Leo

Här är min lärare i Tai ji. Han heter Leo och visar mig här några grundsteg. Att minnas alla dessa moment är för mig som att rabbla tågtiderna baklänges! Bäst att ta en time out.

Aldrig klart-Rapport från ett bygge i Peking

Huset mitt emot oss blir aldrig klart. De bygger och bygger och bygger. Arbetarna kommer och går. 8.30-18.00.  De har sina egna verktyg med och orangea västar på sig. Västarna är de beordrade att ha sedan dödsolyckan i vintras men få har hjälm. Helt plötsligt så stannar bygget av i några dagar och så kommer de tillbaka och gör några knop till. Vad vet jag om byggpengarna är slut eller om de bara inte har lust att komma? Kanske är det någon helgdag som jag inte känner till. Men då har de många helger i så fall. Det roliga är att byggherren ser ut att ha ändrade byggplaner jämt. De vill inte ha bara ett rum till, de vill ha ett till rum. Så bygger de ut ett rum till.

Sen vill de inte ha köksinredningen. De slänger ut den på gatan, ingen container. Nästa vecka hivar de ut badrummet. Småskräp samlar de i en äkta matta som de knutit rep i alla hörnen på, som husägaren förmodligen lämnat kvar, och den använder de nu som någon slags bärhjälp och tömmer med ut på gatan. Sedan hör jag hur de bilar upp golven. Det nyutbyggda garaget. Nehej, det skall inte vara garage längre. Det skall vara ett rum där nu. Eller...?

Allt damm som flyger runt, alla arbetare som har förstaparkettsbiljett in till mig. De glor rakt in i mitt vardagsrum medan de jobbar och sitter alltid och äter med ögonen riktade åt mitt hus i förhoppning om att få se nått skojigt västerländskt (en blond tant cyklar med en pudel i cykelkorg) att få rapportera hem om till sin provins i hembyn hundratals mil härifrån.
Deras skitiga, rostiga, bilar som står parkerade och ivägen på vår smala gata här utanför. De är inte parkerade, de är bara släppta, mitt i gatan, utan tanke på att andra bilar skall kunna passera.

Häromdagen var det en av arbetarna som slog sig i huvudet något så vansinnigt i en dörr. Det bara small till och jag trodde hon skulle tuppa av. Det är byggets enda kvinna. Hon jobbar lika hårt som de andra, hon är nästan den största av dem, men magrast. Hjälm har hon aldrig på sig. Men ett förkläde, det var därför jag så lätt kunde se att hon var kvinna första gången jag såg henne.
Muren som de började mura upp för tre veckor sedan har bara avstannat. Varför? De rev den gamla med stora släggor. De slog och slog i flera dagar. Som galna hundar rev de den där kraftiga muren med den fina soptunnepelaren som hade ett inbyggt sopskåp som jag var så avundsjuk på. Se hur det ser ut nu. Ingen murar, allt är fult. Det blir aldrig klart. Det är så sorgligt.

Vår-röjet

I helgen har jag varit Flitiga Lisa och storstädat i källaren. Nästan varenda liten låda har jag gått igenom, synat varenda liten grej och avgjort om just denna tingest fått visum i vårt förråd ett år till. Mycket har gått till tippen, dvs ayin. Jag slängde en hel del redan på söndagen så att en del andra får ta del av kakan, men jag vågar inte slänga allt till de vanliga städayisarna, utan att Wangan får gå igenom och ta det hon vill ha först för annars blir hon så vresig på mig och det sura äpplet vill inte jag bita i. Bäst att hon får Victors gamla urtvättade t-shirts med heavy metall tryck på. Hon är så söt då hon går runt och städar i såna kläder, 44 år gammal, eller ung, kanske en del föredrar att säga.

Mina jul-lådor, och andra högtidslådor gick jag faktiskt inte igenom den här gången. Men de fick sig en omgång av dammtrasan och en liten om-organisation skedde även i det lilla ayirummet längst in också. Mössor,halsdukar och vant-lådan ligger numera längst ned och badkläder har klättrat en bit upp i stapeln!

Som alltid när man är igång och stor-rensar i förråd blir man ju i ett rasande behov av att åka till Ikea för att införskaffa mera lådor att organisera och styra upp det hela med och då åker det ju med en hel del annat också. Jag köpte bl a en hallmatta till Victor som han skall få ta med sig till Sverige och ha i sin än så länge imaginära bostad där. Jag tyckte den var kul med de kinesiska karaktärerna på. Tillsammans bildar de ordet "Välkommen". 

På söndagen hann vi att fira palmsöndagen med en gudstjänst på ambassaden och vi tog oss en härlig vårpremiärtur på våra cyklar. Vi trampade till Tyske Bagare Herr Bock och köpte bröd som vi gjorde vitlöksbröd i ugn av till vår goda hummersoppa som CK kokat.

Idag sa jag upp mig från en kurs jag tvingat mig att gå på. -Neej, tänkte jag, det här är inget kul, jag är för spänd, för stressad, vill bara framåt hela tiden, men inget händer. This is tooo slow! (Kanske är det det jag behöver, men det fattar ju inte jag!) Jag har inte tränat mellan träffarna. Varför? Måste bero på att jag inte har intresset/läggningen. 

Vad är det nu för kurs jag talar om?

Taiji, så klart.

Tänkte att nu har jag bott i Kina i tio år och det vore kul att få veta mer om denna uråldriga livsstil/rörelse/dans/sport/kunskap. Fick nys om en kille som tränat Taiji i många herrans år och som kunde engelska mycket bra och gett lektioner både i Kina och utomlands som inte var alltför dyr. Hyrde in honom i ett paket på tio gånger, men nu efter åtta gånger har jag upptäckt att detta inte är något för mig just nu i alla fall. Har så mycket annat i skallen att tänka på så det får helt enkelt inte plats mer på hårddisken för tillfället. Det ryker redan ur skallen på mig! Tränaren är helt underbar skall tilläggas. Han är ursöt och mycket duktig. Kanske en annan gång. 

Nu är det kvällsmat på gång här. Pojkarna är såååååå hungriga!!!!

Vinter Vår Vinter Vår

Så här underbart väder var det för två veckor sedan när vi var och klättrade i bergen en och en halv timmes bilfärd utanför stan. Vårbäckarna porlade och alla utom jag gick i t-shirts och svettades. Ni som känner mig vet ju att det är något fel på mig eftersom jag aldrig svettas och fryser och har kalla händer även när det är 25 grader varmt. Det var hur som helst en härlig dag i bergen för tre fredagar sedan.

Sen kom bakslaget igår. När vi drog bort gardinen höll vi på att gå och lägga oss igen, ja somliga av oss gjorde faktiskt det. Sopborsten på förstukvisten är stulen, ska jag tillägga. Jag har en 20 cm linjal som vi skrapar rutorna med. Det finns inte att köpa någon fönsterskrapa här. CK tycker lösningen är mycket lustig och "frökenaktig".

Tassie gillar inte när det snöar och slaskar. Varje gång han går ut lyfter han på tassarna och vill in igen. När han kommer in måste han duscha. Så förhatligt! Som tur är, är det torrt och fint ute idag igen. Allt oväder är borta idag . Allt är över på bara ett dygn. Det är lite vitt kvar i buskarna och på skuggplatser. Gatorna är fina. Jag har glömt bort att jag satt fast i trafiken med fara för mitt liv i TRE timmar igår när jag skjutsade CK till jobbet...

Idag är det CCC!!!

Akrobatik China Style

Ok, nu har jag obsessat en halvtimme över en pizzakartong som legat i någon av pojkarnas rum sedan i förmodligen fredags och nu får jag sluta med det. Precis som jag skulle sätta mig ner för att blogga lite här efter lunch kom ayin förbi med kartongen och en massa annat skräp hon rensat upp från pojkarnas rum. Jag greps av pizzakartongsraseri i tysthet eftersom det bara är jag och Wangan hemma. Jag kan nämligen inte just nu tänka mig något mer degenererande än att ta upp en pizzakartong på sitt rum och äta direkt ur kartongen i sängen och spela dataspel samtidigt. Speciellt inte när jag alltid bäddar rent i alla sängar på fredagar! Tur att det bara är jag och Wangan hemma.
Har totalt glömt bort vad jag skulle blogga om dessutom. Det var säkert inget viktigt. Vad är viktigare än pizzakartongsraseri? Pizzakartongen på sitt rum sedan i fredags? Det är måndag idag!!! Jag vill gråta! Lugn och fin nu. Snart gråter jag av andra anledningar, riktiga anledningar, för att Victor flyttar hem snart och om två år gråter jag för att Ludde flyttar och till slut är jag helt ensam kvar utan pizzakartonger om jag inte köper dom själv förstås.

Livet verkar skoningslöst rulla vidare med eller utan pizzakartonger. Det är vår ute nu. Allt börjar vakna, även min medvetenhet som legat i dvala i vinter. Allt närmare kommer sommaren. Den sommaren som jag fruktat mest. Den kommer nu. Likt en tsunami rullar den in... Jag hör cirkusmusik långt bort i horisonten...allt är galet....

INBJUDAN till ALLA!!!!!

The split.

Miiiiina daaaamer och Heeeerrar! (trumvirvel)

Vår lilla tighta familj skall göra en akrobatisk konst, The Split, och vi har inte ens övat. Helt otränat förväntas vi att göra det omöjliga, inför publik dessutom.
I åratal värmer den kinesiske akrobaten upp, mjukar upp, stretchar och övar för att klara numret. Minsta slarv och leder kan gå av, ligament slitas sönder, men för livet kan uppstå. Akrobaten har övat sedan han varit liten av en skoningslös coach, han har gråtit och tränat i evigheter och slitit hårt med ett enda mål i sikte; att bli en vinnare, att kunna göra The Split utan ansträngning. Han kan och hans mamma är stolt. Deras hjärtan är av stål. Efter år av kallhamrande och övning.
Nu är det The Kestens tur och vi har inte tränat en sekund. Inget kallhamrande här inte. Får vi ångra det nu? Nu till försommaren skall vi visa upp vår makalösa The Split! Kom och titta! Vi behöver ert stöd. Den första juni bär det av till Confuciustemplet där numret skall uppvisas offentligt. En dag full av svårmod  och övermäktiga känslor, så ladda kleenexboxen och ha en bandaid låda redo. Varmt Välkomna!

Parade's End

Se den! Sitt inte bara där och glo! Ladda ner den genast och tryck på play! Men se för guds skull till att ha alla avsnitt klara och nedladdade först, för du vill se alla på en gång. En sak till. Skicka iväg alla som inte vill se den till månen. Du vill inte bli störd. Dra ur telefonen och ha mobilen urladdad. Se till att du har kissat både dig själv och hundarna och att du har något att äta vid tv:n för DU VILL INTE BLI STÖRD! Den här miniserien på fem avsnitt vill ha din uppmärksamhet. Checka ut från verkligheten och kliv in i den engelska sen-Edwardianska upper class eran, pendla mellan Londons kullerstenar och Yorkshires gröna kullar och gods och du blir genast nöjdare med tillvaron!

Med hopp om snar bättring,

Victoria

similia similibus curantur

Ludde!

På den här länken hittar du en glimt av Ludvig i vit T-shirt. Han är med i ett dansnummer i HS art extravaganza.
Varje vecka skickar skolan ut en sådan här länk till oss föräldrar så att vi kan se "The highlights of the week" om vi inte lyckats komma dit och se det själva så får vi möjlighet att se det via nätet! Fint va?
http://lianxi.wab.edu/node/1661

Teatime

Idag går det inte att göra annat än att helt enkelt dricka en kopp värmande te och skvallra bort en timme eller två med en väninna jag inte träffat på länge. Vi krockade på Jenny Lous häromdagen och vi har inte setts på evigheter. När hon berättade om deras planerade flytt in till stan visste jag att vi skulle ha massor att catch up idag! Det är grått och kallt ute och luftkvaliteten är inget vidare, så det blir bilen till vår lilla date som egentligen ligger på cykelavstånd, men det är ju snö ute också och jag cyklar inte gärna när det är halt. Not ladylike.

Elisabits visit lider mot sitt slut och vi vill gärna att tiden går i slowmotion men i stället verkar den speeda upp och varje dag rinner förbi som sand mellan mina fingrar. Vi har inte hunnit med mycket. Men, visst, det var ju ingen social call, hon var ju här på jobb. Vi har haft kul och njutit mest vi kunnat den tiden vi fått tillsammans, varit ute och ätit, kollat film, shoppat lite, umgåtts och varit vardagsvana med varandra. Det har varit underbart. Hoppas hon snart är tillbaka. 

Filmen som fick oss att lyfta oss från soffan

Igår började vi se en film som vi inte hade några som helst förväntningar på överhuvudtaget. Vi valde den nog mest för att det var Bradley Cooper som hade huvudrollen och eftersom han är bästis med Sidney Bristow i Alias, ville vi se vad han hade att erbjuda denna gång. Skall jag vara helt ärlig kunde jag inte ens svara Ludde när han frågade vad det var för genre på filmen när han tveksamt satte sig i mitt knä när filmen började. Är det något kärleksdravel vill jag inte se, sa han och började dra sig iväg mot sina dataspel. Gosa bara lite till med mig, sa jag, och det gjorde han. Filmen började och handlingen trollband oss genast på något konstigt vis. Ja, det var kärlek, men inte som vanligt, ja, det var lite "vuxet", men inte tråkigt. Frånvaron av orden Fuck, Dick, Whore, Are you shittin' me?, Piss off m m, gjorde att filmen kändes fräsch. Ingen självironi och inga snabba skämt eller pistolskott hördes heller i vårt surroundsystem. Istället togs vi med på en intressant historia som hade ett bra flöde med en sidohistoria som hade sin sidohistoria med en viktig parallellhistoria, eller hur det nu var... När vi var som mest intrigerade och vårt intresse börjat vakna på riktigt, slogs det effektiva piratkopieskyddet på och man kan inte höra ljudet på filmen. Det gäller endast när man kör filmen via ps3an, vilket vi gör ständigt eftersom kabeln som vi behöver för att kunna köra filmer från vår dvdspelare behövs på ett vitalt annat ställe, fråga inte mig vilket. 

Det här var inte första gången under julhelgen som vi drabbats av detta fenomen. Spindelmannenfilmen var likadan, flera andra som vi köpt och ville se fick vi lägga undan för att se när vi någon gång i FRAMTIDEN(väldigt osäker tidsangivelse, om än verklig, i vår familj) köpt en sån där (vad vet jag vad det är för sladd) viktig kabel som man behöver för att dvdspelaren skall funka. Men nu hade vi fått nog! Vi reste oss ur soffan och tog på oss kläder, mycket långkalsonger blev det, och tog oss ut i kylan, in i bilen och iväg till närmaste kabelhandel. På LIDO hittade vi vad vi sökte och en och en halvtimma senare satt vi soffan igen och kunde titta klart på den underbara filmen. I helgen kan vi titta på filmerna vi fått rata under julen. Yes! 

Ludvig, jag och CK fick oss en mysig filmtajm och det är det som räknas! The Words var bra! Rekommenderas!

Avpyntning

Nu viner Beijingvindarna utanför huset och kylan drar in över staden från norr och håller oss i ett järngrepp i ytterligare några veckor. Gobiökens sand och smuts tränger in överallt. Ute osar det illa av koleldarna som brinner ivrigt för att hålla undan den värsta kölden i hutongerna. Det gäller att härda ut. När julen är över och till och med julprydnaderna börjat se ledsna ut på att hålla humör och värmen uppe är det dags att se vad man går för.

CK knogar troget på, som en Nordsvensk arbetshäst (och ni vet hur svag jag är för sådana), kanske något sammanbiten. Idag tog han bilen till jobbet. Han fick nog igår av att jaga taxis som inte vill köra honom. Detta fruktlösa jagande i femtonminusgrader och stormvindar kan ju knäcka även den bästa av arbetshästar. Speciellt när man har en tid att passa.

Killarna har numera stängt in sig fullständigt på sina rum med sina laptops, gud vet vad de sysslar med, I dont want to know. Enda gången man ser dom är när man prasslar med en chips/godispåse eller vrålar -MAAAAT! i trappan. Tur att lovet är slut snart annars skulle vi alla få söka hjälp hos någon slags vitrock, tror jag.

Elisabeth kniper ihop, tar ett djupt andetag innan hon lämnar vår igloo och beger sig varje dag ut på nya äventyr i den isiga storstadsdjungeln. Varje dag med blicken: Hoppas vi ses igen... Hon är väldigt tapper och snygg när hon flexar iväg vid allt mellan nio och tio. Lucas är fascinerad av hennes arbetstider. Han överväger varje förmiddag att söka hennes jobb när han blir stor, men hennes alltid sena hemkomst avskräcker varje kväll. Då tycker han så synd om henne.

Wangan har också hamnat i någon slags permafrostkoma. Hon är inte helt bra från sin refluxsjuka och doktorn har rekommenderat  någon slags liten operation. Datum är ännu inte bestämt. Men hon brottas med Tassie och dammsugaren och plockar ur och i diskmaskinen, så jag klagar inte.

Jag har hamnat i soffan framför Nigella Lawson. Laddade hem hela henne, tror jag, så nu är vi bästisar snart. Det enda jag tyvärr kan göra när jag tittar på henne är att längta hem. Alla dessa fantastiska råvaror som inte går att få tag på här! Man ju inte göra någonting här! Jo, om man skall laga asiatisk mat...Men då går man ju ut och äter det här...suck, pust... En filt i soffan och tv är inte så dumt när det viner kallt ute, men när det gått fyra dagar i rad börjar det kännas jättetrist. Jag är inte byggd att sitta stilla och inte göra någonting. Det kliar i hela kroppen men jag vet inte vad jag skall ta mig för. Ingen har jag att prata med heller. Nigella bara pratar mat och svarar inte på tilltal...Tur att jag har en talbok. Men den vill ju inte heller utveckla en dialog till ett stimulerande samtal som inspirerar och värmer själen. Prutt, vad trist. Näää...nu får jag väl prata lite med den där trummande nötknäpparen. Han skall plockas ner i sin ask och jag får väl berätta en godnattsaga för honom så att somnar och sover ända fram till nästa jul igen! Nu skall jag städa så det ryker, det är ju fredag för faan! Frustrationsstäda är så effektivt!

På fredag ska man städa, det gör varenda tant
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist.

Men då sa pojken: SUDDA, sudda, sudda bort din sura min
Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Munnen den ska skratta och va’ gla’.
Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har du fått för du ska tralla, la la.
Sudda, sudda bort din sura min.


Skitbra! Fast jag ska ju mest ha julgransplundring...Det blir man ju inte sur av!

Julen är över! God Jul! Länge leve Julen!

Jaha, då är julen över för den här gången. Jag har överpyntat, överätit och överöst alla i familjen med julklappar. Allt är i sin ordning med andra ord. Jag är nöjd.

Trodde det skulle bli svårt med en sockerfri jul, men det har inte varit några som helst problem. När de andra har druckit glögg har jag druckit ett mysigt och kryddigt julte istället eller en god kopp kaffe. Godis och kaffebröd har jag kommit över för länge sedan, så det finns inte längre i min värld. Till dessert har jag ätit frukt, nötter och vispgrädde. Mums!

Det som saknats i julfirandet är ju givetvis resten av familjen som finns kvar i Sverige. Som tur är har vi ju Elisabeth här! Det är golden varje dag!

Igår kom CK's  nya efterlängtade TV som han fick i julklapp. Jag vågade inte köpa den rakt av, utan lät helt enkelt CK få bestämma modell och storlek på eländet. Istället körde jag en liten lurifax på julafton och slog in gamla tv:n som han fick öppna. Maken till förvånad min i CK's ansikte får man leta efter, men tillhörande kort med förklaring lugnade honom genast och den 25 december var han iväg och beställde åbäket som nu kommit. 

Det värsta för honom är att han ännu inte hunnit inviga sin nya fina pryl. Igår åkte vi nämligen direkt efter jobbet, utan att passera TV:n, på balett inne i stan. Svansjön. Mycket vacker föreställning som vi bjöd med ungdomarna, Victor och Elisabeth, på. Hemma sent, klockan elva, då börjar CK montera ihop TV:n och installerar, ivrig som ett barn. Kollar att allt funkar somnar sedan, lycklig som ett barn. Som ett barn. Jaa. Så jag inviger Tv:n själv med Downtown Abbey julspecial nu på morgonen mellan halv åtta och nio. Härligt, härligt att ligga i sängen och titta på tv med bra bild! Förra tv:n var inte bra. Den här är super! Bra julklapp jag köpt! Jag gillar mina julklappar! 

Få se, idag är det torsdag. Snart är det dags att slänga ut alla julsaker och städa utav helvette! Vad skönt det skall bli. 

Fröknusperkex!

Du milde! Detta börjar bli en receptblogg! Inte meningen, men nu blev det så här i juletider då skypen strejkar och hotmail är trist. Bäst att skynda sig att posta detta recept innan Mayadommen faller över oss!

Fröknusperkex!

Ja, så här ser det ut. Otroligt smakrikt och knastrigt utan att smula alltför mycket. Magen älskar detta! En riktig piprensare! Lucas har nästan ätit upp hela första satsen så nu bakar jag en ny alltmedan jag skriver detta inlägg.

Gör så här:

Sätt ugnen på 150 grader.

Blanda samman i en bunke:

1 dl solrosfrön

1 dl sesamfrön

en halv dl hela linfrön

en halv dl rapsolja

2 dl fullkornsmjöl (jag tog dinkel)

2 dl kokhett vatten

1-2 msk salt ev fling

Bred ut alltsammans tunt på ett bakplåtspapper på en plåt. Hela pappret täcks i stort sett. Jag använde en slickepott till hjälp. Grädda i ugnen i 55 minuter. Jag hällde lite extra salt ovanpå smettäcket innan jag stoppade in plåten, men det blev nästan lite för salt, fast gott också. Man kan ju göra hur många olika varianter som helst. Kryddor, andra fröer, torkad frukt m m. Hur enkelt som helst och gott!

Mina första knäckebröd!

Att baka knäckebröd var kul, men tog längre tid än jag kunnat ana. Resultatet var mer än mödan värd! Dessa smarriga knäckisar kommer att bli återkommande i brödbingen härhemma!

Degen är kladdig, så det går åt en hel del rågmjöl när man bakar ut härligheten!

Perfekt runda blir de inte, men ack så perfekta med en ostbit på!

Färdiggräddade och klara! Ett par timmar senare...

Här kommer receptet:

Bettans tranbärsknäckebröd 20 st

100 gr aprikoser + vatten

80 gram rågkross (drygt 1dl) + 40 gram vetekross (drygt en halv dl ) + 2 dl vatten

6,5 dl vetemjöl

2 dl rågsikt

1,5 dl solrosfrön

0,5 dl sirap

1,5 dl tranbär

1 msk salt

20 gram jäst + 2 dl ljummet vatten

Till utkavling: grovt rågmjöl

Gör så här:

1. Blötlägg aprikoserna i rikligt med vatten. Lägg rågkross och vetekross i en bunke och häll över två dl kokande vatten. Låt stå till nästa dag.

2. Dag 2. Mät upp vetemjöl, rågsikt, solrosfrön, salt, tranbär(jag hackade mina), sirap i en bunke. Tillsätt skållningen från gårdagen och hacka aprikoserna som du också tillsätter. Lös jästen i det ljumma vattnet och blanda ihop det med alltsammans till en smetig deg.

3. Låt jäsa i 40 min. Sätt ugnen på 175 grader.

4. Jobba ihop degen och dela upp den i tjugo lika stora delar. Kavla ut dessa delar i tunna kakor som är tjugo cm i diameter. Använd rikligt med mjöl. Jag arbetade nästan bara med händerna som en pizzabagare. 

5. Lägg dem på bakplåtspapper och borsta bort överflödigt mjöl. Nagga väl med en gaffel och grädda i ugnen i 12-15 minuter. Lägg brödet att kallna på galler. Kakorna kan behöva eftertorkas i ugnen i hundragradig värme  beroende på hur tjocka de är.

Skynda dig nu och lägg aprikoser i blöt och skålla vete och rågkross! För imorgon skall du grädda knäckebröd!! Planera alla goda ostar ni skall ha på det goda brödet! Och vilket fint dessertbord ni ska ha med vindruvor, ostar,  kallskuret och hemgjort knäcke! Jag har också gjort ett sånt himelskt gott fröknasperkex! Du skall få det receptet också! Kolla nästa inlägg! Kram på er alla som orkar läsa mina inte så frekventa inlägg!

Intressant alert!

Jag har just kommit på att vi tre damer i föregående inlägg härstammar på något vis alla från Dalarna! Kanske är vi släkt! Därav den mystiska och oförklarliga likheten som olika individer påstår sig se! That's right Sherlock!

Tjejsnack eller i brist på tjejkompisar att klaga ihop med!

Lika som bär, eller hur!

Ja, alltså hur olika vi tänker. Jag fick en riktig aha-upplevelse i helgen om hur olika vi är som människor, ingen revolution direkt, men en påminnelse för mig som släntrar på i samma ullstrumpor som vanligt. Kanske var det först en genusrelaterad incident som fick mig att tänka till, jag lever ju trots allt ensam med tre män och en pojke, och det kan vara en påfrestning ibland för alla parter har jag förstått.

Nu till min behjälpliga "Jag ser ljuset!" upplevelse:  

Jag vet att jag ibland ger mina killar svåra och utmanade uppgifter här hemma när det gäller ordnung und rednung. Skor som inte ska drälla i hallen, tvätt som skall bäras ned, diskmaskinen som kan användas, blablabla, ni vet alla vad jag talar om, (eller gör ni det?). 

Nåväl, kände mig väl lite nere i fredags och hade tagit ganska mycket mentalt stryk under veckan som varit utan att klaga, men att skicka Victor till Shanghai med en glad lyckönskning och ett leende på läpparna var nog droppen som fick tappra JAG att falla fritt en stund på fredagskvällen.

Istället för att knyta näven i byxfickan som en liten fegis och ett offer framförde jag en inte alltför lång men träffsäker predikan om den skavande och trista känslan att bli tagen för given. Det skulle jag inte ha gjort. 

Morgonen därpå var frukosten framdukad när jag kom upp. Fel frukost, fel, fel ,fel. 

"Bäste dräng reder sig själv", har en vis kvinna sagt, och hon har ju rätt som vanligt. Det roliga i sammanhanget, eller tråkiga, var att en framdukad frukost var nog inte vad jag behövde. 

Grabbarna på Orchid Garden hade inte fattat att allt jag behövde var att få känna mig viktig och betydelsefull för dem. Jag ville att de skulle säga det och uttrycka det i tusen ord och kanske handlingar, men inte saker som jag själv fixar lätt, utan kanske en nedladdad film, julmusiklista, mysig stund med småprat, lite nackkläm eller vad som helst som visar uppskattning, med ett intressefokus på mina behov, tillbaka. Men mina killar ser det inte på det viset. När jag nu fått min frukost framdukad, fel eller inte, skall jag var glad och tacksam. Det är ju tanken som räknas. Så resonerar de. Men den tanken är inget vidare anser jag.

AHA-UPPLEVELSEN som jag ser den

Det är inte hela bilden i ett sammanhang som skapar en reaktion.

(Omdömme av samma julgran: Mina killar: -Fin och präktig julgran! Jag: -Gräslig julgran, hur kan man sätta en lila kula bland de röda?) 

Enligt mig är det detaljerna i en bild som skapar en helhet som ger en reaktion. 

Det är där jag och de övriga i min älskade familj är så fruktansvärt olika. 

Jag vet att jag kan grotta in mig i detaljer något så fruktansvärt för mycket, men har jag fel, om jag nu håller mig på en normal nivå och inte grottar så mycket? Är det genusrelaterat eller är det jag som måste tänka om? Jag har slappnat av tvåhundra kilo när det gäller mycket om hur saker och ting skall vara och hur det är, men i vardagen måste man vara praktisk och inte samtidigt överge sina mest basala kunskaper och knep. Ex. disktrasan: användningsområde köksbänk, köksbord, EJ golv, EJ mun, EJ hundtassar, EJ ute mm. Medan mina killar tycker: En (disk)trasa är en trasa, användningsområde: torka allt som är skitigt om det inte finns kleenex, släng sedan trasan i diskhon och hoppas den är ren nästa gång kleenex är slut. Ja, och så fortsätter det... 

Nu till det positiva!!!!

Det här känns faktiskt lite romantiskt. Jag är Snövit, lååångt hemifrån och bor med de sju små dvärgarna. Happy working song, kom just till mig i tanken. 

Vi är alla så olika. Alla männsikor. Pojkar och flickor. Jag gillar det. Ständigt nya utmaningar och aha-upplevelser! Vi upplever och uppfattar saker och ting olika och tur är väl det. Annars skulle ju alla ha iPhone5...En väninna till mig skrev till mig på fejjan att jag var så lik söta MissLi. Jaha, det tycker hon. Jag tycker att MissLi och tjejen i svartvitt är lika(en gammal arbetskamrat till mig). Tur att vi tycker olika och är så olika! Undrar vilka detaljer hon ser likheten i eller om hon ser en helhetsbild som inte jag kan se. Fascinerande!