Julen är över! God Jul! Länge leve Julen!

Jaha, då är julen över för den här gången. Jag har överpyntat, överätit och överöst alla i familjen med julklappar. Allt är i sin ordning med andra ord. Jag är nöjd.

Trodde det skulle bli svårt med en sockerfri jul, men det har inte varit några som helst problem. När de andra har druckit glögg har jag druckit ett mysigt och kryddigt julte istället eller en god kopp kaffe. Godis och kaffebröd har jag kommit över för länge sedan, så det finns inte längre i min värld. Till dessert har jag ätit frukt, nötter och vispgrädde. Mums!

Det som saknats i julfirandet är ju givetvis resten av familjen som finns kvar i Sverige. Som tur är har vi ju Elisabeth här! Det är golden varje dag!

Igår kom CK's  nya efterlängtade TV som han fick i julklapp. Jag vågade inte köpa den rakt av, utan lät helt enkelt CK få bestämma modell och storlek på eländet. Istället körde jag en liten lurifax på julafton och slog in gamla tv:n som han fick öppna. Maken till förvånad min i CK's ansikte får man leta efter, men tillhörande kort med förklaring lugnade honom genast och den 25 december var han iväg och beställde åbäket som nu kommit. 

Det värsta för honom är att han ännu inte hunnit inviga sin nya fina pryl. Igår åkte vi nämligen direkt efter jobbet, utan att passera TV:n, på balett inne i stan. Svansjön. Mycket vacker föreställning som vi bjöd med ungdomarna, Victor och Elisabeth, på. Hemma sent, klockan elva, då börjar CK montera ihop TV:n och installerar, ivrig som ett barn. Kollar att allt funkar somnar sedan, lycklig som ett barn. Som ett barn. Jaa. Så jag inviger Tv:n själv med Downtown Abbey julspecial nu på morgonen mellan halv åtta och nio. Härligt, härligt att ligga i sängen och titta på tv med bra bild! Förra tv:n var inte bra. Den här är super! Bra julklapp jag köpt! Jag gillar mina julklappar! 

Få se, idag är det torsdag. Snart är det dags att slänga ut alla julsaker och städa utav helvette! Vad skönt det skall bli. 

Fröknusperkex!

Du milde! Detta börjar bli en receptblogg! Inte meningen, men nu blev det så här i juletider då skypen strejkar och hotmail är trist. Bäst att skynda sig att posta detta recept innan Mayadommen faller över oss!

Fröknusperkex!

Ja, så här ser det ut. Otroligt smakrikt och knastrigt utan att smula alltför mycket. Magen älskar detta! En riktig piprensare! Lucas har nästan ätit upp hela första satsen så nu bakar jag en ny alltmedan jag skriver detta inlägg.

Gör så här:

Sätt ugnen på 150 grader.

Blanda samman i en bunke:

1 dl solrosfrön

1 dl sesamfrön

en halv dl hela linfrön

en halv dl rapsolja

2 dl fullkornsmjöl (jag tog dinkel)

2 dl kokhett vatten

1-2 msk salt ev fling

Bred ut alltsammans tunt på ett bakplåtspapper på en plåt. Hela pappret täcks i stort sett. Jag använde en slickepott till hjälp. Grädda i ugnen i 55 minuter. Jag hällde lite extra salt ovanpå smettäcket innan jag stoppade in plåten, men det blev nästan lite för salt, fast gott också. Man kan ju göra hur många olika varianter som helst. Kryddor, andra fröer, torkad frukt m m. Hur enkelt som helst och gott!

Mina första knäckebröd!

Att baka knäckebröd var kul, men tog längre tid än jag kunnat ana. Resultatet var mer än mödan värd! Dessa smarriga knäckisar kommer att bli återkommande i brödbingen härhemma!

Degen är kladdig, så det går åt en hel del rågmjöl när man bakar ut härligheten!

Perfekt runda blir de inte, men ack så perfekta med en ostbit på!

Färdiggräddade och klara! Ett par timmar senare...

Här kommer receptet:

Bettans tranbärsknäckebröd 20 st

100 gr aprikoser + vatten

80 gram rågkross (drygt 1dl) + 40 gram vetekross (drygt en halv dl ) + 2 dl vatten

6,5 dl vetemjöl

2 dl rågsikt

1,5 dl solrosfrön

0,5 dl sirap

1,5 dl tranbär

1 msk salt

20 gram jäst + 2 dl ljummet vatten

Till utkavling: grovt rågmjöl

Gör så här:

1. Blötlägg aprikoserna i rikligt med vatten. Lägg rågkross och vetekross i en bunke och häll över två dl kokande vatten. Låt stå till nästa dag.

2. Dag 2. Mät upp vetemjöl, rågsikt, solrosfrön, salt, tranbär(jag hackade mina), sirap i en bunke. Tillsätt skållningen från gårdagen och hacka aprikoserna som du också tillsätter. Lös jästen i det ljumma vattnet och blanda ihop det med alltsammans till en smetig deg.

3. Låt jäsa i 40 min. Sätt ugnen på 175 grader.

4. Jobba ihop degen och dela upp den i tjugo lika stora delar. Kavla ut dessa delar i tunna kakor som är tjugo cm i diameter. Använd rikligt med mjöl. Jag arbetade nästan bara med händerna som en pizzabagare. 

5. Lägg dem på bakplåtspapper och borsta bort överflödigt mjöl. Nagga väl med en gaffel och grädda i ugnen i 12-15 minuter. Lägg brödet att kallna på galler. Kakorna kan behöva eftertorkas i ugnen i hundragradig värme  beroende på hur tjocka de är.

Skynda dig nu och lägg aprikoser i blöt och skålla vete och rågkross! För imorgon skall du grädda knäckebröd!! Planera alla goda ostar ni skall ha på det goda brödet! Och vilket fint dessertbord ni ska ha med vindruvor, ostar,  kallskuret och hemgjort knäcke! Jag har också gjort ett sånt himelskt gott fröknasperkex! Du skall få det receptet också! Kolla nästa inlägg! Kram på er alla som orkar läsa mina inte så frekventa inlägg!

Intressant alert!

Jag har just kommit på att vi tre damer i föregående inlägg härstammar på något vis alla från Dalarna! Kanske är vi släkt! Därav den mystiska och oförklarliga likheten som olika individer påstår sig se! That's right Sherlock!

Tjejsnack eller i brist på tjejkompisar att klaga ihop med!

Lika som bär, eller hur!

Ja, alltså hur olika vi tänker. Jag fick en riktig aha-upplevelse i helgen om hur olika vi är som människor, ingen revolution direkt, men en påminnelse för mig som släntrar på i samma ullstrumpor som vanligt. Kanske var det först en genusrelaterad incident som fick mig att tänka till, jag lever ju trots allt ensam med tre män och en pojke, och det kan vara en påfrestning ibland för alla parter har jag förstått.

Nu till min behjälpliga "Jag ser ljuset!" upplevelse:  

Jag vet att jag ibland ger mina killar svåra och utmanade uppgifter här hemma när det gäller ordnung und rednung. Skor som inte ska drälla i hallen, tvätt som skall bäras ned, diskmaskinen som kan användas, blablabla, ni vet alla vad jag talar om, (eller gör ni det?). 

Nåväl, kände mig väl lite nere i fredags och hade tagit ganska mycket mentalt stryk under veckan som varit utan att klaga, men att skicka Victor till Shanghai med en glad lyckönskning och ett leende på läpparna var nog droppen som fick tappra JAG att falla fritt en stund på fredagskvällen.

Istället för att knyta näven i byxfickan som en liten fegis och ett offer framförde jag en inte alltför lång men träffsäker predikan om den skavande och trista känslan att bli tagen för given. Det skulle jag inte ha gjort. 

Morgonen därpå var frukosten framdukad när jag kom upp. Fel frukost, fel, fel ,fel. 

"Bäste dräng reder sig själv", har en vis kvinna sagt, och hon har ju rätt som vanligt. Det roliga i sammanhanget, eller tråkiga, var att en framdukad frukost var nog inte vad jag behövde. 

Grabbarna på Orchid Garden hade inte fattat att allt jag behövde var att få känna mig viktig och betydelsefull för dem. Jag ville att de skulle säga det och uttrycka det i tusen ord och kanske handlingar, men inte saker som jag själv fixar lätt, utan kanske en nedladdad film, julmusiklista, mysig stund med småprat, lite nackkläm eller vad som helst som visar uppskattning, med ett intressefokus på mina behov, tillbaka. Men mina killar ser det inte på det viset. När jag nu fått min frukost framdukad, fel eller inte, skall jag var glad och tacksam. Det är ju tanken som räknas. Så resonerar de. Men den tanken är inget vidare anser jag.

AHA-UPPLEVELSEN som jag ser den

Det är inte hela bilden i ett sammanhang som skapar en reaktion.

(Omdömme av samma julgran: Mina killar: -Fin och präktig julgran! Jag: -Gräslig julgran, hur kan man sätta en lila kula bland de röda?) 

Enligt mig är det detaljerna i en bild som skapar en helhet som ger en reaktion. 

Det är där jag och de övriga i min älskade familj är så fruktansvärt olika. 

Jag vet att jag kan grotta in mig i detaljer något så fruktansvärt för mycket, men har jag fel, om jag nu håller mig på en normal nivå och inte grottar så mycket? Är det genusrelaterat eller är det jag som måste tänka om? Jag har slappnat av tvåhundra kilo när det gäller mycket om hur saker och ting skall vara och hur det är, men i vardagen måste man vara praktisk och inte samtidigt överge sina mest basala kunskaper och knep. Ex. disktrasan: användningsområde köksbänk, köksbord, EJ golv, EJ mun, EJ hundtassar, EJ ute mm. Medan mina killar tycker: En (disk)trasa är en trasa, användningsområde: torka allt som är skitigt om det inte finns kleenex, släng sedan trasan i diskhon och hoppas den är ren nästa gång kleenex är slut. Ja, och så fortsätter det... 

Nu till det positiva!!!!

Det här känns faktiskt lite romantiskt. Jag är Snövit, lååångt hemifrån och bor med de sju små dvärgarna. Happy working song, kom just till mig i tanken. 

Vi är alla så olika. Alla männsikor. Pojkar och flickor. Jag gillar det. Ständigt nya utmaningar och aha-upplevelser! Vi upplever och uppfattar saker och ting olika och tur är väl det. Annars skulle ju alla ha iPhone5...En väninna till mig skrev till mig på fejjan att jag var så lik söta MissLi. Jaha, det tycker hon. Jag tycker att MissLi och tjejen i svartvitt är lika(en gammal arbetskamrat till mig). Tur att vi tycker olika och är så olika! Undrar vilka detaljer hon ser likheten i eller om hon ser en helhetsbild som inte jag kan se. Fascinerande!

Fragancia

Idag har jag skickat iväg yngste sonen ut i vildmarken med skolan på äventyr. De skall hålla sig undan i tre hela dagar och klättra i berg, pröva abseiling(hissa sig ner för ett stup), "gain an understanding of the safety, organization and communication systems used in the wilderness, specifically in a mountain setting", " better understand how I , and those around me, respond to challenge when faced with time pressures" etc. Jag hoppas de skall grilla korv och ha det mysigt också.
Vi var och köpte varma kläder åt gossen på decathlon, vår sportbutik, så jag tror inte han kommer att frysa, om han inte struntar i att packa upp allt som ligger i ryggsäcken förstås. De sover i små söta men iskalla stugor. Sovsäcken vi har är en riktig, sverigeköpt en, som tål minusgrader, så den skall nog duga!
Igår landade Viktoria S in! Hon bor hos AK, så jag har inte träffat henne ännu, men jag hoppas snart att vi skall ses. Det skall bli kul för vi har inte setts på så länge! Hon har sina flickor med sig och jag gissar att de har växt en hel del!

Luften har blivit så torr här nu så jag får smörja mig flera gånger om dagen. Trots det har mina eksem tagit makten och gör framsteg främst i händerna. Jag kan bara inte sluta tvätta mig! Det verkar tyvärr vara det enda som hjälper/lindrar, men det går bara inte. Här är det en reflex att gno in sig i tvål hundra gånger om dagen. Sitter i sen SARS-tiden. So, no can do.

Annars, fint väder. Perfekt höst, om du frågar mig. Tvättmaskinen rullar på. Aftermath is still going on efter översvämningen, men allt är under kontroll just nu. En worker är här lite då och då och saboterar harmonin med sina undermåliga reparationer. Ayi är kanske på bättringsvägen, så, ja, idag blir en bra dag!

De kristallklara bäckarna

Jag har nu haft en fin, ny, fungerande tvättmaskin i nästan ett helt dygn och jag är helt lyrisk! Jag sitter i soffan och läser en bra bok här på söndagseftermiddagen med en kopp grönt te och en varm filt omkring mig. Regnet öser ner och tvättmaskinen brummar så där lite lagom småmysigt i bakgrunden. Alla i familjen verkar sköta sin egna business idag och jag, jag bara tvättar och läser och njuter!

Till Lars: Den här NYA saken GILLAR jag, den är KUL!!!

Albertina (Ingen Fara!)

Häromdagen ringde Peter och berättade att han skulle sälja gamla Bettan, vår Ford S-max, som vi hyrt i fyra år av honom. Han hade bilen över lovet när vi var i Thailand och då hittade han väl en kund som ville ha rishögen, antar jag. Nej, nu var jag lite väl rask på tangenterna. Rishög har den faktiskt inte hunnit bli än, men den är på väg därhän som alla bilar blir så fort här i Beijing, så Peter är smart och säljer nu innan den blir svårsåld. Vi förstår honom fast vad skulle nu vi få istället?
Peter erbjöd oss en stor blå Buick, en sådan där clichéartad expatbuss som jag hatar! För tusen spänn mer i månaden dessutom! Jaha. Så nu är jag busschaufför i Beijing utan busskörkort.

Att tränga sig in på någon liten bakgata eller parkering med det där monstret är uteslutet.
Att slinka sig före i bilkön och se blond ut är utelsutet (dessutom är rutorna mörkade som om jag körde runt på Jolie och Pitt).
Att överhuvudtaget vara eller känna sig diskret med den bilen är UTESLUTET!
Det känns som om jag blivit sjukligt överviktig, som om jag förvandlats till Fru Jumbo och satt i en glasaffär. Och det är ju,som ni vet, alla flickors dröm...

Jag har i alla fall lovat mig själv och alla andra att inte bitcha om saken utan ge det hela en prövotid. Det är nu dag tre och jag har varit in till stan en snabbis för att hämta min uppsydda klänning som jag skall ha på mig imorgon på Men´s Night.
Till min stora glädje såg jag att de små kommunarbetarna på SanLiTun klättrade i träden längs hela Jiubajie för att få till julbelysningen på vackraste viset! Skickliga som apor var de! Det lovar gott!

Nåväl, bilturen gick skapligt, men det känns som om jag är rejält bred över baken och alla larmen som tjuter och går av så fort man startar och stannar slagskeppet har jag inte vant mig vid ännu. För att inte tala om alla knappar som skall vridas åt helt andra håll än på Bettan. Jag får knappt på radion! Fy, vad jag tycker förändringar är jobbiga! Det är väl inte ett ålderstecken? Neeej, så har jag varit jämt! Joo, det har jag! Joooooo, jag haaar det!! JOHO! Blä.

Så här ser Albertina (Tjocka Berta) ut på ett ungefär.

Brevet från Lillan

Just nu sitter jag och stirrar mig blind på julsidorna på pinterest. Jag ÄLSKAR ju julen!!!! Den är snart här och då är det så mysigt och fridefullt! Killarna tycker att jag är helt galen och har hotat med hemfridsbrott om jag spelar julmusik redan och jag har faktiskt hållt mig. Än så länge. Julsidorna på nätet har varit en fin tröst i mörkret och kylan nu när, som jag trodde, inte tvättmaskinen dykt upp. Berget av tvätt i tvättstugan ropar på mig därnere och jag kan inget göra. Imorgon, har de lovat mig, så kommer det en splitterny maskin efter det att jag fått ett klassiskt hysteriskt TaiTai utbrott i förmiddags. Jag önskar och blundar och önskar och blundar....

Bal på skeppsholmen

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrivit på bloggen och lika mycket har hänt. Vår Thailandsresa var fantastisk. Vi var först i Hua Hin och bodde på samma ställe som vi alltid brukar göra, bättre att ta det säkra före det osäkra när man vill ha så lite bök och stök som möjligt. 
Vi åt för mycket givetvis, men det kompenserades med långa strandpromenader och poolstoj. Vi låg i solstolar under parasoller och läste i timmar och sammanfattningsvis kan jag tycka att vi alla fick det vi behövde: Miljöombyte och frisk luft, uteaktiviteter, vila, en kravlös tillvaro i en enda vecka. Fast Victor pluggade fysik flera timmar om dagen förstås, men han verkade vara road av det...kanske, oroad(?).

Efter en vecka i solen begav vi oss till huvudstaden, Bangkok. Där skulle vi vara från fredag till söndag. Vi bodde mitt i köpcity, för här skulle nu handlas! Vi bodde även där förra året så vi visste precis hur slipstenen skulle dras, inget tjafs. I Bangkok finns det mesta att handla som inte finns i Beijing. Vettiga kläder, hygienartiklar, riktiga it-prylar m m. Nu har de ju tom H&M. Killarna var vilda av glädje! Det var även Thailändarna. Trots att HM varit öppet i två veckor redan var det kö för att komma in i butiken, men väl inne var det fullt uthärdligt och inte ett snäpp värre än en vanlig vardag på totalt värdelösa HM i Beijing. Kön till kassan var obefintlig, max två-tre stycken före. Ja, vi var där och handlade alla tre dagarna. Vissa klädesplagg och grabbar i familjen behöver betänketid innan det kan göras affärer. Det kändes lite konstigt att köpa höst/vinterutstyrsel i trettiofemgradig värme, men inne i shoppingmallen har dom ju en excellent aircon, så det märks ju inte förrän man kommer ut. Cashmeresjalen åker av och på, av och på, ja, ni vet ju hur hemskt det är att bli kall i värmen! Stel nacke eller vilken migrän som helst kan ju krypa på en! Huuu!

Nutid:
Just nu är jag i planeringstadiet för den årliga välgörenhetsbasaren på pojkarnas skola som äger rum den 24 november. Vår organistation, Change For Life, skall sälja kransar som vanligt. Vi skall även sälja lite svenskt julgodis och se om det går bra också. En resa till QingHai är planerad senare i höst också. Nya hörapparater är på gång till ungefär femtio barn som är i behov av det och vi skall åka med och se över installationen av det.

Quiznight på wab är på fredag och CK och jag skall dit och tävla tillsammans med två andra par. Det är också en välgörenhetsgrej där man köper biljett och får lite mat och frågesport för föräldrar som har barn på skolan. En kul kväll som vi deltog i även förra året. Pengarna går till skolbarnens efterskolanaktiviteter.

På lördag är det Men's Night med Masquerade som tema. Men's Night är den kvällen då Champagne och Caviar Club bjuder in männen på bankett. Detta sker en gång om året och blir alltid en oförglömlig kväll. Jag har sytt upp en sagolik klänning som jag skall hämta på fredag. CK klär sig i Black Tie. Våra masker har vi hittat på ryssen och de är så Amadeus!

Idag, om jag får tro på folk, vilket jag inte gör, är vår tvättmaskin klar för återinstallation! Jag tror det först när jag ser det! Vi är inne på fjärde veckan utan maskin nu och linneförrådet börjar sina. Förra tisdagen for jag runt i hela Beijing Riviera och tvättade eftersom vår tvättmaskin då varit trasig i nästan tre veckor. Tvätten fullkomligt tog över tvättstugan, jag kände nästan att ett uppror var på väg á la Syrien därnere i källaren. Stämningen ledde till att något måste göras. Jag vände mig till Ulrika, Yvonne och Helena, gud välsigne dem, och de lånade ut sina maskiner till mig och jag for runt som en skottspole mellan deras hus precis hela dagen. Kände mig som en gårdfarihandlare. Det var gräsligt på fler vis än ett, men alla har varit så snälla och förstående så jag kan inte fatta att jag har så gulliga väninnor! Att tvätta sin byk offentligt är inte min grej...

Imorse när jag gick upp var det två plusgrader ute och Lucas kunde inte sluta argumentera med mig om att ha kortbyxor på sig eller inte. Det var först när han kom ut som han tvärvände och sprang upp för att byta till byxor. Jag bet mig i läppen hårt för jag ville skrika: -Vad var det jag sa! men det gjorde jag inte, god mor som jag är...haha. Ja, han börjar bli ett litet omoget rönnbär nu, den där sötisen.

Annars är det skjutsar hit och dit, tandställningar som skall hittas, hämtas på restauranger, återbeställas. Sportuniformer som skall handtvättas och hinna torkas på mindre än ett dygn och levereras till matcher på andra sidan distriktet, gitarrer hit och dit, papper som skall skrivas på i tid så jag får akutåka till skolan precis innan lektionen börjar, möten med lärare och skoluppdrag som jag är dum nog att ta på mig, ja, så som det är med den här familjen och yberkontrollmorsan som inte kan slappna av en enda sekund. 

Och nu tror jag det är dags att fixa lite jackor åt killarna som inte slutar vid armbågarna. Varför växer dom så fort?

Ack, annorlunda var det i Paris!

Oj, en sådan morgon jag haft! Oh, boy! This is it!

Vi, jag och CK, har, för barnen, länge förespråkat importansen (märk väl den swengelskan vi använt oss av här för att vara tydliga) av en balanserad och hälsosam frukost innan man lämnar hemmet i god tid. Gossarna har tagit ner oss på jorden och vi har gått med på att en macka och en kopp te duger gott och väl "on the fly" as long as they äter något åtminstone. Det här läsåret har Ludvig börjat kräva lite mer. Han vill gärna sitta ner, äta mackor med både ost och skinka, dricka färskpressad juice(svindyrt), äta en frukt och ta det lite lugnt. Jag är lyrisk. Köper vilken dyr juice som helst för att hans fina frukostvanor skall bestå. Lucas, han vill ha kinesisk frukost. Nykokta nudlar med wokade grönsaker och fläskkött med sojasås till. Inga problem! Med tanke på hans knappa lunch, så lagar jag med glädje till hans rejäla nudeltallrik varje morgon! Samtidigt går smörgåsjärnet varmt med hans skink och ost paninis som han tar med som lunch och äter om jag har tur istället för en kaka/godis som hans vänner bjuder på. Victor står fast vid en ostfralla och en snabb kopp te. CK sköter sig själv(phew), med hemmagjord filmjölk och allt möjligt mysigt, hörlurar med radio i öronen, totalt avstängd från omvärlden, avslutar alltid med en kopp espresso framför datorn på kontoret.

CK har haft det lite jobbigt med trafiken till jobbet på sistone så han har en del dagar tagit elcykeln för att på så vis ta sig igenom trafiken. Så gjorde han även denna morgon. Bye, bye! Jag packade luncher, peptalked Emil i Lönneberga not to get into trubbel, såg till att tänder blev borstade, tandställningen inte glömdes, gympapåsar blev kompletta, plattade ner sovhåret och kollade så att datorer och laddare kom med och skor blev knutna properly osv. Cykelhjälmen kom äntligen på Lucas och jag började se ljuset i tunneln. Snart skulle jag få äta frukost och Tassie och jag skulle få gå ut och gå.

Står i dörren och vinkar som alltid. Hej då mina lammungar! Behave! Be safe! Be strong! Vänder mig om för att gå in, en skugga på toaletten. Inte Luddes, för han är uppe på sitt rum ännu. CKs. Men honom hade jag ju sagt Bye, bye till? CK står på toan och tvättar händerna med dörren på glänt, cykeln har han parkerat i solrummet på baksidan. Han har alltså kommit tillbaka. Kollar ner på hans byxor. Skitiga. Ser hans ansikte. Jätteupprörd. Han har krockat. -Gode Gud! Är du ok?! CK har haft tur. Han är inte skadad annat än lite ont i händerna och knäet. Men han är adrenalinstinn och stressad. Naturligtvis skjutsar jag honom till jobbet och vi får gott om tid att lugna ner oss på för bilköerna är såååå lååånga sååå. Vid ett tillfälle vevade jag ner rutan och knackade på min grannes bilruta. Hon vevade ner rutan och sade -What? med kinesisk brytning, Jag förklarade lugnt och fint för henne att hon bröt mot trafikreglerna när hon körde om mig på det viset hon just gjort och att hon nu stod och blockerade trafiken för hela distriktet. Hon svarade med att fnittra och säga awww, awww. Sedan blev det grönt och hon rivstartade och fortsatte sin kamikazefärd mot färdriktningen till ljudet av irriterade medtrafikanters mistlurar, mina ögon följde henne till hon försvann i ett moln av vägdamm och okoordinerade bilar. Frustrationen var stor på motorvägen hem. En och en halv timme senare är jag hemma och då ligger Ludde och sover med kläderna på. Han hade visst råkat somna om. Typexempel på trist morgon.

Nu sitter jag här och bloggar. Vår tvättmaskin har varit trasig sedan i lördags och vi skall åka till Thailand på fredag. Vill ju gärna kunna tvätta innan vi sticker men det ser mörkt ut. Landladyn vill inte anstränga sig verkar det som. Pust. Hon vill att vi skall förnya kontraktet innan hon gör något antar jag. En sån morgon!

För att se det hela lite ljusare behöver vi ju egentligen bara badbyxor och flipflops där, so WTF! Friday, Friday dadida  didi dada!!!!

En poet går iland i Najadernas gränd

Böcker , böcker, böcker

Nu när det börjar blåsa även här i Beijing, morgnar och kvällar är svalare, så känns det som om hösten knackar på på riktigt trots att dagarna är klara och underbara med 20-25 graders värme. Allt är fortfarande lummigt och grönt, rosorna blommar på  och inga andra direkta hösttecken syns ännu, nästa vecka kan det se annorlunda ut, så det är bäst att passa på att njuta. Det bästa sättet att njuta är ju egentligen i soffan med en bra bok, sommar som höst och nu när jag varit sjuk har boken varit min bästa vän, näst efter tv:n. Jag kan ju inte läsa när jag har migrän vilket jag alltid får när jag har feber och den här magsjukan bjöd på det mesta. Känner mig instabil och svag fortfarande och kan inte vara med mina vandrarvänner i morgon. Men då skall jag krypa ner i soffan och läsa ikapp det jag missade under migränperioden! Maos siste dansare, var som du sa, mamma, underbar! Jag är så glad att jag inte sett filmen. Li Cunxin är en genuin människa som jag skulle vilja träffa i verkligheten! En fin kille, helt enkelt. Boken beskriver familjekärlek så perfekt. Jag kunde relatera till den och honom eftersom jag också bor så långt från min niang och dia. Saknaden är ibland svår, men det skulle jag ju aldrig tala om för min niang...host..host...

När jag låg och dåsade i feberdrömmar lyssnade jag klart på Gustavs grabb och den var bra att ha läst. Nu vet jag mer vem han är, den där Leffe. Leif GW Persson. Hur som helst fick den mig att genast börja lyssna på Mellan sommarens längtan och vinterns köld av dito författare. Jag gillar att lyssna på talböcker när jag är ute och går/springer eller sitter och broderar/pysslar/städar/lagar mat. Jag har ju ingen radio och ungarna är ju aldrig hemma och om de är det så gör de läxor eller spelar dataspel. Det är bara klockan halv elva på kvällen, när det är läggdags, som jag duger att umgås med. Då vill Lucas krypa ner under mitt täcke och prata och kramas i timmar, ända till CK får slänga ut inkräktaren som värsta bouncern. 

Har nu greppat en av Cesar Millans böcker för att vrida ur det innehållet innan helgen börjar. Han påminner lite om Li Cunxin. Fina killar! Fast nu har ju Cesar skiljt sig har jag hört! Stämmer det verkligen? WTF?

Ungefär en gång i månaden går jag på möte i en bokklubb. Vi turas om att träffas hos varann och nästa träff är hos mig. Vi är sisådär tio stycken och alla har med sig olika böcker som vi lånar ut till varandra hej vilt. Ibland blir det dragkamp om en bok och ibland är det ingen som vill ha böcker. Vi käkar mat och snackar bort en kväll om allt mellan himmel och jord. Det skall bli jättekul att ha dem hos mig nästa tillfälle, det blir första gången! Hoppas vid gudarna att huset är i ordning till dess!

Vill man lära barn att komparera crazy, så är det bara att presentera dem för Hollywoodfruarna! Jag säger inget mer. Jo, allting som Hollywood kan, kan Beijing göra bättre! (Jag är rädd för det, tyvärr.) 

PS. Idag såg jag en så STOOOOR hund i vårt compound. Den var grotesk. Hur kan man vilja ha en sådan? Hundens svank gick upp till midjan på damen som vallade den. Tassie blev förskonad denna mardrömssyn, vi gick åt ett annat håll. Skall jag nu i fortsättningen vara tvungen att gå på span innan jag rastar honom? Tassie kommer att få ett psykiskt breakdown av denna monsterdemon! Var finns hundtrauma-avdelningen på Beijing united sjukhuset?

Avskedsballad hos skeppshandlaren

Hej och hå, så var det fredag igen! Inget särskilt har hänt, tycker jag, bara ännu en crazy vecka i Beijing.

Tassadar har fått en infektion i öronen, så jag är hos veterinären varje dag där han får vård för det. Med medicin och ompyssling, rengöring m m sju dagar i sträck betalar jag utan försäkring(sånt finns ju inte för fula hittehundar i Kina) 240 rmb! Dessutom klippte de klorna åt mig en av gångerna. De är så gulliga och proffsiga. Jag kommer när jag vill på dagarna och behöver sällan vänta på min tur. Han ser redan frisk ut, men veterinären säger att vi måste dit de två sista dagarna för att verkligen få bort sjukan. Snacka om billigt, 240 rmb!

Ludde har börjat spela rugby som en galning. Han kommer hem med blåmärken och rivsår samt ömmande muskler. Jag börjar tro han gått med i Fightclub, men vi som känner till den pratar ju inte om den, regel nummer ett. Hade det inte varit för rugbykläderna han checkade ut i veckan, hade jag nog följt med honom till träningen i helgen. Han tränar hårt flera gånger i veckan och även på helgerna.

Lucas har börjat med sina efterskolanaktiviteter också. Måndagar och onsdagar samt vissa helger är han med i en dramaclub. De skall sätta upp Alice i Underlandet som har urpremiär i december. Han vill så gärna ha rollen som kaninen med monokeln och fickuret. Vi får hoppas. Tisdagar och torsdagar löptränar han långdistans, crosscountry. Ibland får de tyvärr ställa in pga den dåliga luft som Beijing bjuder på. Helgerna går åt att spöa CK i badminton. De spelar tillsammans och har jättekul varje helg.

Victor, IB-studenten. Han pluggar jämt. Jämt. Han är också med i Jazzband (gitarr) och Konsertband (trombon) i skolan. Kören har han inte hoppat på, än. Miss Arnold är ju inte kvar. Hon var körledare förra året och vi är ju lite autistiska i familjen, så kanske han måste ge det lite tid eller så vill han inte köra för någon annan än Miss Arnold. Vad vet jag. Han ger gitarrlektioner också på fritiden. Liam är tillbaka från Indien, vilket skänker stor glädje. Oskar, Liam och Victor hänger en del på helgerna och fredagskvällarna, så lite normal är den bleke studenten som tur är.

KÄLLAREN

Klåparna i källaren har gjort jobbet klart, tycker de. Jag fick jaga tillbaka dem flera gånger i veckan och peka på glömda hörn och vrår och faktiskt en hel vägg som de "glömt bort" att måla. När jag sedan inte längre ville se dem mera var det så grisigt efter dem att både jag och Wangan var rasande. Vi ringde ner alla vi kunde komma på som har med källaren att göra. Telefonlinjen fullkomligt glödde av snirkliga kinesförhandlingar som man måste vara så noga, så noga så med innan man slutligen kommer överens och då skall ingen låta nöjd. Till slut kom det en städerska som var inhyrd att byggstäda i tre timmar nere i källaren. Hon kom i finkläder, ja, jag ljuger inte! Hon hade sidenblus på sig och ett par klargröna snyggbyxor. Hennes hår var fint lockat och hon hade sminkat sig lite lagom så där, inte hooker-aktigt, men ändå förvånande för att vara en inhyrd städayi. De högklackade skorna tog hon av sig i hallen och de nylackade tånaglarna glittrade i källarljuset när vi gick nerför trappan till skiten som hon skulle ta rätt på i sin fina stass. Jag hade fått gå med på att tillhandahålla städattiraljer, så jag hade varit och köpt nya, för klåparna hade förstört varenda en av våra gamla trasor och moppar förutom Wangans egna favvomopp som hon gömt undan för dem. Jag visade henne vad hon skulle göra och det märktes att hon fått instruktioner på förhand av Julian. Wangan gick efter och lät som ett eko med förstärkare. Sedan gick jag upp och ägnade mig åt mitt. När Wangan åkt hem en timme senare vågade den lilla söta städerskan komma upp och fråga om hon fick låna dammsugaren och det fick hon givetvis. Efter ytterligare två timmar var tiden ute och hon skulle därmed vara klar. Då var det kolmörkt ute och fyra lampor är trasiga(klåparna har haft sönder dem, orkar inte tala om det ens...) i källaren så inspektionen av städningen gick ut på en hel del tillit och känsla samt att hon faktiskt jobbat på i tre timmar där nere. Vi vinkade farväl av den söta bakelsen till städerska och idag står Wangan därnere och skurar arsl... av sig för att vi skall kunna flytta ner våra grejer utan att allt skall bli smutsigt igen. Till saken hör att detta var i onsdagskväll och igår, torsdag, monterades vår väggfasta hylla tillbaka, så det blev ju smutsigt av det också, så det var ju lika bra med den saken. Vi var ju ändå tvungna att städa igen, men kanske inte så grundligt...
Snart, snart, snart skall jag få ordning på alla saker igen! Det skall bli så skönt så det anar ni inte!

Än en gång däran

Denna veckan har avlöpt i rask takt med många möten och uppstarter!
I tisdags var det så dags för PTA möte på skolan. PTA står för parent teacher association och går ut på att få föräldrar att lägga sig i sådant som de tycker angår dem i skolan. Det kan vara allt från kommunikation till välgörenhet och basarer, säkerhetsfrågor, biblioteket, skolresor, sportevenemang och spetskunskaper som kan utnyttjas på bästa sätt.
Detta möte var ganska långt eftersom alla små grupper skulle presenteras och gås igenom. Vi var ett fyrtiotal föräldrar där, kan jag tro. Ganska få, i förhållande till att skolan är stor, med över femtonhundra elever. Vi är väl ett troget gäng engagerade morsor som säkert borde ge andra lite mer utrymme, antar jag, men allt kan inte serveras på silverfat heller. Språkbarriärer är ju också något som är jobbiga trösklar. Kineserna och koreanerna har egna möten med representanter på våra möten.
Allt grundar sig, til syvende og sidst, på att vi föräldrar, som vill, ställer upp som volontärer. Jag är i år engagerad i skolans shop. Förra året tog jag en paus från shoppen, tänkte att andra kunde få chansen, men nu är jag tillbaka eftersom jag tycker det är både roligt och givande!
På onsdagen var det möte för oss som jobbar i shoppen. Vi drack kaffe och lärde känna varandra. Vi bytte datum om vi fått ett schema som inte passade osv. Det var kul att se lite nya ansikten och alla verkade jätterara!
På eftermiddagen var det Change For Lifemöte. Det vill jag inte missa för allt i världen. Vi planerade en resa till QingHai lite senare i höst och så lade vi planerna för charity/julbasaren då vi säljer kransar samt lite annat.
Jag hörde en så underbar historia om en tonårskille som fick sin första hörapparat av oss. Hans ansiktsuttryck ändrades helt under utprovningen, ögonen lyste upp och när inställningen var klar sa han med mumlig röst, så som en hörsleskadad kan tala som inte hört något under sin språkutveckling;
-Det måste vara det här som kallas musik!  Ur en högtalare i byn kom tonerna av musik, något som de andra knappt tänkt på i allt annat ljudbrus, men han, han hörde musik för första gången i sitt liv!
Håren reste sig på hela min kropp och mina ögon blev helt tårfyllda när jag hörde detta. Jag skall sälja MER kransar än någonsin i år! Jag vill att fler barn skall få chansen att höra musik och lära sig tala, lyssna och därigenom kunna studera för att så småningom kunna försörja sig själva trots att de har en hörselskada!
På kvällen samma dag begav Lucas och jag oss till tandläkaren för att titta på planen de lagt upp för Lucas tandproblem/andning. Som jag befarade var inte andningen i fokus utan skönheten. Tandläkaren talade endast om de sneda tänderna och om bettfelet. Jag fick äntligen stopp på henne och frågade om gomexpansionen som vi bett om föregående besök och som varit huvudanledningen till varför vi sökt upp henne. Det var lite besvärligt tyckte hon eftersom han hade ett så bra bett i baktänderna så det gick inte att vidga bettet så mycket, men visst hon skulle göra så mycket hon kunde. Både uppe och nere. Tack. En betalningsplan framlades också, givetvis. Hulk, hulk. Om två veckor och ödet vill,  skall det i alla fall sitta en tandställning i munnen på yngste sonen.

Igår jobbade jag på i shoppen på skolan. Det var superskoj! Vilken commers! Studenterna vill ha nya sportkläder. Alla är kommenderade av sina träningscoacher att köpa WABs egna sportuniformer var och en för sin sport. Det är Tennis, Rugby, Fotboll, Basket ALLT!!!! Man blir helt snurrig av alla, mest killar, som kommer in och skall ha mouthguards for rugby and rugby socks m m. Sedan kommer det in studenter som skall ha gradskivor till matematiken och två suddgummin, en linjal och ett datorskydd. Ja, vi säljer det mesta som har med skolan att göra. Själv storhandlade jag! Sportbag och vattenflaskor, sockor och sportgrejer! Mina killar blir bortskämda, de behöver aldrig handla där själva eftersom jag är där och gör det åt dem.

Idag var det vandring som jag inte följde med på. Jag vaknade med migrän. Snabbt tog jag en tablett och huvudvärken gick bort ganska fort, men jag vågade inte chansa, så jag stannade hemma. Jag drack en kopp kaffe också, kan den ha hjälpt! ? ;P

Målarn kom klockan elva, jobbade en timma, åt en timma, när jag kom hem från affären klockan ett låg han och sov i vår trapp ner till källaren...Jag skall ta kort på hur arbetet ser ut...

Trevlig helg så länge!

Al fresco

Varje år skall pojkarnas hälsojournaler uppdateras i skolan hos skolsyster. I fredags, när mina vandrarvänner begav sig iväg utan mig på äventyr, fick jag vackert nöja mig med att stanna hemma för att inte störa min läkande peroneus brevis. Jag var tvungen att själv hitta på en passande aktivitet, varför inte ett besök hos skolsyster?
När jag och den holländska skolsköterskan kommit så långt in i diskussionen som till Ludvigs migrän, utbrister hon: Har du testat kaffe?
Nej, tack, tänkte jag svara, men hon menade nog inte att bjuda mig på kaffe utan hon menade att ge kaffe till Ludde när han har migrän. Då kände jag bara att jag ville ge henne på käften. Nej, jag har inte prövat att ge honom kaffe, jag har inte prövat att krossa två pepparkorn och stoppa under huvudkudden och jag har inte bett honom stå på händer i tio minuter heller.
Jag valde att bemöta henne med grace. Nej, svarade jag, men du har mitt fulla godtycke att erbjuda honom kaffe om han kommer till dig och klagar på huvudvärk samtidigt som vi följer det gamla protokollet och ringer hem så att jag kan hämta honom omedelbart. Vi kan ju inte förkasta någon metod förrän vi prövat, eller hur? Jag tar alla tips jag kan få, stora som små.
Ser ni framför er mitt sarkastiska leende? Jag fick nästan sitta på mina händer så att de inte viftade iväg över tantens fejs.

I morse varnade jag Ludde för kaffetanten. Han skrattade gott och tog det på helt rätt sätt. -Kaffe, jo hon kan ju försöka!

Den instängde poeten

Halva veckan har snart gått och tiden med den. Allt går så fort nu, men det gör det ju när man är fullt upptagen med vardagliga sysslor och göromål.
Det har blivit svalare på morgnarna. Jag kör iväg till bagaren och köper färskt bröd till killarna var morgon vid sjutiden och för var dag som går märker jag skillnad på temperaturen.
Just nu kan jag inte komma mig för att baka bröd härhemma. Jag har arbetare här som kommer och går när jag minst anar det och jag kan aldrig planera vare sig en tvätt eller matlagning. Vi har det ju så att det inte går att stänga till mellan källare och de övriga våningarna, så när de är här dammar det och blir skitigt i hela huset. Det väsnans och luktar. Allt skulle vara så mycket lättare om jag visste att de skulle komma en viss tid och åka en viss tid, men de lämnar aldrig några besked om det. Var dag kommer de några timmar och aldrig samma tid som dagen innan. Det börjar kännas som trakasseri.
Igår tog jag mig ur huset ett par timmar och följde med några väninnor till hotellmarknaden. Wangan fick hålla ställningarna hemmavid. På hotellmarknaden är allt sig likt. Jag köpte gladpack och aluminiumfolie i storförpackning samt en ny kudde till Victor i finaste dun, en riktigt fin hotell-lyx-kudde för 150 rmb.

Jag har gått långpromenader med Tassadar på morgnarna efter att jag vinkat av killarna till skolan varje morgon. Det har jag gjort tillsammans med mina vandrarkompisar som också har hundar, i alla fall några stycken. Takten har varit god och promenaden har väl tagit sisådär en och en halv timme. I förrgår kände jag en sån smärta i foten helt "out of the blue". Jag valde att ignorera och tänkte att det nog var lite kramp. Det har bara blivit värre sen dess. Det gör bara ont när jag går på foten och det är på fotens utsida strax framför hälen men under fotknölen. Jag kollade upp hur foten såg ut på insidan och då såg jag exakt var jag hade ont. Det måste vara min peroneus brevis som blivit inflammerad eller något liknande, skadad är den i alla fall och jag vet inte vad jag skall göra åt saken annat än att vila den. JAG HATAR ATT VILA!!! Jag har vilat klart nu. Kan jag få gå till gymmet och springa mina dagliga fem kilometer, tack! Kan jag få gå ut med min söta pudel, tack! Kan jag få gå bort till JLou, tack! Jag blir galen!
Ingen idé att gnälla mer. Jag skall sätta igång ett underbart broderi och titta på Uppstairs Downstairs, like a fucking Lady. (Mamma, du måste se det, det finns nio nyinspelade avsnitt från 2010! 3+6 stycken, bara att ladda hem)

Anna Bella Mirafior

Hela fredagen firade vi vår Lucas med pompa och ståt. 12 år. Han fick hemgjorda revbensspjäll och drömtårta och bananrulltårta, precis som han begärt! I present fick han ett nytt badmintonracket med fjäderbollar till och lampor till sin nya cykel. Det var tyvärr bara tre familjemedlemmar vid kalasbordet på kvällen. Ludvig åkte på bio med kompisar och Victor var ute på stan och firade att Liam kommit tillbaka till Beijing från Indien. Som tur var, så är det ju Lucas som är entertainern i familjen, så vi hade inte en lugn stund. Tvärtom, nu hade han oss i sin ficka!

På lördagen åkte jag och CK in till stan för att fixa nya linser till CK. Bilköerna var så helvetiska och luften så dålig att jag trodde jag skulle krevera! Vi åkte hemifrån vid ett-tiden och kom inte hem förrän halv sju! För ett enda uppdrag! Värdelöst! Killarna hade knappt märkt att vi varit borta, så djupt inne i dataspelsvärlden var de då.

Idag är det en bättre dag, dock. Luften är hög och klar, solen är varm och skön och fjärilarna flyger runt överallt och det är så vackert ute att man vill nypa sig i armen! Jag gick upp klockan halv sju och pysslade i köket, tände ljus och tittade på Upstairs-Downstairs med fruksotbrickan i soffan alldeles ensam. Det var så mysigt. Sen kom CK nertrillandes för trappan och magin var borta.
Romantiken tog överhanden och vi gick ut och gick i två timmar. Rosiga och varma av den uppfriskande promenaden hade vi jobbat upp en aptit som vi lyckades häva genom att först grilla ett rejält antal hamburgare ute i trädgården och sedan duka upp en härlig hamburgerlunch i köket. AC:n bjöd på en sval fläkt över köksbordet och alla åt med glupska miner.

Nu är CK och Lucas och spelar badminton. Ludde spelar dataspel, Victor pluggar och jag skall duka upp kaffe tills de kommer tillbaka. OBS! Vilken äcklig orm CK höll på att trampa på utanför Beijing Riviera när vi var ute och gick! Den var alldeles gulgrön.

Bibbi du räknar timmarna

Argh! VARFÖR sa vi till Lucas för två år sedan att man var tvungen att gå i sjuan för att få cykla till skolan? Med kramp i magen var jag nu tvungen att låta valpen cykla iväg till skolan som vi lovat FÖR TVÅ ÅR SEDAN!
Lucas båda bröder tyckte att jag var oansvarig trots att de båda cyklade till skolan själva när de gick i sjuan. Men det var skillnad tyckte de båda. Jag med. Vi kanske är orättvisa mot Lucas eller kanske så har vi rätt, eller kanske måste han också få chansen att flyga lite...under en bil...Neej!
Fy, vad orolig jag är...
Nej, han är duktig och försiktig och har hjälm och en bra cykel. Han kan. Han är som jag. Han kan. Han kan nog visa oss att han kan. Tusen fjärilar har jag i magen. Nu måste jag tänka på något annat än att stå vid skolgrinden när skolan slutar och plocka upp honom med bilen. Klart slut. Lev och njut.

Oxdragarsång

Igår kom de flesta av mina vänner tillbaka, så idag var det dags för en lunch tillsammans med några av dem. Oj, så mycket som hänt sen vi skiljdes åt och tänk vad tiden går när man delar sommarminnen! Över en kobbsallad satt vi på gamla The Veranda och pratade i nästan två timmar.

Sedan följde jag med en av väninnorna hem till hennes nya hus och inspekterade. Under sommaren har hon bytt till ett lite mindre hus i samma område och det blev jättefint!

 Lucas och jag var till tandläkaren idag på morgonen. Han blev undersökt på alla vis som tänkas kan och om två veckor kommer en plan att presenteras för oss huruvida de skall gå till väga med hans bettfel och trånga gom. Det enda jag vet än så länge är att det kommer att bli dyrt. Första besöket gick på tretusen rmb. Inte kul.

 Idag är det varmt. Hett, rent ut sagt. Ingenting har blivit gjort i katastrofområdet idag. Tröttsamt nog.

Vidalitá

Hej, kära bloggvänner Måndag igen och denna veckan börjar skolan. På torsdag rättare sagt. Tungt, tycker killarna. Innan dess skall vi göra massor: En återvisit hos kirurgen med Lucas(tisdag) och ett tandläkarbesök(onsdag) för Lucas, samt göra skolpliktiga i huset så skolberedda som möjligt, dvs försöka gå upp före elva, äta frukost före ett, borsta tänderna åtminstone en gång om dagen och byta till rena kläder då och då. Vi skall ta oss samman och hyfsa till oss, klippa klorna, kamma kalufsen, le i spegeln, sträcka på oss och ställa in flipfloppsen längst in i hyllan. Allt annat gör någon annan åt oss: Städar, bäddar, lagar mat, diskar, torkar köksbordet, handlar, byter toarulle, skalar äpplet, puffar kuddar i soffan, går ut med hunden, svarar i telefonen, öppnar dörren när någon ringer på, spolar på toan om du glömmer det utan att vråla på dig, stryker kläder, pumpar cykeln m m. Det kan inte vara så svårt att byta semesterliv till skolliv. Simsalabim! Sedan är det oktoberlov! Jag längtar redan. Det bästa med den här veckan är att alla har kommit tillbaka från sina summer hideouts! Jo, du läste rätt! Jag som är så folkskygg och helst vill vara ifred, tänker du som känner mig. Jo, men det är nu som handeln i affärerna sätter fart och ingenting är gammalt och äckligt i hyllorna längre! Nu blir det rotation på både restauranger och JLo´s! I tre veckor har jag knappt vågat köpa vissa varor pga att de legat hela sommaren och möglat. Lucas älskade snacks, seaweed, var tre månader gammalt i hyllan(vi andra var glada för det stinker hundmat). Mjölk, t ex är svårt en sån här period. JLo vågar inte köpa hem tillräckligt mycket mjölk såhär dags på året, hon är rädd att den inte skall gå åt då vi är för få expats i området. Hon köper hellre för lite än för mycket och är man inte där tidigt på morgonen och köper får man gå utan, kommer man för tidigt får man vänta i timmar, för du tror väl inte att mjölkbilen kommer ett visst klockslag i Kina? HAHAHAHAHAHA! Då kan man ju lika gärna flytta hem! Idag hade vi ett nederlag i husrenoveringen. Hyllorna i källaren blev inte nedmonterade mer än till hälften. Workern, som kom på morgonen med uppkavlade ärmar och började så storartat sitt uppdrag, tog sin familj som han använder som hantlangare och drog efter halvgjort arbete. Han var då ganska arg eftersom han inte skulle få betalt för arbetet av vår landlord. Hon kom i sista stund på att jag lika gärna kunde betala honom, vilket jag vägrade. En riktig dålig kinesaffär som kunde ha kostat mig 2500 rmb om jag varit mesig! Så här står jag nu med en massa hyllplan i källaren och mögel och en arg landlord och en arg worker och ett fruset läge. Skam den som ger sig! Julian är som tur inkopplad och jobbar på att lösa konflikten. Jaha, det var dagens rapport från min lilla hydda! Hur har ni det då?

Som stjärnor små

Tidigt på morgonen gick vi upp, Lucas och jag, för att för en gångs skull slippa ringa till sjukhuset från bilen och meddela sen ankomst pga trafikens eviga köer. Kvart i sju satt vi vid köksbordet och tvingade i oss frukost under tystnad. Tystnad, är en sällsynt upplevelse i vårt hem, oavsett tid på dygnet. Jag misstänkte redan då att det berodde på dagens kommande aktiviteter. Lucas var trött som en zombie, men vaken som en jägare. Trafiken visade sig inte vara lika mardrömslik som den varit föregående veckan då det spöregnade och tog nästan två timmar till sjukhuset. Idag var vi inne på en halvtimme, så vi svängde in på Starbucks på Lido Hotell och satt och mös där en stund för vi hade gott och väl en timme på oss innan det var vår tur. Halv nio satt vi i väntrummet och strax därefter kom sköterskan och tog emot oss fastän det inte var vår tur förrän klockan nio. Lucas fick lämna urinprov "in a bottle". Han tyckte det var lite äckligt att någon var intresserad av hans kiss i en flaska, trots att han förstod varför. Speciellt svårt när man inte ens är kissnödig. -Gå nu in på toan och se till att gör det nu bara, sa jag. -Ja, men jag är ju inte kissnödig,gnäller han. Hur mycket skall jag kissa? -Så mycket du kan! -Tänk om det rinner över! -Men du sa ju just att du inte var kissnödig! -Jamen ifall! Ja, ni kan tänka er samtalet... Sjuksyster kom med ett glas vatten för att övertyga sonen om att uttorkning inte riskeras av ett urinprov, eller var det för att inspirera ett visst vattenflöde... -Tur att jag gör det här först, för det här är värst, lägger han till när han går iväg till toan. Trettio sekunder senare kommer han tillbaka med stolt min, jag tror han bluffar, för det gick ju så snabbt, men, nej, han är klar. Sedan är det dags för blodprovet. Vi går in på doktorns rum. Hon har inte kommit ännu. Två söta sköterskor fixar med det lilla bordet som har alla de små flaskorna och grejorna som skall användas till provtagningen. En av dem börjar tvätta Lucas arm. -Gör det ont, mamma, frågar han. -Det nyper till, men det gör inte så ont som man tror det skall göra, säger jag. -Hur mycket nyper det, frågar han. -Inte så farligt, du hinner knappt känna det, säger jag. Han får knyta näven och de knyter ett blått gummiband om armen på honom. Sköterskan prickar in nålen på hans perfekt utstickande ven, Lucas fixerar blicken på allt hon gör, oj, venen glider undan, oj, igen och igen. Sköterskan jagar venen med nålen under huden i armen på Lucas och hans ögen följer jakten samtidigt som han refererar katt och råttaleken för mig med en stegrande panik i rösten. Jag försöker lugna honom och förklara att det där händer mig jämt, ingen fara. -Mamma, jag ser inget längre! Mina ögon ser inget, han gnider sig i ögonen och vrider sig som en orm i stolen, huvudet dunsar ner på kudden där hans arm skall ligga, han kämpar upp huvudet igen, men ögonen rullar inåt och hans tal blir sluddrigt, sköterskan har just fått tag i den gäckande venen, hon jublar, den andra sköterskan försöker få tillbaka Lucas till medvetande och det lyckas hon med fram och tillbaka, jag har sprungit fram till sonen och håller hans huvud och försöker få kontakt, ser till att han rör på fötterna, andas ordentligt och på några sekunder är allt över, det som känns som en timme. Vilken RED ALERT! Lucas är genomsvettig och kämpar på för att orka vara med, sköterskorna tar pulsen på honom och erbjuder honom att lägga sig en stund, men han vägrar. Han lutar sig mot mig. -Svimmade jag just? Kan jag få en apelsinjuice, jag är helt slut, lägger han till. Efter en urdrucken apelsinjuice och lungröntgen är det dags att åka hem. Dagens BeijingAdventure är över. I morgon är det operation! Klart slut!

Solig Morgon

Helgen har varit solig och underbar. Huset är fortfarande en enda stor jävla oreda, men jag börjar vänja mig, snart ser jag det inte längre! Trädgården är fortfarande uppgrävd och går inte att vara i, källaren gapar tom och brummar på med sin avfuktare, arbetarna har ännu inte varit därnere och lättat på väggfasta inredningen som har vatten under sig. Vi tog bilen in till stan och tänkte på lite annat i helgen. CK köpte sin efterlängtade kaffekvarn och Ludde och Lucas fick varsin ny cykel. Luddes var ju helt kaputt efter sju svåra olyckor och sju svåra år och Lucas har ju ärvt sin som både börjar på att bli för liten, gammal, trasig och ful, dessutom fyller han ju år om elva dagar! Folk har verkligen passat på att ta sig ut den här helgen för vädret har verkligen bjudit till. Bilköerna har varit ganska trista. Det är inte kul att sitta i bilen när vädret är fint och himlen är blå för en gångs skull. Tror också att det är den här helgen de flesta expatsen kommer tillbaka efter sommarledigheten. Victor stack iväg på söndagmorgon för att köra paintball med kompisar. Han kom hem framåt eftermiddagen helt slutkörd och lite blåmärkt på låret med fräknar på näsan. Det börjar bli nedräkning nu inför skolstarten. Fast först är det Lucas lilla sjukhusvisit som skall avklaras så klart. Startskottet går imorgon. Då skall vi på preop-samtal och ta blodprov, lungröntgen m m. På onsdag gäller det. Han är lite nervös, men glad att få det gjort. Idag är det Ludde som är sjuklingen. Han vaknade med migrän. Det första anfallet på mycket länge, jag tror det är två månader sedan han hade migrän! Det är nog rekord! Det gör det hela inte mindre smärtsamt just idag stackarn. Nu skall jag upp och kramas med honom. Det är fortfarande uppehåll! Jippie! Bilder kommer senare.

För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få

Morgonen därpå vaknade jag av att allt var tyst och mörkt i sovrummet. CK hade åkt till jobbet och Tassie var redan nere. Jag klädde på mig och kikade ut genom sovrumsfönstret. Ett stilla duggregn strilade ner från en blytung himmel. När jag kommit ner i köket kikade jag ut på baksidan för att kolla hur där såg ut efter nattens bravader. En igenfylld krater och en hel del lervälling runtomkring. Lite nytt gräs och tillkrattning så blir det nog fint igen, tänkte jag för mig själv. Stengången var inte så illa åtgången men behöver definitivt repareras. Det bästa av allt, gaslukten var borta! Innan jag ropade hej och hurra, sprang jag ner i källaren för att försäkra mig om att det inte luktade något därnere också. Min känsliga näsa vädrade och vädrade men andades bara in frisk luft. Fint. Frisk och frisk.Jag passade på att tömma avfuktaren när jag ändå var nere trots att den inte pipit ännu. Den där "banala"vattenläckan hade jag nästan glömt i ett dygn nu när gasläckan flåsat mig i nacken så häftigt de senaste tjugofyra timmarna. Mögelrosorna på väggen fick mig att nyktra till kraftigt och så började en ny arbetsdag på bygget hos Kestens. Pumpen skulle repareras. Men den historien är så dum och korkad så den får jag ta någon annan dag för humöret svänger när jag tänker på det. Antingen det är av lycka att vi nu har en fungerande pump eller för att det var så komiskt att få hit den eller så väldigt mödosamt, det spelar ingen roll idag. Det har nu nästan gått en vecka sedan gasen fixades. Mycket har hänt sedan dess. Det mesta fungerar idag som det skall fast under lite andra premisser än tidigare. Elektriciteten i uterummet är nydragen från ett uttag i gästrummet. Elfelet hittades aldrig, så då löstes problemet så istället. Kanske inte så snyggt, men det funkar. Pumpen, som funkar, är egentligen inte vår, men den funkar, än så länge. VÅR ursprungliga pump funkar nu också. I ett annat hus. Det har regnat i flera dagar nu och det ser inte ut att klarna upp varken i väderleksrapporten eller på himmlen. INGET vill torka. Tur att det inte är svinkallt ute! Allt står stilla i arbetsprocessen. Det är svårt att sanera och fixa när det regnar ute hela tiden eftersom allt är fuktigt. Vi rullar tummarna och går varann på nerverna istället. Idag åkte vi in till sjukan med Lucas och beställde en operation. Nästa onsdag åker den där knölen bakom näsan ut. Han hade den minsta lilla näskanalen doktorn sett. Läkaren fick spruta avsvällande två rejäla gånger i näsan på Lucas för att få in kameran och det var ändå för trångt. Har det inte växt till sig när han är sexton kanske han måste operera upp gångarna också. Det spörs. Skönt att få detta gjort innan skolan börjar i alla fall!

Så håll tillgodo ändå

Det dök upp en snubbe till slut och kollade läckan. Han slog på stora bongotrumman och inom loppet av någon halvtimme stod en höjdare från Gas Company här utanför med finkläder och i sitt följe hade han hejdukar som hela tiden tände cigaretter åt honom och gubbar med ritningar och spadar och korkad uppsyn. De stod och rökte i flera timmar utanför min dörr. Deras bilar var parkerade mitt i gatan på lång rad och blockerade för allt och alla. Konstigt nog var det ingen som sa till dem att flytta på sig. När jag har besök av en väninna som parkerat bilen längsmed gatan och inte blockerar för alla, ringer det genast någon från management office och ber min gäst att flytta på bilen. Inte för att jag någonsin återgett tillrättavisnings-samtalet för min gäst som lugnt alltid stått kvar med sin bil på gatukanten tills besöket varit avklarat, men nu var det andra bullar minsann, den saken var klar. Telefonen var dödstyst. Men det kryllade av management officekillar runt min tomt. De såg oroliga ut och ville höra allt som sades angående läckan och planerna kring den. Wangan och jag limmade hårt på gubbarna också. Det stod klart att läckan var allvarlig och att den skulle fixas asap. I trädgården på baksidan där jag klagat på lukt och blivit utskrattad ett dygn tidigare möttes jag nu av helt andra miner. Man tog markprover som gav blinkande och skrikande utslag på mätaren. De bad om ursäkt och var artiga och tvingade sig att ödmjukt le och böja på huvudet. Big boss var road över att jag kunde kinesiska och jag var (o)road över att han kanske inte var helt nykter eller så berodde det på överintag av cigaretter i samband med gasinhalering. Hur bra är det? Gas+tändsticka.. De for iväg en stund på lunch och kom tillbaka ganska snart med förnyad "styrka" och kraft. Nu hade de samlat ihop mer folk dessutom. Så fort ett akutjobb i ett annat område i närheten var avklarat skulle den enheten komma till oss och jobba. Hela kvällen stannade de hos oss. Det kom mer folk och de började gräva upp gräsmattan. Studsmattan flyttades undan och stengången bilades upp. De grävde för hand i timmar. Det var naturligtvis en hackkyckling som fick gräva mest. Det småduggade och var mycket hett ute. Myggen hade fest. Jag tyckte så synd om dem som jobbade så hårt därute. Big Boss hade för länge sedan dragit hem, men ingenjörerna var kvar och även den lille killen, min vän. När klockan var elva ringde han på och tillsammans med en av ingenjörerna bad de om ursäkt för allt oväsen och alla problem de orsakat. Tyvärr var det nu så att det snart skulle komma mer oväsen och ståhej i form av en brandbil med bemanning. Den lille killen ville också komma ner till pannrummet för att mäta lite och se att inget oönskat hänt därnere under grävningarna. Vi gick ner dit, jag i rosa pyjamas och han i något tröttare form än i förmiddags. Inga alarm från mätaren. När vi kom upp hade brandbilen kommit. Den blinkade och lös, motorn brummade väldigt högt, hela kvarteret var nog underrättade. Det började att svettsas på gatan i något rör och en massa brandmän stod och såg på. Värsta YMCA-partyt i kinestappning. När skorpan drog sig strax efter ett på natten började det att lugna ner sig på gatan och de sista tappra grävarna for iväg. Halv två sa vi Zai Jian och godnatt och somnade som stockar.

Om blott en dag eller två

Den lille killens min var också lik minen på en hängiven Las Vegasspelare när denne kammar in storslammen. Ögonen dubblades i storlek och blev runda, en stor ansträngning för en kines, håret ställdes rakt ut och munnen vidöppnades och drog in ett häftigt andetag samtidigt som det krockade med utkommande luft. Jack Pot! Mätapparaturen skrek och blinkade var han än förde stickan och jag körde ut huvudet genom fönsteröppningen och frågade lite oskuldsfullt, fast jag redan visste svaret, om det var det där som betydde att det var en läcka. Han hade hittat the motherloads of gas! Kunde ju också känna att stanken var ännu mer påtaglig i det lilla utrymmet där han var. Han fiskade upp sin mobil och började ta bilder på rören som ledde in i vårt hus. Han ringde några samtal och krånglade sig in till pannrummet igen. Tur att han var en liten och smidig kille. De andra gubbarna hade ALDRIG tagit sig igenom det fönstret, ALDRIG. De hade inte ens tänkt tanken. Vi skämtade lite om just det, jag och killen, men säg nu inget om det till de där gubbarna bara.Sedan gick vi på övervåningen och ställde oss på just den enda exakta platsen som min mobiltelefon kan få mottagning på i huset och ringde Julian. Jag skall inte säga att jag var glad över att få rätt med gasläckan, jag har tröttnat på tillfredsställelsen i "I told you so" efter tre söner och tio år i Kina, men det kändes skönt att det nu var klarlagt och att det nu skulle åtgärdas. Den lille killen var glad. Han hade ju hittat något som de andra inte hittat! Han rullade! Så nitisk!Yeah!Rock on! Hade lust att erbjuda honom en öl. Fast chefen var ju på väg. Mobilen skickades över till mig och Julian berättade att det skulle komma någon mer från gas company för att se på läckan och avgöra hur omfattande den var. Tidigast imorgon förmiddag kunde man få tag i folk som kunde komma och reparera, kanske. Modet sjönk. Den lille killen försäkrade att så länge gasen var avstängd och fönstret var stängt så läckte ingen gas in i huset. Det var ofarligt i huset. Trädgården och omgivningarna var det annat med. Folk var på väg från gas company. Bara att vänta. Så vi väntade.

På böljorna blå

På tisdagmorgon efter en orolig jetlags-sömn med den där spöklika stanken hängandes i näsan hela natten började det stora arbetet med verkligheten igen. CK for till jobbet och jag tog emot en upp till hårfästet stressad och pressad Landlady som äger ganska många hus som blivit drabbade av översvämning. Hon var trots det lika trevlig och lättförhandlad som vanligt. Vi kom överens om att alla hennes möbler som hon tidigare insisterat på att ha i källaren nu skulle fraktas bort. Jippie, en win för mig! Hon ville genast ersätta dem med rena och nästan nya liknande möbler, men jag avböjde och hänvisade till att källaren nog bör vara helt torr och färdigrestaurerad innan vi börjar diskutera inredning där, vilket hon i sak höll med om. En avfuktare står nu och brummar dygnet runt i rummen därnere och det är alldeles evakuerat sånär som på skåpen i serveringsgången som vi skall ta itu med idag. Där har jag en massa porslin. Till råga på allt har jag fått lite problem med ryggen. Efter nio timmar i airchinas säten och panikflyttande av alla grejer från källaren har min rygg gått i strejk. Men skitsamma, den får vara tyst och samarbeta lite till. På tisdagen klagade jag även över gaslukten som inte ville ge sig när min Landlady ändå var här och såg över sina ägor. Innan hon for vidare skickade hon hit en kille som genast hittade ett fel som jag pekat på sedan vi flyttat hit. Skönt. Ingen gaslukt mer i kastrullskåpet. Win, igen! Alltså, jag försöker tänka positivt och allt detta tog mer tid och prat och kraft än vad jag klarar av att skriva, det skulle bli en lång bok då. Gasen slogs således på litegrann en stund hit och dit och av igen. Men oj, vad det började stinka gas igen i HELA huset och till och med i trädgården! Elkillarna som klampade runt tyckte också att det luktade, men de gjorde ju sitt. Wangan ringde till management office och de ringde Gas company. Gas company kom efter låååång stund och då kom även våra gas-workers. De hade med sig en apparat med en sticka som satt fast i en sladd som ledde till en mätare. Det såg ut som en sån man mäter el med. De drog stickan längs gasmätaren i pannrummet i källaren och lät lika otrevliga som bara griniga gubbar kan som blivit störda mitt i ett kortspel. Den enorma gaslukt som dundrade emot dem som en ilsken tjur när de öppnade dörren bekom dem inte heller när vi påpekade den. Det är den blöta kartongen ni låtit ligga kvar här på golvet som luktar, påstod dom. Om ni städar ur här inne och väntar ett par dagar skall ni se att det ordnar sig. Gasläcka! Kom igen!HAHAHAHAHAHA!Alla skrattade de i ansiktet på mig som det blonda neurotiska västerländska freaket jag är. Wangan och jag städade ur det där ynkliga utrymmet så det gick att slicka på golvet, men stanken var kvar. På kvällen när CK kom hem stod jag inte ut längre. Jag bad honom att gå ner och känna om det var jag som inbillade mig eller inte. Då hade jag inte varit där inne på tre timmar. När dörren öppnades var lukten distinkt. Tveklös. Vi ringde dit en after hours worker och han bekräftade gaslukten och stängde av gasen. Morgonen därpå hade vi fått vår Landlady att ordna hit mer workers och ringa gas company igen. De var motvilliga att komma först, men eftersom vi fått en konfirmation på gasläcka har de väl en viss skyldighet att komma antar jag. De skickade så småningom hit en liten ensam stackare som var så söt och fin. Det var väl han som inte fick vara med och spela kort anar jag. Jag hade fått instruktioner att räcka över min telefon till honom med Julian i andra änden(Julian jobbar som husmäklare och ansvarar för att vi har det bra i vårt hus). Julian började med att läxa upp den här lille killen fullständigt. Här skulle det inte hånflinas minsann! Den lille killen fick skarpa order om att rapportera tillbaka efter grundlig gasläckekontroll med allvarsam min. Jag tyckte lite synd om killen efter samtalet samtidigt som jag kände mig försäkrad om att det denna gång skulle tas på allvar. Jag följde med honom ner och assisterade honom med stege, fönsterupphållning och glada hejrop. En hel del vatten förtärdes också och efter tio minuter var vi vänner(men säg inget till de andra gubbj-arna på Gas company). Han letade grundligt med sin mätare men hittade ingenting någonstans. Han beslöt sig för att hoppa ut genom pannrumsfönstret och ut i vår lilla vallgravssektion som går längsmed ena husväggen för att kolla lite om det läckte därute. Han slog på mätaren och det skrek och blinkade i apparaten som det gör i maskinerna i Las Vegas när de får Jack Pot, och först då trodde jag på att de där apparaterna fungerade, för tro mig, jag hade haft mina tvivel.

Så länge solen den glittrar

-Ni har haft en stor vattenläcka överallt i ert hus, förklarar Peter med sitt aldrig svikande humör. Väl ute får jag syre i hjärnan igen och jag kan tänka klart. Adrenalinet sjunker något. -Eventuellt är det ett stort problem med gasen i hela området också. Elen fungerar inte heller överallt som den ska. Er aircondition verkar gå på halvfart. Framför allt har källaren haft en kraftig översvämning och allt som legat på golvet är förstört. Peter ler omtänksamt och lägger till att det där skall nog ordna sig om vi bara ringer vår landlord. Jag samlar kraft och störtar ner i källaren där jag möts av en katastrofsyn. Allt vatten är borta men resterna av saker som flutit runt i ett virrvarr ligger kvar här och där. Wangan har redan börjat det mödosamma arbetet med att forsla bort skräpet. Hon har inte vågat slänga något naturligtvis, allt måste gå via mig, och det är jag tacksam över. Möglet har redan börjat blomma på väggarna, en del möbler är angripna. Jag kan se att vattennivån varit nästan decimeterhög på sina ställen och kapillärkraften har varit god i soffgruppen kan jag lova. Jag inser att allt i källaren måste bäras upp och ut för att torkas. Räddas det som räddas kan. I solrummet kanske jag kan ställa det mesta. Hela tiden följs jag åt av CK och barnen och en evigt smattrande Wangan. Hon förklarar med både gester och skrik vad som hänt och jag tar inte ens in hälften av vad hon häver fram. Hon drar mig upp i solrummet och där hänger textilier på tork överallt. De är färgade av varandra och totalt förstörda. Linnetyger, siden, och fint bomull om vartannat. En sån depression! Det är säkert 90 grader varmt därinne också och klart fuktigare än i ett par väl användna gummistövlar. Lukten går inte att beskriva. Elen funkar inte, så fläktarna går inte, så vädringen blir usel. Jag öppnar dörrarna och det är lika fuktigt ute som inne, och varmt. Vi måste i alla fall vädra ut all den där idiotlukten inomhus. Det går inte att vara inne annars. Får jag bara duscha först, så tar vi tag i det här, säger CK, som strax skall åka till jobbet, det är ju måndag. Killarna rusar upp och duschar, de också. Några workers är på väg till vårt hus, naturligtvis blir mitt jobb att ta emot dem. Jag öppnar fönster och dörrar överallt jag kan och står utanför huset för att kunna tänka klart. Sörjer mina tyger. Tänker på vad som kan vara förstört mer ibland allt kaos. Det ramlar in workers. Hundra stycken. Alla bär på små lådor och verktyg och väskor. De sätter små tossor över sina skor och klampar in i mitt katastrofdrabbade hem. Gasen slås av. Stora delar av området är översvämmat och marken har rört på sig, risken för gasläckor är för stor , därför måste vi stänga av överallt, säger de. Jaha, men jag har ju inte fått duscha ännu? -Tough luck. Sedan bankar de och jobbar med jag vet inte vad för hundra grejor som verkar viktiga. De kommer och går hela tiden och har frågor och papper som skall skrivas på. CK och jag håller oss på vår kant, vi packar upp våra resväskor och jag tackar mig själv? för att jag packat så fint och tvättat ALLT. CK har dessutom beslutat att göra det STORA UNDANTAGET att STANNA HEMMA från jobbet i denna krisen. Det enda som var rent och fint att se denna dag var Tassadar! En ren fröjd! Tänk vad hundar är bra för själen!

Så länge hjärtat kan slå

När planet lyfte från Arlanda mot det okända i Beijing gick tankarna kors och tvärs. Sista året vi åker hem med Victor, är detta vårt sista år, hur ser det ut i Beijing nu, tre veckor kvar till skolan börjar osv. Sätena är för jävliga i Air Chinas plan. Vi försökte sova men det gick knappast. När vi landade var vi alla mycket trötta. Trots det kom vi ut först från passkontrollen där det inte var någon kö, vi var först på tåget och framme vid väskorna som redan snurrade runt på bandet supersnabbt! ALDRIG har det gått så snabbt! Vädret ute såg grått och varmt ut. Inget regn dock. På flygplatsen inga vattenpölar. Skumt. Peter kom och mötte oss med sitt glada leende. Han hade inte haft några problem med regnet, men oj vad andra haft problem och folk har dött, berättade han. På vägen hem såg allt ut som vanligt tills vi kom till Jing shun lu. Där var båda sidor dränkta i vatten. Peter berättade att hela vägen legat under vatten för ett dygn sedan. Och så ler han sitt stora soliga leende. Vi kör upp på vår lilla väg och stannar bilen, Wangan kommer utspringande och kramar om oss. Hjälper till att få ur väskorna och strålar av glädje. jag tar ett steg in i huset och där slocknar solen. Stanken är outhärdlig och svårdefinierbar. Jag vet inte om jag skall kräkas eller få panik. Är det så här cyanid luktar? Nu vet jag hur judarna hade det sin sista stund i livet. Djävulen gallskriker i mitt huvud. Håller jag på att bli galen? Nej, det är Wangan som håller på att forserande berätta vad som hänt i huset. Hon har så mycket att berätta och jag kan inte ta in något med den här stanken i näsan, jag vill bara kräkas. Det går inte. Jag får panik. Mina barn, var är mina barn? Jetlagen slår och bränner i mina ögon eller också är det luften. Hettan är också outhärdlig. Det surrar i mina kinder och i hela kroppen. Sticker, bultar och jag är helt förlammad. Hennes mun rör på sig och det kommer ut en massa höga ljud men jag kan inte göra någonting av dem. Jag går ut. Där står glada Peter och pratar med CK. Kanske han kan få mig att förstå vad som händer.

Så länge skutan kan gå

ÄÄÄÄNtligen tillbaka till Beijing! Trodde jag att jag skulle känna när planet landade på flygplatsen för en vecka sedan men jag hade en känsla i hela kroppen att den här gången var annorlunda. Detta nervkittlande började redan dagarna innan hemresan. Jag hade inte hunnit med allt jag önskat uträtta i Sverige, vilket inte tillhör ovanligheterna dessvärre, men i år var mina planer mer raserade än någonsin och omständigheter och olycksaliga händelser i Sverige hade gett mig andra huvudbry. Jag gav helt enkelt vika och beslöt mig för att ta ett toy hemma hos goda mor i coola F-haga de sista klämtande dagarna i vårt underbara, men nu lite semestriga fosterland, Sverige. Väl där fick jag plötsligt för mig att tvätta ALLT. Hela sommarpackningen tvättades och en del strök jag dessutom och terapivek skjortor i snyggaste reseviket en husfru kan erbjuda. Jag hade "tyskordning" i resväskorna och det kändes lite bättre för både resfebern, resvikten och lite allt möjligt. Sedan åkte vi upp till sthlm. Där skulle vi sova mellan lördag och söndag för att ta kvällsplanet på söndagen hem till Beijing. På söndagförmiddag råkade jag se på nyheterna att hundratals plan varit inställda under lördagen i Beijing pga av oväder och att flera dött av regn och storm i Beijing city! Det var elledningar som fallit, tak som rasat in, avloppsbrunnar som saknat galler och slukat folk, bilar som sugits ner under broar på ringvägarna mitt i stan! Jag blev helt chockad! Vi kollade upp om vårt plan var inställt men det var det inte och regnet hade upphört. Vi skulle hem. Oh boy.

Bodyguard/couching in Beijing

Idag ställde vi in vår fredagsvandring eftersom det utlovats storm och regn. Skitvädret har hängt i luften hela dagen och det har småpissat lite i taget men det där kraftfulla ovädret har ännu inte hittat hit. Vi styrde kosan till pärlan där vi stod ut en timme. Jag fick inget gjort. Det kröp i kroppen av tristess och hungern gjorde sig påmind bara efter en kort stund, då vi åkte dit alldeles försent av allt velande. Vi åkte då till en mysig restaurang och käkade gott tillsammans och sedan var det dags att åka hemåt. På JLous räddade jag livet på en av mina väninnor som höll på att falla offer för maffian, men se det är en annan historia som inte publiceras här. Det är tur bara att man varit med ett tag och att man håller huvudet kallt. Snart börjar fredagskvällen här och jag skall hämta CK. Ovädret är ännu i sin garderob. Kanske kommer det fram i natt och ryter?

Idag hade jag tänkt att publicera lite fina bilder, men någon har snott min kabel så jag kan inte föra över några fina bilder från telefonen till datorn så det blir inga fina bilder. Istället kan ni kolla på bilder på mitt instagram. Jag heter victoria_kesten där, välkommen att följa mig! Varit på zoo idag och köpte ett par nya dojjor. Klänningsstånden är kassa just nu och det var just det jag hade i kikarsiktet så jag köpte ingenting annat förutom en liten tunn kofta som man kan ha över sig när man har blus eller klänning. Ikväll skall jag hämta CK från flyget. Äntligen! Han har varit borta sen i måndags, men oj vad jag saknar honom! Stackars alla andra som har sina män på resande fot hela veckorna! Skulle bli tokig! Det är så trist att sitta i knäet på sig själv hela tiden och jag har upptäckt att jag är en sån där nevrotisk person som går mig på nerverna att umgås för länge med utan avbrott för umgänge med andra. Dessutom har jag med åren blivit så förutsägbar att jag, när jag är ensam blir så uttråkad på sällskapet, somnar före åtta på kvällen för att naturligtvis vakna vid fyra på morgonen och rulla tummarna som första klassens senior! Halleluja! Snart dags att hämta Tweenie!

Vilken mardröm?

Fredagkväll och jag somnar som en stock i soffan framför tv:n. Det händer ALDRIG! Jag vaknar till några gånger under natten, fortfarande kvar i soffan men är för trött att gå upp till sängen och lägga mig. Jag tror det är första gången i mitt liv som jag faktiskt spenderar en hel natt i soffan! Lucas har en kompis på sleepover och Ludde är kvar nere hos mig fram till halv två innan han går och lägger sig. Vid halvfemtiden på morgonen (fråga inte varför han kommer så sent, eller skall man kalla det tidigt?) kommer Victor hem från en kompis, men jag ligger lugnt kvar i soffan och slumrar vidare. Tänker att det är skönt att slippa höra CKs vilda skogsavverkning, han är en riktig timmerman på nätterna, min karl! Plötsligt hör jag hur Lucas stora bokhylla rasar i golvet på tredje våningen. Böcker, i hundratal, rasar huller om buller och alla prydnadssaker med dem samt bokhylleramen efter. Smällen leder till ett kraftigt dån med vibrationer i hela huset, det känns som om bokhyllan rasat ner på andra våningen! SHIT! Har killarna byggt en koja och sovit i under natten? Är dom nu mosade som små myror under den jättelika bokhyllan? FUCK! Jag har redan börjat racet uppför trappen innan tanken hunnit bli ord i mitt huvud. Mina fötter springer dubbla steg uppför alla tre våningar jag sliter upp dörren och väntar mig blod, mos och kaos. Två söta små killar ligger och snusar sött i drömmarnas värld i våningssängen. Bokhyllan står där den ska. Shit! Det måste vara hos Ludde det har hänt något! Jag sliter upp hans dörr och konstaterar samma lugn där. JAg stirrar runt någon sekund, helt andfådd och skakig i hela kroppen, men ser inget konstigt. Victor! Jag springer in till honom men han sover djupt och inget har hänt där heller. Christian då! Han måste ju ha hört det hela! Springer ner en våning och in till honom men det ända jag hör är hans gigantiska snarkningar. Det är då det slår mig. Var det en jordbävning? Springer upp en gång till för att kolla killarna igen, bara för att försäkra mig om att jag inte missat något. Den här gången kollar jag allt, lite lugnare. Lucas polare har jag tydligen väckt, för han är på toan. Inga tecken på något, varken jordbävning eller annat tumult. Går ner och kollar allt på våning nummer två, kollar igenom hela huset, alla våningar, ute och i uterummet, inga tecken på någonting. Lägger mig i soffan och är svettig, andfådd, darrig, adrenalinstinn och jävligt förvirrad. Det har ljusnat ute. Klockan är 06.26. Tankar dyker upp om att jag inbillat mig det hela. Börjar analysera varför jag inbillat mig detta. Att jag vaknat av att huset dundrat och skakat, att jag trott att Lucas var mos under bokhyllan...sjukt...till slut somnar jag om. Vaknar upp till en ny dag vid åtta. Skall jag berätta för CK vad jag varit med om? Jo, han älskar ju mig om jag så rider hela natten med Lady Godiva(och kanske därför)! Precis när jag berättat klart kommer Lucas ner och berättar att han kompis skypat om en jordbävning, Victor kommer ner och säger samma sak. Han har fått flera sms från kompisar dessutom! Har vi hört något från myndigheterna om jordbävningen? -NÄÄÄÄ. Inte första dygnet då jag sökte på nätet i alla fall. Vet inte om det står nu. Mardrömmen var ingen mardröm. Som tur var stod bokhyllan kvar och killarna låg i sina sängar. Men hur alla i huset utom jag kunde sova sig igenom den där jordbävningen är en gåta. Så här i efterhand har vi fått bekräftat av många andra att de också känt av skalvet. Tur att det inte blev värre! Nu skall vi fortsätta fira kungen! Skål!

Jag älskar far och mor och mina röda skor!

Ok, så här ser mina senaste läckerheter ut som jag skall snöra på fötterna nästa gång jag skall ut och vara lite "susig", som min mormor alltid sa, men jag är rädd att de tar en stund att sätta på sig, men vem skall ha brådis när man skall ut och vara fin? Sen är jag lite rädd att man inte kan springa ett hundrameterslopp i dem heller, men hur kvinnligt är det att springa? Sen är jag rädd att jag bara kommer att få dricka sodavatten när jag styr runt i dessa för jag tror de kräver en absolut skärpt hjärna för att undvika utslagna framtänder och andra missöden som kan uppstå i ett fall på två metershöjd. Mest rädd är jag att någon smyger in och stjäl dem innan jag ens använt dem...