måndag 7 juni 2010

Bilder? Tror inte det...


Ett fint armband som jag länge velat visa men som jag inte kunnat fotografera med anledning till nedanstående text. Observera kablarna i bokhyllan bakom mig, jag ryser...

Okej, jag ger INTE upp. Jag har just startat. Det här är bara uppvärmningen!

  • David och Goliat.
  • Jätten och pojken.
  • BP och läckan.
  • Victoria och alla dessa kablar och apparater som följer med.
Härom veckan fick jag en ny telefon av CK som han stolt presenterade. Min gamla for fort som en avlöning i någon av barnens händer. Den är säkert numer repig, trasig och/eller borttappad.

-Oh, tackar! Vad fin? Eller skall jag säga vad avancerad(=awsome, cool, ultrahäftig, den har tamejfaan allt plus lite till) den verkar? Ja, med tanke på hur min make såg ut när han överräckte nobelpris..förlåt, telefonen, så skulle jag nog ha sagt allt det där.

Vi kom överens om att han skulle visa mig hur den funkar vid tillfälle.

Efter en halv dag insåg jag att det här skulle bli svårt. Utan att gå in på några förnedrande detaljer kändes saknaden av min gamla tfn tuff. Till slut självlärde jag mig att ringa på den. Knapplåset fick CK peka på. Även kameraknappen. Ok.

Så häromdagen ringer CK desperat och säger att jag måste ta ett kort på hans bankkort och maila över. NU! typ.
Jag fungerar, inte bara som fru och mor till hans barn, utan även ibland som hans akuta sekreterare när behov uppstår.
Åh, vad fint, jag kan ju ta bilder nu med min fina nya telefon! Jag skyndar mig! Inga problem, Älskling!
Bara ett problem.
Hur får jag bilden till datorn? Det hade jag ännu inte hunnit lära mig eftersom det allltid är någon liten ny finess man skall kunna, för att göra det lite enklare och mer kompatibelt till allt annat man har införskaffat...
Ringer upp CK på mobilen och samtalet som börjar då är så avancerat att jag hellre googlar upp en text om kvantfysik och klistrar in än att återberätta här.
Vi provar och lägger på och provar igen och testar på nytt. Flera gånger och så några ggr till. Allt under häpnadsväckande lugna och civiliserade former. (Vi skall inte jobba med det vi gör, vi borde slå mynt av saken och ge äktenskapsråd!) När inget funkar och CKs alltid viktiga möte skall börja, får vi lägga på och fundera ut en annan lösning.

CKs stora kamera! JA! Nej. Den har ju en massa minneskort(kanske..?) som skall plockas ut nuförtiden och läggas upp på nått särskilt ställe med en särskild liten manick som jag inte ens vågat memorera och kabeln som en gång i tiden var så lätt att använda ligger nog i anakondaträsket(en låda med flera hundra kilo kablar.) Neeej, där har jag inte hängt med riktigt.

Lilla kameran då?! JA! Neeej, batterierna är slut och kabeln är också borta! Vad härliga barn är! Det måste ju betyda att någon av ungarna faktiskt använt kameran till något projekt i skolan! Kul! Undrar när man får se det? Ja, just det en bild var det, på ett bankkort, ja.

Som tur är hittar jag min gaaamla telefon, numera Luddes, och lyckats fota bankkortet med den och bluetootha över den till min dator och vips iväg till CK via mail! Det här tog ungefär en timme och en kvart. CK skickar mailpussar tillbaka som tack för hjälpen. Och alla är glada. Och vi bor i "Happyville" som ligger bredvid "Cracktown"...

Från och med idag skall jag anmäla mig till kursen "Hur allt funkar". Hoppas kursledaren vet att jag kommer med nyvässad penna redan ikväll efter hans träningspass.

3 kommentarer:

Leila sa...

Duktiga du som ens har LUST att lära dej alla nya tekniker som inte behövs egentligen...

Anonym sa...

Vilket härligt ord - anakondaträsket. Borde användas mer. Ett sådant finns ju i var mans (kvinnas?) hem. Skicka in till Svenska Akademin.
/Anne

Christian sa...

Jag ser inte problemet...teknik som är så kul!!!

Anakondaträsket är ett mycket passade ord, måste medges, tyvärr. Vi får ta och rensa upp där någon gång. Jag vet lite ny teknik som vi kan införa för att bli av med lite kablar...:-)