en välgörenhetsgrej där man köper biljett och får lite mat och frågesport för föräldrar som har barn på skolan. En kul kväll som vi deltog i även förra året. Pengarna går till skolbarnens efterskolanaktiviteter.
På lördag är det Men's Night med Masquerade som tema. Men's Night är den kvällen då Champagne och Caviar Club bjuder in männen på bankett. Detta sker en gång om året och blir alltid en oförglömlig kväll. Jag har sytt upp en sagolik klänning som jag skall hämta på fredag. CK klär sig i Black Tie. Våra masker har vi hittat på ryssen och de är så Amadeus!
Idag, om jag får tro på folk, vilket jag inte gör, är vår tvättmaskin klar för återinstallation! Jag tror det först när jag ser det! Vi är inne på fjärde veckan utan maskin nu och linneförrådet börjar sina. Förra tisdagen for jag runt i hela Beijing Riviera och tvättade eftersom vår tvättmaskin då varit trasig i nästan tre veckor. Tvätten fullkomligt tog över tvättstugan, jag kände nästan att ett uppror var på väg á la Syrien därnere i källaren. Stämningen ledde till att något måste göras. Jag vände mig till Ulrika, Yvonne och Helena, gud välsigne dem, och de lånade ut sina maskiner till mig och jag for runt som en skottspole mellan deras hus precis hela dagen. Kände mig som en gårdfarihandlare. Det var gräsligt på fler vis än ett, men alla har varit så snälla och förstående så jag kan inte fatta att jag har så gulliga väninnor! Att tvätta sin byk offentligt är inte min grej...
Imorse när jag gick upp var det två plusgrader ute och Lucas kunde inte sluta argumentera med mig om att ha kortbyxor på sig eller inte. Det var först när han kom ut som han tvärvände och sprang upp för att byta till byxor. Jag bet mig i läppen hårt för jag ville skrika: -Vad var det jag sa! men det gjorde jag inte, god mor som jag är...haha. Ja, han börjar bli ett litet omoget rönnbär nu, den där sötisen.
Annars är det skjutsar hit och dit, tandställningar som skall hittas, hämtas på restauranger, återbeställas. Sportuniformer som skall handtvättas och hinna torkas på mindre än ett dygn och levereras till matcher på andra sidan distriktet, gitarrer hit och dit, papper som skall skrivas på i tid så jag får akutåka till skolan precis innan lektionen börjar, möten med lärare och skoluppdrag som jag är dum nog att ta på mig, ja, så som det är med den här familjen och yberkontrollmorsan som inte kan slappna av en enda sekund.
Och nu tror jag det är dags att fixa lite jackor åt killarna som inte slutar vid armbågarna. Varför växer dom så fort?
onsdag 26 september 2012
Ack, annorlunda var det i Paris!
Oj, en sådan morgon jag haft! Oh, boy! This is it!
Vi, jag och CK, har, för barnen, länge förespråkat importansen (märk väl den swengelskan vi använt oss av här för att vara tydliga) av en balanserad och hälsosam frukost innan man lämnar hemmet i god tid. Gossarna har tagit ner oss på jorden och vi har gått med på att en macka och en kopp te duger gott och väl "on the fly" as long as they äter något åtminstone. Det här läsåret har Ludvig börjat kräva lite mer. Han vill gärna sitta ner, äta mackor med både ost och skinka, dricka färskpressad juice(svindyrt), äta en frukt och ta det lite lugnt. Jag är lyrisk. Köper vilken dyr juice som helst för att hans fina frukostvanor skall bestå. Lucas, han vill ha kinesisk frukost. Nykokta nudlar med wokade grönsaker och fläskkött med sojasås till. Inga problem! Med tanke på hans knappa lunch, så lagar jag med glädje till hans rejäla nudeltallrik varje morgon! Samtidigt går smörgåsjärnet varmt med hans skink och ost paninis som han tar med som lunch och äter om jag har tur istället för en kaka/godis som hans vänner bjuder på. Victor står fast vid en ostfralla och en snabb kopp te. CK sköter sig själv(phew), med hemmagjord filmjölk och allt möjligt mysigt, hörlurar med radio i öronen, totalt avstängd från omvärlden, avslutar alltid med en kopp espresso framför datorn på kontoret.
CK har haft det lite jobbigt med trafiken till jobbet på sistone så han har en del dagar tagit elcykeln för att på så vis ta sig igenom trafiken. Så gjorde han även denna morgon. Bye, bye! Jag packade luncher, peptalked Emil i Lönneberga not to get into trubbel, såg till att tänder blev borstade, tandställningen inte glömdes, gympapåsar blev kompletta, plattade ner sovhåret och kollade så att datorer och laddare kom med och skor blev knutna properly osv. Cykelhjälmen kom äntligen på Lucas och jag började se ljuset i tunneln. Snart skulle jag få äta frukost och Tassie och jag skulle få gå ut och gå.
Står i dörren och vinkar som alltid. Hej då mina lammungar! Behave! Be safe! Be strong! Vänder mig om för att gå in, en skugga på toaletten. Inte Luddes, för han är uppe på sitt rum ännu. CKs. Men honom hade jag ju sagt Bye, bye till? CK står på toan och tvättar händerna med dörren på glänt, cykeln har han parkerat i solrummet på baksidan. Han har alltså kommit tillbaka. Kollar ner på hans byxor. Skitiga. Ser hans ansikte. Jätteupprörd. Han har krockat. -Gode Gud! Är du ok?! CK har haft tur. Han är inte skadad annat än lite ont i händerna och knäet. Men han är adrenalinstinn och stressad. Naturligtvis skjutsar jag honom till jobbet och vi får gott om tid att lugna ner oss på för bilköerna är såååå lååånga sååå. Vid ett tillfälle vevade jag ner rutan och knackade på min grannes bilruta. Hon vevade ner rutan och sade -What? med kinesisk brytning, Jag förklarade lugnt och fint för henne att hon bröt mot trafikreglerna när hon körde om mig på det viset hon just gjort och att hon nu stod och blockerade trafiken för hela distriktet. Hon svarade med att fnittra och säga awww, awww. Sedan blev det grönt och hon rivstartade och fortsatte sin kamikazefärd mot färdriktningen till ljudet av irriterade medtrafikanters mistlurar, mina ögon följde henne till hon försvann i ett moln av vägdamm och okoordinerade bilar. Frustrationen var stor på motorvägen hem. En och en halv timme senare är jag hemma och då ligger Ludde och sover med kläderna på. Han hade visst råkat somna om. Typexempel på trist morgon.
Nu sitter jag här och bloggar. Vår tvättmaskin har varit trasig sedan i lördags och vi skall åka till Thailand på fredag. Vill ju gärna kunna tvätta innan vi sticker men det ser mörkt ut. Landladyn vill inte anstränga sig verkar det som. Pust. Hon vill att vi skall förnya kontraktet innan hon gör något antar jag. En sån morgon!
För att se det hela lite ljusare behöver vi ju egentligen bara badbyxor och flipflops där, so WTF! Friday, Friday dadida didi dada!!!!
Vi, jag och CK, har, för barnen, länge förespråkat importansen (märk väl den swengelskan vi använt oss av här för att vara tydliga) av en balanserad och hälsosam frukost innan man lämnar hemmet i god tid. Gossarna har tagit ner oss på jorden och vi har gått med på att en macka och en kopp te duger gott och väl "on the fly" as long as they äter något åtminstone. Det här läsåret har Ludvig börjat kräva lite mer. Han vill gärna sitta ner, äta mackor med både ost och skinka, dricka färskpressad juice(svindyrt), äta en frukt och ta det lite lugnt. Jag är lyrisk. Köper vilken dyr juice som helst för att hans fina frukostvanor skall bestå. Lucas, han vill ha kinesisk frukost. Nykokta nudlar med wokade grönsaker och fläskkött med sojasås till. Inga problem! Med tanke på hans knappa lunch, så lagar jag med glädje till hans rejäla nudeltallrik varje morgon! Samtidigt går smörgåsjärnet varmt med hans skink och ost paninis som han tar med som lunch och äter om jag har tur istället för en kaka/godis som hans vänner bjuder på. Victor står fast vid en ostfralla och en snabb kopp te. CK sköter sig själv(phew), med hemmagjord filmjölk och allt möjligt mysigt, hörlurar med radio i öronen, totalt avstängd från omvärlden, avslutar alltid med en kopp espresso framför datorn på kontoret.
CK har haft det lite jobbigt med trafiken till jobbet på sistone så han har en del dagar tagit elcykeln för att på så vis ta sig igenom trafiken. Så gjorde han även denna morgon. Bye, bye! Jag packade luncher, peptalked Emil i Lönneberga not to get into trubbel, såg till att tänder blev borstade, tandställningen inte glömdes, gympapåsar blev kompletta, plattade ner sovhåret och kollade så att datorer och laddare kom med och skor blev knutna properly osv. Cykelhjälmen kom äntligen på Lucas och jag började se ljuset i tunneln. Snart skulle jag få äta frukost och Tassie och jag skulle få gå ut och gå.
Står i dörren och vinkar som alltid. Hej då mina lammungar! Behave! Be safe! Be strong! Vänder mig om för att gå in, en skugga på toaletten. Inte Luddes, för han är uppe på sitt rum ännu. CKs. Men honom hade jag ju sagt Bye, bye till? CK står på toan och tvättar händerna med dörren på glänt, cykeln har han parkerat i solrummet på baksidan. Han har alltså kommit tillbaka. Kollar ner på hans byxor. Skitiga. Ser hans ansikte. Jätteupprörd. Han har krockat. -Gode Gud! Är du ok?! CK har haft tur. Han är inte skadad annat än lite ont i händerna och knäet. Men han är adrenalinstinn och stressad. Naturligtvis skjutsar jag honom till jobbet och vi får gott om tid att lugna ner oss på för bilköerna är såååå lååånga sååå. Vid ett tillfälle vevade jag ner rutan och knackade på min grannes bilruta. Hon vevade ner rutan och sade -What? med kinesisk brytning, Jag förklarade lugnt och fint för henne att hon bröt mot trafikreglerna när hon körde om mig på det viset hon just gjort och att hon nu stod och blockerade trafiken för hela distriktet. Hon svarade med att fnittra och säga awww, awww. Sedan blev det grönt och hon rivstartade och fortsatte sin kamikazefärd mot färdriktningen till ljudet av irriterade medtrafikanters mistlurar, mina ögon följde henne till hon försvann i ett moln av vägdamm och okoordinerade bilar. Frustrationen var stor på motorvägen hem. En och en halv timme senare är jag hemma och då ligger Ludde och sover med kläderna på. Han hade visst råkat somna om. Typexempel på trist morgon.
Nu sitter jag här och bloggar. Vår tvättmaskin har varit trasig sedan i lördags och vi skall åka till Thailand på fredag. Vill ju gärna kunna tvätta innan vi sticker men det ser mörkt ut. Landladyn vill inte anstränga sig verkar det som. Pust. Hon vill att vi skall förnya kontraktet innan hon gör något antar jag. En sån morgon!
torsdag 13 september 2012
En poet går iland i Najadernas gränd
Böcker , böcker, böcker
Nu när det börjar blåsa även här i Beijing, morgnar och kvällar är svalare, så känns det som om hösten knackar på på riktigt trots att dagarna är klara och underbara med 20-25 graders värme. Allt är fortfarande lummigt och grönt, rosorna blommar på och inga andra direkta hösttecken syns ännu, nästa vecka kan det se annorlunda ut, så det är bäst att passa på att njuta. Det bästa sättet att njuta är ju egentligen i soffan med en bra bok, sommar som höst och nu när jag varit sjuk har boken varit min bästa vän, näst efter tv:n. Jag kan ju inte läsa när jag har migrän vilket jag alltid får när jag har feber och den här magsjukan bjöd på det mesta. Känner mig instabil och svag fortfarande och kan inte vara med mina vandrarvänner i morgon. Men då skall jag krypa ner i soffan och läsa ikapp det jag missade under migränperioden! Maos siste dansare, var som du sa, mamma, underbar! Jag är så glad att jag inte sett filmen. Li Cunxin är en genuin människa som jag skulle vilja träffa i verkligheten! En fin kille, helt enkelt. Boken beskriver familjekärlek så perfekt. Jag kunde relatera till den och honom eftersom jag också bor så långt från min niang och dia. Saknaden är ibland svår, men det skulle jag ju aldrig tala om för min niang...host..host...
När jag låg och dåsade i feberdrömmar lyssnade jag klart på Gustavs grabb och den var bra att ha läst. Nu vet jag mer vem han är, den där Leffe. Leif GW Persson. Hur som helst fick den mig att genast börja lyssna på Mellan sommarens längtan och vinterns köld av dito författare. Jag gillar att lyssna på talböcker när jag är ute och går/springer eller sitter och broderar/pysslar/städar/lagar mat. Jag har ju ingen radio och ungarna är ju aldrig hemma och om de är det så gör de läxor eller spelar dataspel. Det är bara klockan halv elva på kvällen, när det är läggdags, som jag duger att umgås med. Då vill Lucas krypa ner under mitt täcke och prata och kramas i timmar, ända till CK får slänga ut inkräktaren som värsta bouncern.
Har nu greppat en av Cesar Millans böcker för att vrida ur det innehållet innan helgen börjar. Han påminner lite om Li Cunxin. Fina killar! Fast nu har ju Cesar skiljt sig har jag hört! Stämmer det verkligen? WTF?
Ungefär en gång i månaden går jag på möte i en bokklubb. Vi turas om att träffas hos varann och nästa träff är hos mig. Vi är sisådär tio stycken och alla har med sig olika böcker som vi lånar ut till varandra hej vilt. Ibland blir det dragkamp om en bok och ibland är det ingen som vill ha böcker. Vi käkar mat och snackar bort en kväll om allt mellan himmel och jord. Det skall bli jättekul att ha dem hos mig nästa tillfälle, det blir första gången! Hoppas vid gudarna att huset är i ordning till dess!
Vill man lära barn att komparera crazy, så är det bara att presentera dem för Hollywoodfruarna! Jag säger inget mer. Jo, allting som Hollywood kan, kan Beijing göra bättre! (Jag är rädd för det, tyvärr.)
PS. Idag såg jag en så STOOOOR hund i vårt compound. Den var grotesk. Hur kan man vilja ha en sådan? Hundens svank gick upp till midjan på damen som vallade den. Tassie blev förskonad denna mardrömssyn, vi gick åt ett annat håll. Skall jag nu i fortsättningen vara tvungen att gå på span innan jag rastar honom? Tassie kommer att få ett psykiskt breakdown av denna monsterdemon! Var finns hundtrauma-avdelningen på Beijing united sjukhuset?
fredag 7 september 2012
Avskedsballad hos skeppshandlaren
Hej och hå, så var det fredag igen! Inget särskilt har hänt, tycker jag, bara ännu en crazy vecka i Beijing.
Tassadar har fått en infektion i öronen, så jag är hos veterinären varje dag där han får vård för det. Med medicin och ompyssling, rengöring m m sju dagar i sträck betalar jag utan försäkring(sånt finns ju inte för fula hittehundar i Kina) 240 rmb! Dessutom klippte de klorna åt mig en av gångerna. De är så gulliga och proffsiga. Jag kommer när jag vill på dagarna och behöver sällan vänta på min tur. Han ser redan frisk ut, men veterinären säger att vi måste dit de två sista dagarna för att verkligen få bort sjukan. Snacka om billigt, 240 rmb!
Ludde har börjat spela rugby som en galning. Han kommer hem med blåmärken och rivsår samt ömmande muskler. Jag börjar tro han gått med i Fightclub, men vi som känner till den pratar ju inte om den, regel nummer ett. Hade det inte varit för rugbykläderna han checkade ut i veckan, hade jag nog följt med honom till träningen i helgen. Han tränar hårt flera gånger i veckan och även på helgerna.
Lucas har börjat med sina efterskolanaktiviteter också. Måndagar och onsdagar samt vissa helger är han med i en dramaclub. De skall sätta upp Alice i Underlandet som har urpremiär i december. Han vill så gärna ha rollen som kaninen med monokeln och fickuret. Vi får hoppas. Tisdagar och torsdagar löptränar han långdistans, crosscountry. Ibland får de tyvärr ställa in pga den dåliga luft som Beijing bjuder på. Helgerna går åt att spöa CK i badminton. De spelar tillsammans och har jättekul varje helg.
Victor, IB-studenten. Han pluggar jämt. Jämt. Han är också med i Jazzband (gitarr) och Konsertband (trombon) i skolan. Kören har han inte hoppat på, än. Miss Arnold är ju inte kvar. Hon var körledare förra året och vi är ju lite autistiska i familjen, så kanske han måste ge det lite tid eller så vill han inte köra för någon annan än Miss Arnold. Vad vet jag. Han ger gitarrlektioner också på fritiden. Liam är tillbaka från Indien, vilket skänker stor glädje. Oskar, Liam och Victor hänger en del på helgerna och fredagskvällarna, så lite normal är den bleke studenten som tur är.
Klåparna i källaren har gjort jobbet klart, tycker de. Jag fick jaga tillbaka dem flera gånger i veckan och peka på glömda hörn och vrår och faktiskt en hel vägg som de "glömt bort" att måla. När jag sedan inte längre ville se dem mera var det så grisigt efter dem att både jag och Wangan var rasande. Vi ringde ner alla vi kunde komma på som har med källaren att göra. Telefonlinjen fullkomligt glödde av snirkliga kinesförhandlingar som man måste vara så noga, så noga så med innan man slutligen kommer överens och då skall ingen låta nöjd. Till slut kom det en städerska som var inhyrd att byggstäda i tre timmar nere i källaren. Hon kom i finkläder, ja, jag ljuger inte! Hon hade sidenblus på sig och ett par klargröna snyggbyxor. Hennes hår var fint lockat och hon hade sminkat sig lite lagom så där, inte hooker-aktigt, men ändå förvånande för att vara en inhyrd städayi. De högklackade skorna tog hon av sig i hallen och de nylackade tånaglarna glittrade i källarljuset när vi gick nerför trappan till skiten som hon skulle ta rätt på i sin fina stass. Jag hade fått gå med på att tillhandahålla städattiraljer, så jag hade varit och köpt nya, för klåparna hade förstört varenda en av våra gamla trasor och moppar förutom Wangans egna favvomopp som hon gömt undan för dem. Jag visade henne vad hon skulle göra och det märktes att hon fått instruktioner på förhand av Julian. Wangan gick efter och lät som ett eko med förstärkare. Sedan gick jag upp och ägnade mig åt mitt. När Wangan åkt hem en timme senare vågade den lilla söta städerskan komma upp och fråga om hon fick låna dammsugaren och det fick hon givetvis. Efter ytterligare två timmar var tiden ute och hon skulle därmed vara klar. Då var det kolmörkt ute och fyra lampor är trasiga(klåparna har haft sönder dem, orkar inte tala om det ens...) i källaren så inspektionen av städningen gick ut på en hel del tillit och känsla samt att hon faktiskt jobbat på i tre timmar där nere. Vi vinkade farväl av den söta bakelsen till städerska och idag står Wangan därnere och skurar arsl... av sig för att vi skall kunna flytta ner våra grejer utan att allt skall bli smutsigt igen. Till saken hör att detta var i onsdagskväll och igår, torsdag, monterades vår väggfasta hylla tillbaka, så det blev ju smutsigt av det också, så det var ju lika bra med den saken. Vi var ju ändå tvungna att städa igen, men kanske inte så grundligt...
Snart, snart, snart skall jag få ordning på alla saker igen! Det skall bli så skönt så det anar ni inte!
Tassadar har fått en infektion i öronen, så jag är hos veterinären varje dag där han får vård för det. Med medicin och ompyssling, rengöring m m sju dagar i sträck betalar jag utan försäkring(sånt finns ju inte för fula hittehundar i Kina) 240 rmb! Dessutom klippte de klorna åt mig en av gångerna. De är så gulliga och proffsiga. Jag kommer när jag vill på dagarna och behöver sällan vänta på min tur. Han ser redan frisk ut, men veterinären säger att vi måste dit de två sista dagarna för att verkligen få bort sjukan. Snacka om billigt, 240 rmb!
Ludde har börjat spela rugby som en galning. Han kommer hem med blåmärken och rivsår samt ömmande muskler. Jag börjar tro han gått med i Fightclub, men vi som känner till den pratar ju inte om den, regel nummer ett. Hade det inte varit för rugbykläderna han checkade ut i veckan, hade jag nog följt med honom till träningen i helgen. Han tränar hårt flera gånger i veckan och även på helgerna.
Lucas har börjat med sina efterskolanaktiviteter också. Måndagar och onsdagar samt vissa helger är han med i en dramaclub. De skall sätta upp Alice i Underlandet som har urpremiär i december. Han vill så gärna ha rollen som kaninen med monokeln och fickuret. Vi får hoppas. Tisdagar och torsdagar löptränar han långdistans, crosscountry. Ibland får de tyvärr ställa in pga den dåliga luft som Beijing bjuder på. Helgerna går åt att spöa CK i badminton. De spelar tillsammans och har jättekul varje helg.
Victor, IB-studenten. Han pluggar jämt. Jämt. Han är också med i Jazzband (gitarr) och Konsertband (trombon) i skolan. Kören har han inte hoppat på, än. Miss Arnold är ju inte kvar. Hon var körledare förra året och vi är ju lite autistiska i familjen, så kanske han måste ge det lite tid eller så vill han inte köra för någon annan än Miss Arnold. Vad vet jag. Han ger gitarrlektioner också på fritiden. Liam är tillbaka från Indien, vilket skänker stor glädje. Oskar, Liam och Victor hänger en del på helgerna och fredagskvällarna, så lite normal är den bleke studenten som tur är.
KÄLLAREN
Klåparna i källaren har gjort jobbet klart, tycker de. Jag fick jaga tillbaka dem flera gånger i veckan och peka på glömda hörn och vrår och faktiskt en hel vägg som de "glömt bort" att måla. När jag sedan inte längre ville se dem mera var det så grisigt efter dem att både jag och Wangan var rasande. Vi ringde ner alla vi kunde komma på som har med källaren att göra. Telefonlinjen fullkomligt glödde av snirkliga kinesförhandlingar som man måste vara så noga, så noga så med innan man slutligen kommer överens och då skall ingen låta nöjd. Till slut kom det en städerska som var inhyrd att byggstäda i tre timmar nere i källaren. Hon kom i finkläder, ja, jag ljuger inte! Hon hade sidenblus på sig och ett par klargröna snyggbyxor. Hennes hår var fint lockat och hon hade sminkat sig lite lagom så där, inte hooker-aktigt, men ändå förvånande för att vara en inhyrd städayi. De högklackade skorna tog hon av sig i hallen och de nylackade tånaglarna glittrade i källarljuset när vi gick nerför trappan till skiten som hon skulle ta rätt på i sin fina stass. Jag hade fått gå med på att tillhandahålla städattiraljer, så jag hade varit och köpt nya, för klåparna hade förstört varenda en av våra gamla trasor och moppar förutom Wangans egna favvomopp som hon gömt undan för dem. Jag visade henne vad hon skulle göra och det märktes att hon fått instruktioner på förhand av Julian. Wangan gick efter och lät som ett eko med förstärkare. Sedan gick jag upp och ägnade mig åt mitt. När Wangan åkt hem en timme senare vågade den lilla söta städerskan komma upp och fråga om hon fick låna dammsugaren och det fick hon givetvis. Efter ytterligare två timmar var tiden ute och hon skulle därmed vara klar. Då var det kolmörkt ute och fyra lampor är trasiga(klåparna har haft sönder dem, orkar inte tala om det ens...) i källaren så inspektionen av städningen gick ut på en hel del tillit och känsla samt att hon faktiskt jobbat på i tre timmar där nere. Vi vinkade farväl av den söta bakelsen till städerska och idag står Wangan därnere och skurar arsl... av sig för att vi skall kunna flytta ner våra grejer utan att allt skall bli smutsigt igen. Till saken hör att detta var i onsdagskväll och igår, torsdag, monterades vår väggfasta hylla tillbaka, så det blev ju smutsigt av det också, så det var ju lika bra med den saken. Vi var ju ändå tvungna att städa igen, men kanske inte så grundligt...
Snart, snart, snart skall jag få ordning på alla saker igen! Det skall bli så skönt så det anar ni inte!
fredag 31 augusti 2012
Än en gång däran
Denna veckan har avlöpt i rask takt med många möten och uppstarter!
I tisdags var det så dags för PTA möte på skolan. PTA står för parent teacher association och går ut på att få föräldrar att lägga sig i sådant som de tycker angår dem i skolan. Det kan vara allt från kommunikation till välgörenhet och basarer, säkerhetsfrågor, biblioteket, skolresor, sportevenemang och spetskunskaper som kan utnyttjas på bästa sätt.
Detta möte var ganska långt eftersom alla små grupper skulle presenteras och gås igenom. Vi var ett fyrtiotal föräldrar där, kan jag tro. Ganska få, i förhållande till att skolan är stor, med över femtonhundra elever. Vi är väl ett troget gäng engagerade morsor som säkert borde ge andra lite mer utrymme, antar jag, men allt kan inte serveras på silverfat heller. Språkbarriärer är ju också något som är jobbiga trösklar. Kineserna och koreanerna har egna möten med representanter på våra möten.
Allt grundar sig, til syvende og sidst, på att vi föräldrar, som vill, ställer upp som volontärer. Jag är i år engagerad i skolans shop. Förra året tog jag en paus från shoppen, tänkte att andra kunde få chansen, men nu är jag tillbaka eftersom jag tycker det är både roligt och givande!
På onsdagen var det möte för oss som jobbar i shoppen. Vi drack kaffe och lärde känna varandra. Vi bytte datum om vi fått ett schema som inte passade osv. Det var kul att se lite nya ansikten och alla verkade jätterara!
På eftermiddagen var det Change For Lifemöte. Det vill jag inte missa för allt i världen. Vi planerade en resa till QingHai lite senare i höst och så lade vi planerna för charity/julbasaren då vi säljer kransar samt lite annat.
Jag hörde en så underbar historia om en tonårskille som fick sin första hörapparat av oss. Hans ansiktsuttryck ändrades helt under utprovningen, ögonen lyste upp och när inställningen var klar sa han med mumlig röst, så som en hörsleskadad kan tala som inte hört något under sin språkutveckling;
-Det måste vara det här som kallas musik! Ur en högtalare i byn kom tonerna av musik, något som de andra knappt tänkt på i allt annat ljudbrus, men han, han hörde musik för första gången i sitt liv!
Håren reste sig på hela min kropp och mina ögon blev helt tårfyllda när jag hörde detta. Jag skall sälja MER kransar än någonsin i år! Jag vill att fler barn skall få chansen att höra musik och lära sig tala, lyssna och därigenom kunna studera för att så småningom kunna försörja sig själva trots att de har en hörselskada!
På kvällen samma dag begav Lucas och jag oss till tandläkaren för att titta på planen de lagt upp för Lucas tandproblem/andning. Som jag befarade var inte andningen i fokus utan skönheten. Tandläkaren talade endast om de sneda tänderna och om bettfelet. Jag fick äntligen stopp på henne och frågade om gomexpansionen som vi bett om föregående besök och som varit huvudanledningen till varför vi sökt upp henne. Det var lite besvärligt tyckte hon eftersom han hade ett så bra bett i baktänderna så det gick inte att vidga bettet så mycket, men visst hon skulle göra så mycket hon kunde. Både uppe och nere. Tack. En betalningsplan framlades också, givetvis. Hulk, hulk. Om två veckor och ödet vill, skall det i alla fall sitta en tandställning i munnen på yngste sonen.
Igår jobbade jag på i shoppen på skolan. Det var superskoj! Vilken commers! Studenterna vill ha nya sportkläder. Alla är kommenderade av sina träningscoacher att köpa WABs egna sportuniformer var och en för sin sport. Det är Tennis, Rugby, Fotboll, Basket ALLT!!!! Man blir helt snurrig av alla, mest killar, som kommer in och skall ha mouthguards for rugby and rugby socks m m. Sedan kommer det in studenter som skall ha gradskivor till matematiken och två suddgummin, en linjal och ett datorskydd. Ja, vi säljer det mesta som har med skolan att göra. Själv storhandlade jag! Sportbag och vattenflaskor, sockor och sportgrejer! Mina killar blir bortskämda, de behöver aldrig handla där själva eftersom jag är där och gör det åt dem.
Idag var det vandring som jag inte följde med på. Jag vaknade med migrän. Snabbt tog jag en tablett och huvudvärken gick bort ganska fort, men jag vågade inte chansa, så jag stannade hemma. Jag drack en kopp kaffe också, kan den ha hjälpt! ? ;P
Målarn kom klockan elva, jobbade en timma, åt en timma, när jag kom hem från affären klockan ett låg han och sov i vår trapp ner till källaren...Jag skall ta kort på hur arbetet ser ut...
Trevlig helg så länge!
I tisdags var det så dags för PTA möte på skolan. PTA står för parent teacher association och går ut på att få föräldrar att lägga sig i sådant som de tycker angår dem i skolan. Det kan vara allt från kommunikation till välgörenhet och basarer, säkerhetsfrågor, biblioteket, skolresor, sportevenemang och spetskunskaper som kan utnyttjas på bästa sätt.
Detta möte var ganska långt eftersom alla små grupper skulle presenteras och gås igenom. Vi var ett fyrtiotal föräldrar där, kan jag tro. Ganska få, i förhållande till att skolan är stor, med över femtonhundra elever. Vi är väl ett troget gäng engagerade morsor som säkert borde ge andra lite mer utrymme, antar jag, men allt kan inte serveras på silverfat heller. Språkbarriärer är ju också något som är jobbiga trösklar. Kineserna och koreanerna har egna möten med representanter på våra möten.
Allt grundar sig, til syvende og sidst, på att vi föräldrar, som vill, ställer upp som volontärer. Jag är i år engagerad i skolans shop. Förra året tog jag en paus från shoppen, tänkte att andra kunde få chansen, men nu är jag tillbaka eftersom jag tycker det är både roligt och givande!
På onsdagen var det möte för oss som jobbar i shoppen. Vi drack kaffe och lärde känna varandra. Vi bytte datum om vi fått ett schema som inte passade osv. Det var kul att se lite nya ansikten och alla verkade jätterara!
På eftermiddagen var det Change For Lifemöte. Det vill jag inte missa för allt i världen. Vi planerade en resa till QingHai lite senare i höst och så lade vi planerna för charity/julbasaren då vi säljer kransar samt lite annat.
Jag hörde en så underbar historia om en tonårskille som fick sin första hörapparat av oss. Hans ansiktsuttryck ändrades helt under utprovningen, ögonen lyste upp och när inställningen var klar sa han med mumlig röst, så som en hörsleskadad kan tala som inte hört något under sin språkutveckling;
-Det måste vara det här som kallas musik! Ur en högtalare i byn kom tonerna av musik, något som de andra knappt tänkt på i allt annat ljudbrus, men han, han hörde musik för första gången i sitt liv!
Håren reste sig på hela min kropp och mina ögon blev helt tårfyllda när jag hörde detta. Jag skall sälja MER kransar än någonsin i år! Jag vill att fler barn skall få chansen att höra musik och lära sig tala, lyssna och därigenom kunna studera för att så småningom kunna försörja sig själva trots att de har en hörselskada!
På kvällen samma dag begav Lucas och jag oss till tandläkaren för att titta på planen de lagt upp för Lucas tandproblem/andning. Som jag befarade var inte andningen i fokus utan skönheten. Tandläkaren talade endast om de sneda tänderna och om bettfelet. Jag fick äntligen stopp på henne och frågade om gomexpansionen som vi bett om föregående besök och som varit huvudanledningen till varför vi sökt upp henne. Det var lite besvärligt tyckte hon eftersom han hade ett så bra bett i baktänderna så det gick inte att vidga bettet så mycket, men visst hon skulle göra så mycket hon kunde. Både uppe och nere. Tack. En betalningsplan framlades också, givetvis. Hulk, hulk. Om två veckor och ödet vill, skall det i alla fall sitta en tandställning i munnen på yngste sonen.
Igår jobbade jag på i shoppen på skolan. Det var superskoj! Vilken commers! Studenterna vill ha nya sportkläder. Alla är kommenderade av sina träningscoacher att köpa WABs egna sportuniformer var och en för sin sport. Det är Tennis, Rugby, Fotboll, Basket ALLT!!!! Man blir helt snurrig av alla, mest killar, som kommer in och skall ha mouthguards for rugby and rugby socks m m. Sedan kommer det in studenter som skall ha gradskivor till matematiken och två suddgummin, en linjal och ett datorskydd. Ja, vi säljer det mesta som har med skolan att göra. Själv storhandlade jag! Sportbag och vattenflaskor, sockor och sportgrejer! Mina killar blir bortskämda, de behöver aldrig handla där själva eftersom jag är där och gör det åt dem.
Idag var det vandring som jag inte följde med på. Jag vaknade med migrän. Snabbt tog jag en tablett och huvudvärken gick bort ganska fort, men jag vågade inte chansa, så jag stannade hemma. Jag drack en kopp kaffe också, kan den ha hjälpt! ? ;P
Målarn kom klockan elva, jobbade en timma, åt en timma, när jag kom hem från affären klockan ett låg han och sov i vår trapp ner till källaren...Jag skall ta kort på hur arbetet ser ut...
Trevlig helg så länge!
lördag 25 augusti 2012
Al fresco
Varje år skall pojkarnas hälsojournaler uppdateras i skolan hos skolsyster. I fredags, när mina vandrarvänner begav sig iväg utan mig på äventyr, fick jag vackert nöja mig med att stanna hemma för att inte störa min läkande peroneus brevis. Jag var tvungen att själv hitta på en passande aktivitet, varför inte ett besök hos skolsyster?
När jag och den holländska skolsköterskan kommit så långt in i diskussionen som till Ludvigs migrän, utbrister hon: Har du testat kaffe?
Nej, tack, tänkte jag svara, men hon menade nog inte att bjuda mig på kaffe utan hon menade att ge kaffe till Ludde när han har migrän. Då kände jag bara att jag ville ge henne på käften. Nej, jag har inte prövat att ge honom kaffe, jag har inte prövat att krossa två pepparkorn och stoppa under huvudkudden och jag har inte bett honom stå på händer i tio minuter heller.
Jag valde att bemöta henne med grace. Nej, svarade jag, men du har mitt fulla godtycke att erbjuda honom kaffe om han kommer till dig och klagar på huvudvärk samtidigt som vi följer det gamla protokollet och ringer hem så att jag kan hämta honom omedelbart. Vi kan ju inte förkasta någon metod förrän vi prövat, eller hur? Jag tar alla tips jag kan få, stora som små.
Ser ni framför er mitt sarkastiska leende? Jag fick nästan sitta på mina händer så att de inte viftade iväg över tantens fejs.
I morse varnade jag Ludde för kaffetanten. Han skrattade gott och tog det på helt rätt sätt. -Kaffe, jo hon kan ju försöka!
När jag och den holländska skolsköterskan kommit så långt in i diskussionen som till Ludvigs migrän, utbrister hon: Har du testat kaffe?
Nej, tack, tänkte jag svara, men hon menade nog inte att bjuda mig på kaffe utan hon menade att ge kaffe till Ludde när han har migrän. Då kände jag bara att jag ville ge henne på käften. Nej, jag har inte prövat att ge honom kaffe, jag har inte prövat att krossa två pepparkorn och stoppa under huvudkudden och jag har inte bett honom stå på händer i tio minuter heller.
Jag valde att bemöta henne med grace. Nej, svarade jag, men du har mitt fulla godtycke att erbjuda honom kaffe om han kommer till dig och klagar på huvudvärk samtidigt som vi följer det gamla protokollet och ringer hem så att jag kan hämta honom omedelbart. Vi kan ju inte förkasta någon metod förrän vi prövat, eller hur? Jag tar alla tips jag kan få, stora som små.
Ser ni framför er mitt sarkastiska leende? Jag fick nästan sitta på mina händer så att de inte viftade iväg över tantens fejs.
onsdag 22 augusti 2012
Den instängde poeten
Halva veckan har snart gått och tiden med den. Allt går så fort nu, men det gör det ju när man är fullt upptagen med vardagliga sysslor och göromål.
Det har blivit svalare på morgnarna. Jag kör iväg till bagaren och köper färskt bröd till killarna var morgon vid sjutiden och för var dag som går märker jag skillnad på temperaturen.
Just nu kan jag inte komma mig för att baka bröd härhemma. Jag har arbetare här som kommer och går när jag minst anar det och jag kan aldrig planera vare sig en tvätt eller matlagning. Vi har det ju så att det inte går att stänga till mellan källare och de övriga våningarna, så när de är här dammar det och blir skitigt i hela huset. Det väsnans och luktar. Allt skulle vara så mycket lättare om jag visste att de skulle komma en viss tid och åka en viss tid, men de lämnar aldrig några besked om det. Var dag kommer de några timmar och aldrig samma tid som dagen innan. Det börjar kännas som trakasseri.
Igår tog jag mig ur huset ett par timmar och följde med några väninnor till hotellmarknaden. Wangan fick hålla ställningarna hemmavid. På hotellmarknaden är allt sig likt. Jag köpte gladpack och aluminiumfolie i storförpackning samt en ny kudde till Victor i finaste dun, en riktigt fin hotell-lyx-kudde för 150 rmb.
Jag har gått långpromenader med Tassadar på morgnarna efter att jag vinkat av killarna till skolan varje morgon. Det har jag gjort tillsammans med mina vandrarkompisar som också har hundar, i alla fall några stycken. Takten har varit god och promenaden har väl tagit sisådär en och en halv timme. I förrgår kände jag en sån smärta i foten helt "out of the blue". Jag valde att ignorera och tänkte att det nog var lite kramp. Det har bara blivit värre sen dess. Det gör bara ont när jag går på foten och det är på fotens utsida strax framför hälen men under fotknölen. Jag kollade upp hur foten såg ut på insidan och då såg jag exakt var jag hade ont. Det måste vara min peroneus brevis som blivit inflammerad eller något liknande, skadad är den i alla fall och jag vet inte vad jag skall göra åt saken annat än att vila den. JAG HATAR ATT VILA!!! Jag har vilat klart nu. Kan jag få gå till gymmet och springa mina dagliga fem kilometer, tack! Kan jag få gå ut med min söta pudel, tack! Kan jag få gå bort till JLou, tack! Jag blir galen!
Ingen idé att gnälla mer. Jag skall sätta igång ett underbart broderi och titta på Uppstairs Downstairs, like a fucking Lady. (Mamma, du måste se det, det finns nio nyinspelade avsnitt från 2010! 3+6 stycken, bara att ladda hem)
Det har blivit svalare på morgnarna. Jag kör iväg till bagaren och köper färskt bröd till killarna var morgon vid sjutiden och för var dag som går märker jag skillnad på temperaturen.
Just nu kan jag inte komma mig för att baka bröd härhemma. Jag har arbetare här som kommer och går när jag minst anar det och jag kan aldrig planera vare sig en tvätt eller matlagning. Vi har det ju så att det inte går att stänga till mellan källare och de övriga våningarna, så när de är här dammar det och blir skitigt i hela huset. Det väsnans och luktar. Allt skulle vara så mycket lättare om jag visste att de skulle komma en viss tid och åka en viss tid, men de lämnar aldrig några besked om det. Var dag kommer de några timmar och aldrig samma tid som dagen innan. Det börjar kännas som trakasseri.
Igår tog jag mig ur huset ett par timmar och följde med några väninnor till hotellmarknaden. Wangan fick hålla ställningarna hemmavid. På hotellmarknaden är allt sig likt. Jag köpte gladpack och aluminiumfolie i storförpackning samt en ny kudde till Victor i finaste dun, en riktigt fin hotell-lyx-kudde för 150 rmb.
Ingen idé att gnälla mer. Jag skall sätta igång ett underbart broderi och titta på Uppstairs Downstairs, like a fucking Lady. (Mamma, du måste se det, det finns nio nyinspelade avsnitt från 2010! 3+6 stycken, bara att ladda hem)
söndag 19 augusti 2012
Anna Bella Mirafior
Hela fredagen firade vi vår Lucas med pompa och ståt. 12 år. Han fick hemgjorda revbensspjäll och drömtårta och bananrulltårta, precis som han begärt! I present fick han ett nytt badmintonracket med fjäderbollar till och lampor till sin nya cykel. Det var tyvärr bara tre familjemedlemmar vid kalasbordet på kvällen. Ludvig åkte på bio med kompisar och Victor var ute på stan och firade att Liam kommit tillbaka till Beijing från Indien. Som tur var, så är det ju Lucas som är entertainern i familjen, så vi hade inte en lugn stund. Tvärtom, nu hade han oss i sin ficka!
På lördagen åkte jag och CK in till stan för att fixa nya linser till CK. Bilköerna var så helvetiska och luften så dålig att jag trodde jag skulle krevera! Vi åkte hemifrån vid ett-tiden och kom inte hem förrän halv sju! För ett enda uppdrag! Värdelöst! Killarna hade knappt märkt att vi varit borta, så djupt inne i dataspelsvärlden var de då.
Idag är det en bättre dag, dock. Luften är hög och klar, solen är varm och skön och fjärilarna flyger runt överallt och det är så vackert ute att man vill nypa sig i armen! Jag gick upp klockan halv sju och pysslade i köket, tände ljus och tittade på Upstairs-Downstairs med fruksotbrickan i soffan alldeles ensam. Det var så mysigt. Sen kom CK nertrillandes för trappan och magin var borta.
Romantiken tog överhanden och vi gick ut och gick i två timmar. Rosiga och varma av den uppfriskande promenaden hade vi jobbat upp en aptit som vi lyckades häva genom att först grilla ett rejält antal hamburgare ute i trädgården och sedan duka upp en härlig hamburgerlunch i köket. AC:n bjöd på en sval fläkt över köksbordet och alla åt med glupska miner.
Nu är CK och Lucas och spelar badminton. Ludde spelar dataspel, Victor pluggar och jag skall duka upp kaffe tills de kommer tillbaka. OBS! Vilken äcklig orm CK höll på att trampa på utanför Beijing Riviera när vi var ute och gick! Den var alldeles gulgrön.
På lördagen åkte jag och CK in till stan för att fixa nya linser till CK. Bilköerna var så helvetiska och luften så dålig att jag trodde jag skulle krevera! Vi åkte hemifrån vid ett-tiden och kom inte hem förrän halv sju! För ett enda uppdrag! Värdelöst! Killarna hade knappt märkt att vi varit borta, så djupt inne i dataspelsvärlden var de då.
Idag är det en bättre dag, dock. Luften är hög och klar, solen är varm och skön och fjärilarna flyger runt överallt och det är så vackert ute att man vill nypa sig i armen! Jag gick upp klockan halv sju och pysslade i köket, tände ljus och tittade på Upstairs-Downstairs med fruksotbrickan i soffan alldeles ensam. Det var så mysigt. Sen kom CK nertrillandes för trappan och magin var borta.
Romantiken tog överhanden och vi gick ut och gick i två timmar. Rosiga och varma av den uppfriskande promenaden hade vi jobbat upp en aptit som vi lyckades häva genom att först grilla ett rejält antal hamburgare ute i trädgården och sedan duka upp en härlig hamburgerlunch i köket. AC:n bjöd på en sval fläkt över köksbordet och alla åt med glupska miner.
Nu är CK och Lucas och spelar badminton. Ludde spelar dataspel, Victor pluggar och jag skall duka upp kaffe tills de kommer tillbaka. OBS! Vilken äcklig orm CK höll på att trampa på utanför Beijing Riviera när vi var ute och gick! Den var alldeles gulgrön.
torsdag 16 augusti 2012
Bibbi du räknar timmarna
Argh! VARFÖR sa vi till Lucas för två år sedan att man var tvungen att gå i sjuan för att få cykla till skolan? Med kramp i magen var jag nu tvungen att låta valpen cykla iväg till skolan som vi lovat FÖR TVÅ ÅR SEDAN!
Lucas båda bröder tyckte att jag var oansvarig trots att de båda cyklade till skolan själva när de gick i sjuan. Men det var skillnad tyckte de båda. Jag med. Vi kanske är orättvisa mot Lucas eller kanske så har vi rätt, eller kanske måste han också få chansen att flyga lite...under en bil...Neej!
Fy, vad orolig jag är...
Nej, han är duktig och försiktig och har hjälm och en bra cykel. Han kan. Han är som jag. Han kan. Han kan nog visa oss att han kan. Tusen fjärilar har jag i magen. Nu måste jag tänka på något annat än att stå vid skolgrinden när skolan slutar och plocka upp honom med bilen. Klart slut. Lev och njut.
Lucas båda bröder tyckte att jag var oansvarig trots att de båda cyklade till skolan själva när de gick i sjuan. Men det var skillnad tyckte de båda. Jag med. Vi kanske är orättvisa mot Lucas eller kanske så har vi rätt, eller kanske måste han också få chansen att flyga lite...under en bil...Neej!
Fy, vad orolig jag är...
Nej, han är duktig och försiktig och har hjälm och en bra cykel. Han kan. Han är som jag. Han kan. Han kan nog visa oss att han kan. Tusen fjärilar har jag i magen. Nu måste jag tänka på något annat än att stå vid skolgrinden när skolan slutar och plocka upp honom med bilen. Klart slut. Lev och njut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)