LÄXOR,Läxor, läxor...

Efter tre dagar på Beijing Language and Culture University kan jag bara konstatera att det är jätteroligt att sitta i skolbänken igen men inte helt oväntat fantastiskt krävande. Puh!

Tempot är hysteriskt och de flesta av mina kurskamrater har redan läst minst ett år kinesiska på universitetsnivå i sina hemländer. De har åkt hit för att lära sig PRATA kinesiska, eftersom det verkar vara den pusselbit som fattas när man läser kinesiska i ett annat land, uttalet är ju, som bekant, mycket svårt. Jag däremot, är där mer för att lära mig tecken, som de andra redan är duktiga på, och utveckla ett större flyt i mitt tal. Lärarna har stora utmaningar att möta i den här gruppen eftersom alla är otroligt motiverade och studietörstande elever.
Vi är fjorton stycken studenter just nu. Varje dag har det kommit någon ny och en eller två har redan droppat av till mer eller mindre avancerad nivå. Det är fyra italienare, tre amerikanare, en iranier, en sydafrikan, en korean, två britter och två svennar. De flesta är väl i tjugo-tjugofemårsåldern, men det finns en artonåring där också och en som är så gammal som fyrtiofyra!

Läxorna är utan nåd. Varje dag är det runt femton nya ord. Låter lite? De skall man kunna på minst fyra olika vis:
1. Betydelsen
2. skriva dem på pinyin
3. skriva dem med karaktärer
4. kunna tonen dvs ha ett bra uttal på ordet.

Sedan skall man skriva en liten berättelse i en speciell bok som vi fått köpa i två upplagor eftersom en alltid är på rättning växelvis, vi har ju läxa varje dag, med tecken och använda alla de ny glosorna i den.
I den boken skall man dessutom ha skrivit sina tecken minst sex gånger sida upp och sida ner på både pinyin och tecken. Gissa hur många TIMMAR det tar mig varje dag? Och när jag är klar måste jag titta på gårdagens ord för att inte glömma bort dem.

Sen har vi en massa hörövningsläxor och uttalsläxor som vi skall lyssna på från en CD som följde med i våra böcker vi fick. Jag har inte ens börjat med det ännu eftersom vi ska jobba med det nästa vecka, så jag vet inte hur lång tid det tar. Det får bli till helgen.

Jag har i alla fall inga problem med sysselsättning nuförtiden!

Chauffören som skjutsar mig till skolan 6.30 varje morgon är toppen än så länge. Han står och väntar på mig när jag är klar klockan tolv och klockan ett är jag hemma igen. Det känns så skönt att inte behöva köra själv den där timmen för då behöver jag verkligen bara koppla av efter fyra timmars hårdmangling i skolbänken. Jag sitter visserligen och pluggar i bilen, men jag gör det i min takt och det är tyst runtomkring mig. Chaffen är ung och behaglig. Tummen upp!
Nähä, om man skulle ta och köra ett varv i läxboken igen dårå. Rasten är slut!

Det har ringt in!!!!!

Äntligen har jag fått till det och skrivit in mig på universitetet.
Jag skall börja läsa mandarin på halvfart fram till december.
Jag åkte dit, på begäran, för någon vecka sedan och hämtade mitt admission notice. Då var jag tvungen att visa upp mitt pass och mitt giltiga VISA. Allt gick nästan väl. För det här var ju andra försöket. Första försöket hade de inte öppet, men nu hittade jag ju dit!
På tredje försöket, i tisdags, fick jag dessutom betala för mig och kvittera ut ett slags studentleg samt veta lite mer om tider och upplägg. Köerna var enorma, luften stod still, hettan var påfrestande och jag kände mig lite bortkommen. Personalens engelska "val ingde bla"om de ens kunde.

Beijing Language and Culture University, BLCU, är ett gammalt slitet campus i det stora universtetsområdet uppe i nordvästra hörnet av Beijing som kallas Wudaoku i Haidian. Där trängs i stort sett alla de stora universiteten i Beijing, så distriktet är färgat av studentliv har jag hört.

I morse åkte jag jättetidigt(6.30) till universitetet för att göra mitt Placement Test till min språkkurs som jag nu skall ägna mig åt på dagarna! Jag var så taggad! Med vässad penna och så mycket utsövd man nu kan vara inför en sån här dag åkte jag iväg med spänd förväntan. Kul och spännande att se vilken nivå man hamnar på.

"Testet" tog fem minuter, max. Men jag var ändå där i två timmar. Vi var nog drygt femton nervösa elever från hela världen i klassrummet och läraren gick noga igenom varje elev en och en för att lyssna och samtala med studenten så att hon kunde dela in var och en i rätt kunskapsnivå.
Vi andra fick lydigt sitta stilla och glo under tiden eller roa oss med att tjyvlyssna på när den synade studenten blev "torterad"och förhörd av läraren. Man fick också en läsuppgift instucken under näsan, både på pinyin och karaktärer som man högt skulle läsa upp för läraren. Pinyin är inga problem för mig, men karaktärer är en helt annan historia. Läraren hade ägnat minst tio minuter hos de andra studenterna utom de som aldrig någonsin studerat kinesiska. De tittade hon bara på en kort stund efter konstaterandet och sa -Go home, beginner group! De fick inte ens göra skrivtestet.
Sedan kom hon till mig. Då blev det pinsamt. -Student card, please! sa hon med värsta kinesaccenten Jag sträckte sträckte fram mitt leg och så öppnade hon boken där mitt namn och mitt foto satt och så sken hon upp och sa på kinesiska: -Ni hen piaoliang! Så tittade hon runt i salen som för att få medhåll, men det var ju ingen, eller få som förstod, så allt var så pinsamt! Flera gånger sa hon det och det var som om det var något fel på mitt kort. Jag fick liksom slita det ur handen på henne och säga tack så mycket. Sen frågade hon om jag hade studerat kinesiska och jag svarade som det var. Vi samtalade lite och det gick bra utan några som helst svårigheter. Sedan kom pappret fram och jag läste pinyin utan problem, sedan kom tecknen fram och där blev det tvärnit. Inte en rad klarade jag.
Läraren tittade på mig som om jag kom från en annan planet. -Hur kan du tala kinesiska utan att kunna läsa? Du var mig ett besynnerligt fall! Hur skall jag kunna placera dig? I gruppen för nybörjare kan du inte vara för du kan ju redan prata och i gruppen för avancerade kan du inte vara för du kan inte skriva! Du pratar som en kines och skriver som en långnäsa! Hahaha! Jag sätter dig i medelgruppen. Men när vi pratar, då håller du för öronen och skrivtränar istället! Skriv, Skriv, Skriv!!! Du kan gå. Du får inte göra något test! Zai jian!
Jahapp.
Så i morgon klockan tio skall jag gå till building 3 och se på test result och hämta ut schemat utefter det och böcker utefter det... och klockan två blir det Gong Fu Show!!!!

Victors nya lya

 Här kommer lite  bilder på vår lägenhet i Stockholm som den såg ut på hemnet där vi hittade den.

Planritningen stämmer väl sådär lagom bra har jag förstått....

 Köket går i den här stilen, jaha... Vi får inte plats att äta här allihopa. Men vill vi som är såna härliga individualister äta tillsammans?öööö...

Här är ett av sovrummen, det lilla, tror jag. Det andra har ett burspråk har jag för mig, eller är det det här, fast bilden är skev? ööö...

Ja, som ni förstår av min torftiga text är det inte mycket jag har förstått av vad vi har gett oss in på egentligen, men nu är det gjort! Det känns härligt med tak över huvudet och vi skall ta oss an det med glädje! Den 18 juni är det tillträde och vi ser fram emot detta!

Ryggskit

På tal om Doktor Ken... Jag hatar att låta som en gnälltant, men min rygg har nu låst sig mer än någonsin och jag har äntligen gått iväg för att få hjälp. Doktor Tsuda skickade mig akut till en fysioterapeut för att lösa upp den låsta muskelmassan och få bort den kroniska inflammationen i ryggslutet som på senare tid omöjliggjort det för mig att sova på höger sida.
Får se vad de kan göra åt saken. JAg har ju dragit med det här i stort sett hela mitt vuxna liv, så jag har inga större förhoppningar. Men alla apparater Doktor Liao(fysioterapeuten) körde på mig igår var skönt och kändes som lindrande åtminstone. Det var ultraljud, mikrovågor, elektricitet, utlraljudsvärme.....tid tog det i alla fall. När muskeln slappnar av, efter ett antal besök, skall jag få riktig värk i ben och rygg påstår Doktor Liao. Då först kan vi angripa det riktiga problemet påstås det. Pust... Det ser jag fram emot! Riktig värk! Kul! Då skall vi träna muskler säger han. Jippie!
Nu skall jag duscha. Jag har sprungit en halv mil.

Här är lite bilder på Beijings spröda vår

Den är skör i år vår vår. Den vill liksom inte braka lös. Den är lika svårflörtad som Hjärter Dam. Går jag ut utan mössa, önskar jag att jag hade fetvadd i öronen för det börjar oundvikligen att blåsa rakt in i dem direkt. Jag kan höra Drottningen skrika: -Off with her head!

Men visst är promenaden värd allt när man möts av så vackra vänner? Himlen är fullständigt betagande och blommorna är CRAZY! Min allergi är så gott som borta(tror jag) och livet är ju tillbaka! Jag lapar sol nu varje dag! 

Rugbypremiär

En ledig vecka för killarna har just passerat och nu är det dags att dra på sig ryggan med skolsaker igen och bege sig ut i djungeln för att brottas med nya utmaningar. Varma vädret har legat av sig lite, men skam den som ger sig. Jag promenerar mycket varje dag och letar vårtecken. Scillan, magnolian, forcynthian, persikoblomman, körsbärsblomman, maskrosen är en del vårminglare som stoltserar i parken där jag strosar runt med Tassadar.

Rugbysäsongen börjar idag för Ludvig och jag hoppas att hans sår i handen har läkt nog och att han klarar av träningen bra. Han började värma upp rejält redan nu under lediga veckan, så det ska nog gå bra. Såret i handen fick han när han cyklade hem en mörk kväll för någon vecka sedan. Han körde på en cementböld på marken och flög över styret, tog emot sig med båda händerna som fick sig en rejäl skrapa. När han kom hem fick jag sätta på mig en sjuksysterroll och inte svimma när jag synade speciellt ena handen som såg ut som en slarvsylta fylld med grus. Hans händer lade jag i blöt en halvtimme i ljummet vatten och sedan fick jag klippa bort en massa hud som var söndertrasad runt en krater mitt i handen. Därunder gömde det sig smuts och stenbitar om vartannat som jag fick plocka bort med pincett och därefter rengöra med sterila vattenpipetter som jag strilade med hård stråle på det smutsbelagda området. Det gjorde fasligt ont, men Ludvig, som drar ut tänder hos tandläkaren utan bedövning, är en äkta finne och biter ihop när det behövs, sa inte vodkaflaska. Jo, han sa, Mamma, varför blev du inte sjuksköterska?

Hahahahahah!!! Han skulle bara veta hur mycket jag ville slippa undan den där uppgiften. Jag ville svimma och nästan spy. Jag var kallsvettig och yr. But I kept calm and carried on. Som en mor.
Nu, snart två veckor senare och bandagebyte varje dag ser det fint ut i hans hand. Det var ju heller inte första gången jag la om ett köttsår på den stackars pojken tyvärr. Hoppas nu bara att det var den sista och att rugbypremiären går fint.

Mumin tittar ut efter en lång vinter och konstaterar: -Våren är här!

Nähä, muren var visst inte bra. I söndags började det mödosamma arbetet för de nu två kvinnliga arbetarna att för hand, sten för sten ta ner muren som, förvisso inte var klar på långa vägar, men som påbörjats för någon vecka sedan och jag sett fram emot skulle bli hög. Nu har de planterat en liten häck där istället. Jag kan bara helt lekmannamässigt meddela att han som planterade häcken var lika mycket trädgårdsmästare som jag och att om häcken överlever denna säsong är det bara att gratulera.

Det är så mycket vår ute nu och idag var det tjugo grader varmt ute och lätt vind!  Jag tog två långpromenader. Högt uppe i det blå svävade en drake och jag vill så gärna att ni ska se den med! Några av er som läser är ju "Believers" och ni ser den säkert med en gång och ni andra får helt enkelt tro mig ändå när jag säger att det var en härlig feeling att se den sväva fritt i vårsolen.




Skitfläcken ovanför trädtoppen är draken. Jag är ute så mycket jag orkar nu, det är så mycket som händer i naturen. Det fullkomligt knakar i varenda buske!...and I don't wanna miss a thing...som Steven Tyler vrålsjunger.

Keep on going!

Leo

Här är min lärare i Tai ji. Han heter Leo och visar mig här några grundsteg. Att minnas alla dessa moment är för mig som att rabbla tågtiderna baklänges! Bäst att ta en time out.

Aldrig klart-Rapport från ett bygge i Peking

Huset mitt emot oss blir aldrig klart. De bygger och bygger och bygger. Arbetarna kommer och går. 8.30-18.00.  De har sina egna verktyg med och orangea västar på sig. Västarna är de beordrade att ha sedan dödsolyckan i vintras men få har hjälm. Helt plötsligt så stannar bygget av i några dagar och så kommer de tillbaka och gör några knop till. Vad vet jag om byggpengarna är slut eller om de bara inte har lust att komma? Kanske är det någon helgdag som jag inte känner till. Men då har de många helger i så fall. Det roliga är att byggherren ser ut att ha ändrade byggplaner jämt. De vill inte ha bara ett rum till, de vill ha ett till rum. Så bygger de ut ett rum till.

Sen vill de inte ha köksinredningen. De slänger ut den på gatan, ingen container. Nästa vecka hivar de ut badrummet. Småskräp samlar de i en äkta matta som de knutit rep i alla hörnen på, som husägaren förmodligen lämnat kvar, och den använder de nu som någon slags bärhjälp och tömmer med ut på gatan. Sedan hör jag hur de bilar upp golven. Det nyutbyggda garaget. Nehej, det skall inte vara garage längre. Det skall vara ett rum där nu. Eller...?

Allt damm som flyger runt, alla arbetare som har förstaparkettsbiljett in till mig. De glor rakt in i mitt vardagsrum medan de jobbar och sitter alltid och äter med ögonen riktade åt mitt hus i förhoppning om att få se nått skojigt västerländskt (en blond tant cyklar med en pudel i cykelkorg) att få rapportera hem om till sin provins i hembyn hundratals mil härifrån.
Deras skitiga, rostiga, bilar som står parkerade och ivägen på vår smala gata här utanför. De är inte parkerade, de är bara släppta, mitt i gatan, utan tanke på att andra bilar skall kunna passera.

Häromdagen var det en av arbetarna som slog sig i huvudet något så vansinnigt i en dörr. Det bara small till och jag trodde hon skulle tuppa av. Det är byggets enda kvinna. Hon jobbar lika hårt som de andra, hon är nästan den största av dem, men magrast. Hjälm har hon aldrig på sig. Men ett förkläde, det var därför jag så lätt kunde se att hon var kvinna första gången jag såg henne.
Muren som de började mura upp för tre veckor sedan har bara avstannat. Varför? De rev den gamla med stora släggor. De slog och slog i flera dagar. Som galna hundar rev de den där kraftiga muren med den fina soptunnepelaren som hade ett inbyggt sopskåp som jag var så avundsjuk på. Se hur det ser ut nu. Ingen murar, allt är fult. Det blir aldrig klart. Det är så sorgligt.

Vår-röjet

I helgen har jag varit Flitiga Lisa och storstädat i källaren. Nästan varenda liten låda har jag gått igenom, synat varenda liten grej och avgjort om just denna tingest fått visum i vårt förråd ett år till. Mycket har gått till tippen, dvs ayin. Jag slängde en hel del redan på söndagen så att en del andra får ta del av kakan, men jag vågar inte slänga allt till de vanliga städayisarna, utan att Wangan får gå igenom och ta det hon vill ha först för annars blir hon så vresig på mig och det sura äpplet vill inte jag bita i. Bäst att hon får Victors gamla urtvättade t-shirts med heavy metall tryck på. Hon är så söt då hon går runt och städar i såna kläder, 44 år gammal, eller ung, kanske en del föredrar att säga.

Mina jul-lådor, och andra högtidslådor gick jag faktiskt inte igenom den här gången. Men de fick sig en omgång av dammtrasan och en liten om-organisation skedde även i det lilla ayirummet längst in också. Mössor,halsdukar och vant-lådan ligger numera längst ned och badkläder har klättrat en bit upp i stapeln!

Som alltid när man är igång och stor-rensar i förråd blir man ju i ett rasande behov av att åka till Ikea för att införskaffa mera lådor att organisera och styra upp det hela med och då åker det ju med en hel del annat också. Jag köpte bl a en hallmatta till Victor som han skall få ta med sig till Sverige och ha i sin än så länge imaginära bostad där. Jag tyckte den var kul med de kinesiska karaktärerna på. Tillsammans bildar de ordet "Välkommen". 

På söndagen hann vi att fira palmsöndagen med en gudstjänst på ambassaden och vi tog oss en härlig vårpremiärtur på våra cyklar. Vi trampade till Tyske Bagare Herr Bock och köpte bröd som vi gjorde vitlöksbröd i ugn av till vår goda hummersoppa som CK kokat.

Idag sa jag upp mig från en kurs jag tvingat mig att gå på. -Neej, tänkte jag, det här är inget kul, jag är för spänd, för stressad, vill bara framåt hela tiden, men inget händer. This is tooo slow! (Kanske är det det jag behöver, men det fattar ju inte jag!) Jag har inte tränat mellan träffarna. Varför? Måste bero på att jag inte har intresset/läggningen. 

Vad är det nu för kurs jag talar om?

Taiji, så klart.

Tänkte att nu har jag bott i Kina i tio år och det vore kul att få veta mer om denna uråldriga livsstil/rörelse/dans/sport/kunskap. Fick nys om en kille som tränat Taiji i många herrans år och som kunde engelska mycket bra och gett lektioner både i Kina och utomlands som inte var alltför dyr. Hyrde in honom i ett paket på tio gånger, men nu efter åtta gånger har jag upptäckt att detta inte är något för mig just nu i alla fall. Har så mycket annat i skallen att tänka på så det får helt enkelt inte plats mer på hårddisken för tillfället. Det ryker redan ur skallen på mig! Tränaren är helt underbar skall tilläggas. Han är ursöt och mycket duktig. Kanske en annan gång. 

Nu är det kvällsmat på gång här. Pojkarna är såååååå hungriga!!!!

Vinter Vår Vinter Vår

Så här underbart väder var det för två veckor sedan när vi var och klättrade i bergen en och en halv timmes bilfärd utanför stan. Vårbäckarna porlade och alla utom jag gick i t-shirts och svettades. Ni som känner mig vet ju att det är något fel på mig eftersom jag aldrig svettas och fryser och har kalla händer även när det är 25 grader varmt. Det var hur som helst en härlig dag i bergen för tre fredagar sedan.

Sen kom bakslaget igår. När vi drog bort gardinen höll vi på att gå och lägga oss igen, ja somliga av oss gjorde faktiskt det. Sopborsten på förstukvisten är stulen, ska jag tillägga. Jag har en 20 cm linjal som vi skrapar rutorna med. Det finns inte att köpa någon fönsterskrapa här. CK tycker lösningen är mycket lustig och "frökenaktig".

Tassie gillar inte när det snöar och slaskar. Varje gång han går ut lyfter han på tassarna och vill in igen. När han kommer in måste han duscha. Så förhatligt! Som tur är, är det torrt och fint ute idag igen. Allt oväder är borta idag . Allt är över på bara ett dygn. Det är lite vitt kvar i buskarna och på skuggplatser. Gatorna är fina. Jag har glömt bort att jag satt fast i trafiken med fara för mitt liv i TRE timmar igår när jag skjutsade CK till jobbet...

Idag är det CCC!!!

Akrobatik China Style

Ok, nu har jag obsessat en halvtimme över en pizzakartong som legat i någon av pojkarnas rum sedan i förmodligen fredags och nu får jag sluta med det. Precis som jag skulle sätta mig ner för att blogga lite här efter lunch kom ayin förbi med kartongen och en massa annat skräp hon rensat upp från pojkarnas rum. Jag greps av pizzakartongsraseri i tysthet eftersom det bara är jag och Wangan hemma. Jag kan nämligen inte just nu tänka mig något mer degenererande än att ta upp en pizzakartong på sitt rum och äta direkt ur kartongen i sängen och spela dataspel samtidigt. Speciellt inte när jag alltid bäddar rent i alla sängar på fredagar! Tur att det bara är jag och Wangan hemma.
Har totalt glömt bort vad jag skulle blogga om dessutom. Det var säkert inget viktigt. Vad är viktigare än pizzakartongsraseri? Pizzakartongen på sitt rum sedan i fredags? Det är måndag idag!!! Jag vill gråta! Lugn och fin nu. Snart gråter jag av andra anledningar, riktiga anledningar, för att Victor flyttar hem snart och om två år gråter jag för att Ludde flyttar och till slut är jag helt ensam kvar utan pizzakartonger om jag inte köper dom själv förstås.

Livet verkar skoningslöst rulla vidare med eller utan pizzakartonger. Det är vår ute nu. Allt börjar vakna, även min medvetenhet som legat i dvala i vinter. Allt närmare kommer sommaren. Den sommaren som jag fruktat mest. Den kommer nu. Likt en tsunami rullar den in... Jag hör cirkusmusik långt bort i horisonten...allt är galet....

INBJUDAN till ALLA!!!!!

The split.

Miiiiina daaaamer och Heeeerrar! (trumvirvel)

Vår lilla tighta familj skall göra en akrobatisk konst, The Split, och vi har inte ens övat. Helt otränat förväntas vi att göra det omöjliga, inför publik dessutom.
I åratal värmer den kinesiske akrobaten upp, mjukar upp, stretchar och övar för att klara numret. Minsta slarv och leder kan gå av, ligament slitas sönder, men för livet kan uppstå. Akrobaten har övat sedan han varit liten av en skoningslös coach, han har gråtit och tränat i evigheter och slitit hårt med ett enda mål i sikte; att bli en vinnare, att kunna göra The Split utan ansträngning. Han kan och hans mamma är stolt. Deras hjärtan är av stål. Efter år av kallhamrande och övning.
Nu är det The Kestens tur och vi har inte tränat en sekund. Inget kallhamrande här inte. Får vi ångra det nu? Nu till försommaren skall vi visa upp vår makalösa The Split! Kom och titta! Vi behöver ert stöd. Den första juni bär det av till Confuciustemplet där numret skall uppvisas offentligt. En dag full av svårmod  och övermäktiga känslor, så ladda kleenexboxen och ha en bandaid låda redo. Varmt Välkomna!

Parade's End

Se den! Sitt inte bara där och glo! Ladda ner den genast och tryck på play! Men se för guds skull till att ha alla avsnitt klara och nedladdade först, för du vill se alla på en gång. En sak till. Skicka iväg alla som inte vill se den till månen. Du vill inte bli störd. Dra ur telefonen och ha mobilen urladdad. Se till att du har kissat både dig själv och hundarna och att du har något att äta vid tv:n för DU VILL INTE BLI STÖRD! Den här miniserien på fem avsnitt vill ha din uppmärksamhet. Checka ut från verkligheten och kliv in i den engelska sen-Edwardianska upper class eran, pendla mellan Londons kullerstenar och Yorkshires gröna kullar och gods och du blir genast nöjdare med tillvaron!

Med hopp om snar bättring,

Victoria

similia similibus curantur

Ludde!

På den här länken hittar du en glimt av Ludvig i vit T-shirt. Han är med i ett dansnummer i HS art extravaganza.
Varje vecka skickar skolan ut en sådan här länk till oss föräldrar så att vi kan se "The highlights of the week" om vi inte lyckats komma dit och se det själva så får vi möjlighet att se det via nätet! Fint va?
http://lianxi.wab.edu/node/1661

Teatime

Idag går det inte att göra annat än att helt enkelt dricka en kopp värmande te och skvallra bort en timme eller två med en väninna jag inte träffat på länge. Vi krockade på Jenny Lous häromdagen och vi har inte setts på evigheter. När hon berättade om deras planerade flytt in till stan visste jag att vi skulle ha massor att catch up idag! Det är grått och kallt ute och luftkvaliteten är inget vidare, så det blir bilen till vår lilla date som egentligen ligger på cykelavstånd, men det är ju snö ute också och jag cyklar inte gärna när det är halt. Not ladylike.

Elisabits visit lider mot sitt slut och vi vill gärna att tiden går i slowmotion men i stället verkar den speeda upp och varje dag rinner förbi som sand mellan mina fingrar. Vi har inte hunnit med mycket. Men, visst, det var ju ingen social call, hon var ju här på jobb. Vi har haft kul och njutit mest vi kunnat den tiden vi fått tillsammans, varit ute och ätit, kollat film, shoppat lite, umgåtts och varit vardagsvana med varandra. Det har varit underbart. Hoppas hon snart är tillbaka. 

Filmen som fick oss att lyfta oss från soffan

Igår började vi se en film som vi inte hade några som helst förväntningar på överhuvudtaget. Vi valde den nog mest för att det var Bradley Cooper som hade huvudrollen och eftersom han är bästis med Sidney Bristow i Alias, ville vi se vad han hade att erbjuda denna gång. Skall jag vara helt ärlig kunde jag inte ens svara Ludde när han frågade vad det var för genre på filmen när han tveksamt satte sig i mitt knä när filmen började. Är det något kärleksdravel vill jag inte se, sa han och började dra sig iväg mot sina dataspel. Gosa bara lite till med mig, sa jag, och det gjorde han. Filmen började och handlingen trollband oss genast på något konstigt vis. Ja, det var kärlek, men inte som vanligt, ja, det var lite "vuxet", men inte tråkigt. Frånvaron av orden Fuck, Dick, Whore, Are you shittin' me?, Piss off m m, gjorde att filmen kändes fräsch. Ingen självironi och inga snabba skämt eller pistolskott hördes heller i vårt surroundsystem. Istället togs vi med på en intressant historia som hade ett bra flöde med en sidohistoria som hade sin sidohistoria med en viktig parallellhistoria, eller hur det nu var... När vi var som mest intrigerade och vårt intresse börjat vakna på riktigt, slogs det effektiva piratkopieskyddet på och man kan inte höra ljudet på filmen. Det gäller endast när man kör filmen via ps3an, vilket vi gör ständigt eftersom kabeln som vi behöver för att kunna köra filmer från vår dvdspelare behövs på ett vitalt annat ställe, fråga inte mig vilket. 

Det här var inte första gången under julhelgen som vi drabbats av detta fenomen. Spindelmannenfilmen var likadan, flera andra som vi köpt och ville se fick vi lägga undan för att se när vi någon gång i FRAMTIDEN(väldigt osäker tidsangivelse, om än verklig, i vår familj) köpt en sån där (vad vet jag vad det är för sladd) viktig kabel som man behöver för att dvdspelaren skall funka. Men nu hade vi fått nog! Vi reste oss ur soffan och tog på oss kläder, mycket långkalsonger blev det, och tog oss ut i kylan, in i bilen och iväg till närmaste kabelhandel. På LIDO hittade vi vad vi sökte och en och en halvtimma senare satt vi soffan igen och kunde titta klart på den underbara filmen. I helgen kan vi titta på filmerna vi fått rata under julen. Yes! 

Ludvig, jag och CK fick oss en mysig filmtajm och det är det som räknas! The Words var bra! Rekommenderas!

Avpyntning

Nu viner Beijingvindarna utanför huset och kylan drar in över staden från norr och håller oss i ett järngrepp i ytterligare några veckor. Gobiökens sand och smuts tränger in överallt. Ute osar det illa av koleldarna som brinner ivrigt för att hålla undan den värsta kölden i hutongerna. Det gäller att härda ut. När julen är över och till och med julprydnaderna börjat se ledsna ut på att hålla humör och värmen uppe är det dags att se vad man går för.

CK knogar troget på, som en Nordsvensk arbetshäst (och ni vet hur svag jag är för sådana), kanske något sammanbiten. Idag tog han bilen till jobbet. Han fick nog igår av att jaga taxis som inte vill köra honom. Detta fruktlösa jagande i femtonminusgrader och stormvindar kan ju knäcka även den bästa av arbetshästar. Speciellt när man har en tid att passa.

Killarna har numera stängt in sig fullständigt på sina rum med sina laptops, gud vet vad de sysslar med, I dont want to know. Enda gången man ser dom är när man prasslar med en chips/godispåse eller vrålar -MAAAAT! i trappan. Tur att lovet är slut snart annars skulle vi alla få söka hjälp hos någon slags vitrock, tror jag.

Elisabeth kniper ihop, tar ett djupt andetag innan hon lämnar vår igloo och beger sig varje dag ut på nya äventyr i den isiga storstadsdjungeln. Varje dag med blicken: Hoppas vi ses igen... Hon är väldigt tapper och snygg när hon flexar iväg vid allt mellan nio och tio. Lucas är fascinerad av hennes arbetstider. Han överväger varje förmiddag att söka hennes jobb när han blir stor, men hennes alltid sena hemkomst avskräcker varje kväll. Då tycker han så synd om henne.

Wangan har också hamnat i någon slags permafrostkoma. Hon är inte helt bra från sin refluxsjuka och doktorn har rekommenderat  någon slags liten operation. Datum är ännu inte bestämt. Men hon brottas med Tassie och dammsugaren och plockar ur och i diskmaskinen, så jag klagar inte.

Jag har hamnat i soffan framför Nigella Lawson. Laddade hem hela henne, tror jag, så nu är vi bästisar snart. Det enda jag tyvärr kan göra när jag tittar på henne är att längta hem. Alla dessa fantastiska råvaror som inte går att få tag på här! Man ju inte göra någonting här! Jo, om man skall laga asiatisk mat...Men då går man ju ut och äter det här...suck, pust... En filt i soffan och tv är inte så dumt när det viner kallt ute, men när det gått fyra dagar i rad börjar det kännas jättetrist. Jag är inte byggd att sitta stilla och inte göra någonting. Det kliar i hela kroppen men jag vet inte vad jag skall ta mig för. Ingen har jag att prata med heller. Nigella bara pratar mat och svarar inte på tilltal...Tur att jag har en talbok. Men den vill ju inte heller utveckla en dialog till ett stimulerande samtal som inspirerar och värmer själen. Prutt, vad trist. Näää...nu får jag väl prata lite med den där trummande nötknäpparen. Han skall plockas ner i sin ask och jag får väl berätta en godnattsaga för honom så att somnar och sover ända fram till nästa jul igen! Nu skall jag städa så det ryker, det är ju fredag för faan! Frustrationsstäda är så effektivt!

På fredag ska man städa, det gör varenda tant
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist.

Men då sa pojken: SUDDA, sudda, sudda bort din sura min
Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Munnen den ska skratta och va’ gla’.
Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har du fått för du ska tralla, la la.
Sudda, sudda bort din sura min.


Skitbra! Fast jag ska ju mest ha julgransplundring...Det blir man ju inte sur av!